Jag har läst så många artiklar om det här nya tv-programmet att jag vill kräkas. Om tårar och glädje och skratt och så vidare.
Och jag kan bara inte förmå mig själv att titta på det.
Sorgen sitter kvar i ryggmärgen. Kommer nog aldrig bli av med den. Jag kan glädjas åt mina vänner, vare sig de varit barnlösa eller ej, när de får barn. Men att titta på förlossning efter förlossning och frossa i bäbislycka – nej. Det går fortfarande inte.
Filed under: Barnlöshet, TV/Film
Tinselflickans arkiv 
Det är du inte ensam om… kommer nog aldrig riktigt förstå mig på den där sortens tv-frosserier…
Näfyfan rentut sagt. Jag kan helt ärligt säga att den gamla hemska avundsjukan som hemsökte mig förr i världen är borta. Helt borta. Jag skulle aldrig i livet vilja bli gravid och föda barn, jag har ju redan fått världens bästa unge. Är själv förvånad över att min starka längtan bara kunde försvinna. Innerst inne trodde jag att den skulle finnas kvar i förminskad form, men den är puts väck.
Men. Det gör inte att jag på något sätt är mer intresserad av graviditeter och förlossningar. Något som jag inte kommer att uppleva, som jag inte vill uppleva. Vill jag höra om det? Nä. Antar att jag reagerar som de flesta karlar.
Jag tycker att du har kommit långt som gläds med dina vänner. Det är ju ändå sånt som är viktigast.
Jag kan säga att det enda programmet åstadkommit för min del är en stark motvilja att föda på sjukhus.
Jag gillar absolut inte dokumentärer och/eller dockusåpor i sjukhusmiljö!