Tinselflickans arkiv

Cyklist – jomenvisst!

Jag är inget bra på att cykla.

Jag lärde mig när jag var 8-9 år, för att jag hade fått en fin, röd cykel av någon. Minns inte vem.

I Nairobi, där jag är uppvuxen, fanns det liksom inget behov av att cykla. Jag åkte bil till skolan. Åkte bil överallt. Men vi bodde på landet och pappa hade som projekt en helg att lära mig cykla. Jag tror att det gick rätt fort. Men minnena är suddiga.

Det var fruktansvärt. Jag kunde inte svänga och cyklade in i en stolpe typ fem gånger. Vilket var smärtsamt eftersom växelspaken satt i mitten på cykeln. Jag har tappat namnet på cykeln men det var en sån där med avlång sits och ryggstöd. Växelspak på ramen framför skrevet och så höga handtag. Åh – Chopper hette den ju!

Jag cyklade runt lite då och då där vi bodde men när vi flyttade in till stan fick cykeln stå på verandan. Och där stod den fint.

När vi flyttade till Sverige, när jag var tretton, skulle jag plötsligt cykla till skolan. En ny cykel införskaffades. Blå. Handbroms, fotbroms och tre växlar. Den röda choppern var kvar i Kenya.

Det gick väl rätt bra. Hade sällskap av en kompis och det var cykelväg ända fram till skolan. Men ett halvår senare flyttade vi igen och då skulle man cykla på vägen. Den riktiga vägen där det fanns bilar. Och plötsligt skulle man signalera med handen innan man svängde. Det har jag fortfarande svårt med. Balans är väl inte det jag är bäst på, helt enkelt. Att cykla med bara en hand är lite problematiskt – att släppa cykeln helt med händerna är omöjligt.

Sedan jag slutade skolan har jag inte cyklat så värst mycket. Men min man har undrat försiktigt om jag inte kommer börja med det igen när vi får en liten. Han vet ju hur det är sedan hans pojke var mindre. Du måste komma ut. Barnet måste ut. Oavsett om det regnar eller snöar, säger han.

Och lite smått har jag börjat fundera i de banorna. Det skulle vara skönt att kunna svischa förbi alla torskarna på Rosenlund på väg till eller från jobbet, och slippa deras slemmiga blickar. Trampa upp till Slottsskogen och cykla en runda i det fina vädret. Men jag är lite skraj. Jag gillar inte att cykla där det finns bilar. Jag är lite wobbly, liksom. Måste planera hela rutten i förväg innan jag ens sätter mig på cykeln. Vara mentalt förberedd för alla faror som lurar i trafiken.

Men en sak vet jag. Ska jag ha en cykel ska den ha korg. Så jag kan ha handväskan där. Och den ska ha fotbroms (för när jag får panik glömmer jag att man kan använda händerna*). Och så få växlar som går för jag blir bara förvirrad av dem. Och jag ska absolut ha hjälm. För jag kommer nog att ramla någon gång.

* Vilket exemplifierades tydligt när jag skulle provköra en moped i Indien förra året och körde rätt in i en taxi. Jag kunde inte svänga då heller.

Postat i:Övrigt

Ansdags

I går ägnade jag dagen åt att ansa mig. Noppra benen och vaxa ansiktet. Nu är jag len och fin. Men lite rödprickig.

Hinner knappt blogga något för när jag jobbar har jag fullt upp med att arbeta (!) och när jag inte jobbar sover jag. Typ.

Men ska försöka skriva ner några funderingar i morgon. I dag, menar jag. Har ett gäng på lager.

Fast jag ska också hinna se fotbollen. Så ha inte för stora förhoppningar.

Postat i:Övrigt

Nya arbetsuppgifter

Har kastats in i andra arbetsuppgifter, fått ett hedersuppdrag nästan. Hu.

Lite jobbigt – och ansvarsfullt. Och jobbigt. Måste vara snabb. Och jag som är tröttast i stan.

Postat i:Livet

Djupanalys av ett mail

Jag har fortfarande inte fått tag i personen på kliniken – i går ringde jag när hon var mitt uppe i en behandling och hade inte tid att återkomma den lilla lucka hon hade. Så jag har roat mig med att lusläsa hennes mail om och om igen.

Jag blir mer och mer övertygad om att detta kan vara något bra. Inte för att jag tror att det kommer att lösa alla våra problem men jag tror att det kan öka våra chanser att lyckas. Jag skulle må bra av att testa något avslappnande, inte för att jag är en uppstressad person men för att kanske kunna lugna ner mig något. Det kan ju inte vara annat än bra för psyket. Jag sover ofta dåligt när vi håller på med ivf, tankarna far runt i huvudet och jag är nästan aldrig utvilad. Det skulle jag nog behöva.

Postat i:Barnlöshet

Midnight hour

Börjar jobba natt ett pass med start i dag. Typiskt då att jag de senaste dagarna inte sovit alls bra samtidigt som jag vaknat oroväckande tidigt. Blä.

Postat i:Livet

Alternativ kontra "vanlig" medicin

Jag är den förste att erkänna att jag tillhör skeptikerna. Jag är en sån som gärna fnyser åt homeopati, biopati och allt vad det heter.

Min man gillar dem. Han har visserligen förtroende för vanlig läkekonst också, men har fått hjälp med en och annan krämpa genom tiderna av biopater och lite annat löst folk. Han har inget emot att jag nu väljer att snegla åt alternativhållet för att få hjälp med barnlösheten.

Vi har gjort två ivf:er då läkarna tittat på våra värden och nästintill garanterat oss en graviditet. Vi bara ska lyckas, enligt dem. Det är möjligt. Men nuhar vi fått tillbaks sammanlagt tre embryon och inget av dem har fäst. Jag vet att det antagligen är för tidigt att säga att det är kört, för vi skulle kunna lyckas på nästa försök. Eller nästa.

Men grejen är att jag vill inte att vi gör alla våra landstingsförsök för att sen ge oss på det alternativa. Precis som de sa på kliniken så kan det ju inte skada. Jag vill inte behöva göra fler försök efter att våra landstingsförsök tagit slut. De åtta vi har i frysen på Carlanderska ska vi ha till syskonförsök, har jag tänkt mig.

Jag har endometrios*. Visserligen så lindrigt att de inte vet om det påverkar vår fertilitet alls. Och allt det andra funkar tipptopp, både hos mig och maken. Men jag har hört att endometriosen kan rubba immunförsvaret vilket kan försvåra för en graviditet. När vi gjorde utredningen och fick reda på att jag hade ärrbildning efter endometrios så föreslog inte min gynekolog någon behandling för den. Utan han sa att vi skulle få hjälp av ivf.

Än så länge har det inte hjälpt och när det gäller så kallade ”kroniska sjukdomar” som endo verkar inte de traditionella läkarna ha någon koll alls. Min gynekolog kunde knappt förklara vad det var, och ingen vet varför man får det. Då verkar det som om de alternativa läkekonsterna har bättre koll, faktiskt.

Så min tanke med att söka mig till alternativ medicin är att försöka förminska effekten som endon har på min fertilitet, samt köra lite avslappning i rent terapeutiskt syfte. Det tror jag är bra för mig.

* Så. Nu har jag verkligen berättat allt för er. Vill ni veta mer om endometrios läs här.

Postat i:Barnlöshet,

Svar

Jag har fått svar från kliniken. Ett jättelångt epostbrev som ingav mycket förtroende.

Det ser ut som om jag kommer att testa en kombination av bindvävsmassage och zonterapi. Eventuellt provar jag kinesisk massage också. Det är möjligt att jag testar ett kosttillskott.

Jag får se. Först ska jag prata med dem.

Men det hela låter mycket positivt. Speciellt när de skriver:

[…] ni har redan gått igenom stora delar av den skolmedicinska apparaten och de alternativa behandlingarna kan enbart göra skillnad positivt om de gör någon skillnad.


Det är ganska viktigt för mig att de inte garanterar att detta lyckas. Utan att man bara konstaterar att om det gör någon skillnad, så är den positiv. Det känns bra, tycker jag.

Postat i:Barnlöshet,

Återigen mot Bäbis 2007

Nu har jag skickat ett mail med en massa frågor hit.

Får se om de tror de kan hjälpa oss.

Postat i:Barnlöshet,

Semester igen

I dag är det första dagen på min mans semester. Vi har liksom gått om varandra lite.

Fast jag har ett bra schema under sommaren, egentligen. Till exempel är jag ledig i dag och i morgon och på onsdag börjar jag jobba natt fem nätter. Sen är jag ledig igen.

Så i dag ska vi umgås hela dagen. Det känns riktigt lyxigt. Just nu sitter vi båda två på vårt hemmakontor och knattrar på våra datorer. Lite mysigt är det att kunna sträcka ut en hand och smeka varandra, vara nära, närsomhelst. Snart ska vi göra stan.

Postat i:Kärleken

Tjuvlyssnat à la Tina

Hemma hos oss, framför Portugal-Holland-matchen.

Tina: IAAAOOOOHHHHIIIIIIHHHHH!!!
Maken: Haha, jag har aldrig smekt någon under foten med en gurkbit tidigare*.

* …Jo, erm… Äsch. Det går inte att förklara.

Postat i:Kärleken

Mäta sorg

För något år sedan var det en hätsk diskussion på Familjeliv om en tråd som någon startat.

En tjej som skulle göra ivf fast med äggdonation – det vill säga med hjälp av någon annans ägg – hade skrivit i sin sorg och desperation ett inlägg om att alla som skulle göra ivf på vanligt vis borde sluta gnälla – de kunde i alla fall få barn med sina egna gener. Många ilsknade till och tyckte att så kan man väl inte säga. Det var ju synd om dem också. Men inte om de där som bara försökt ett år/några månader/redan hade ett biologiskt barn.

Man blir rätt insnöad i sin egen lilla värld när man håller på med det här. Sneglar irriterat på andra som ojar sig över graviditetskrämpor efter flera år i barnlöshetsträsket eller sådana som suckar för att de fått minus på gravtestet efter ”bara” sex månaders försök.

Det gäller att komma ihåg att alla har sin egen, personliga sorg. Det går liksom inte att mäta och jämföra.

Den som redan har ett barn men försöker få syskon och inte lyckas mår dåligt på sitt sätt. De vet ju vad det är de går miste om. Den som gör ivf med hjälp av äggdonation har ett helt annat ställningstagande och utgångspunkt än en som gör vanlig ivf. De har sitt eget personliga lilla helvete.

Jag har min egen sorg. Den har utvecklats, vuxit sig större ibland och någon gång har den försvunnit helt, för att återkomma med ny kraft efter ännu ett bakslag.

När vi kastade p-pillerna var det inte tal om att se om det händer något. Vi började försöka på riktigt från start. Och efter den tredje mensen blev jag orolig. Började leta efter sajter på nätet och lite mer info om hur man skulle kolla ägglossningen. Efter den sjätte mensen blev jag knäckt. Minns att jag fikade med en kompis och försökte trösta mig själv med att det ofta tar ett år. Efter ett års försök höll vi redan på med en utredning.

När vi gjorde en äggledarröntgen för att kolla passagen i mina äggledare och de trodde att det var stopp kom första urladdningen*. Jag grät i sex timmar. Jag kunde inte prata, jag bara grät. Jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle få barn. Ändå hade vi ”bara” försökt i ett års tid och det var ingenting jämfört med de personer jag lärt känna på olika forum på nätet. Som försökt i fyra, fem, sex år. Jag kände inte riktigt att jag hade rätt att vara ledsen.

Till hösten har det gått tre år sedan vi började försöka. När jag tänker på hur sorgen ibland nästan har förstört mitt liv får jag tårar i ögonen. Jag minns de jobbiga stunderna och just nu förstår jag inte hur jag kunde känna så. Men jag är medveten om att de känslorna kan komma igen.

Det känns fortfarande orättvist att vissa kan lyckas på sina första ivf-försök och inte jag. Att andra ”bara” behöver försöka i två år innan de lyckas spontant på egen hand. Och jag avundas dem, såklart.

Men jag försöker komma ihåg att min sorg är min egen och ingen annans. Den finns i min ryggsäck och den får jag bära på. Just nu är ryggsäcken lätt, den känns knappt. Men snart kommer den att väga lite tyngre och då hjälps inte jag av att surna till över att någon annans ryggsäck är borta. Det gör inte min börda lättare att bära.

* Nu visade det sig efter en laparoskopi, titthålsoperation, att så inte var fallet. Jag hade fri passage i mina äggledare.

Postat i:Barnlöshet

Jag saknar ord.

Postat i:Livet

Lugnare

Det verkar som om jag får se matchen trots allt.

Och en sportreporter på språng har dessutom tänt mitt hopp igen.

Det kommer bli mycket luckor för Tyskland måste spela för att vinna. Och det är inga farliga gubbar vi möter, säger han.

Genast känns allt mycket bättre.

Postat i:TV/Film

Idiot!

Jag har en kollega som jag stör mig på ganska mycket.

Han är en sån där som levererar sanningar. Som bara vet hur allting är. En besserwisser av rang.

Jag har en kompis, en kvinna som är mamma till två par tvillingar – och tre barn till. Hon är med i Göteborgs tvillingklubb och jag har flera gånger försökt få tidningen att skriva om föreningen för det kan ju bli roliga bilder. Min besserwisser-kollega hade varit på en av deras träffar och berättade det för mig, att han träffat min kompis.

Ja, hon har två par tvillingar, säger jag lite stolt.

Är det på grund av hormonbehandlingar? frågar han.

Jag är nära att smälla av. Men undrar bara varför han tror det.

Ja, det är ju vanligt med hormonbehandlingar, att man får tvillingar, säger han med sin allra mest irriterande besserwisserröst.

Nej, det är det inte. Och nej, det är det inte, säger jag, måttligt irriterad.

Herregud, tror mannen att alla jag känner har fertilitetsproblem? Och vad fan spelar det för roll om tvillingarna är resultatet av hormonbehandling eller ej?

Ja, jag är på jobbet. Men jag har redan hunnit skriva två artiklar så jag har lite tid över att reta mig på saker och ting.

Postat i:Livet

Åldersfällan

Man räknar med att ungefär 10 procent av alla fertila par räknas som infertila, det vill säga de lyckas inte få barn på egen hand inom ett år.

Det finns en diskussion inom media att det beror på att vi väntar längre innan vi bestämmer oss för att försöka bilda familj. Jag tycker att det är bullshit. Jag önskar att det fanns något forum för mig att säga detta men detta är mitt forum och då får jag väl säga det här.

Snacka om ett kollektivt skuldbeläggande! Vänta inte för länge för då kanske du inte kan få barn. Och är inte detta ännu ett argument för att vi kvinnor ska skita i karriär och yrkesliv och i stället sära på benen från start? Jag tycker mig kunna ana det.

Javisst, kvinnors fertilitet minskar med åldern. Självklart kan det vara svårare att få barn ju äldre man blir. Men i hela den här diskussionen glömmer man bort en viktig aspekt i det hela.

Männen.

Deras fertilitet minskar inte med åldern. Man räknar med att hos ungefär 40 procent av infertila par ligger problemet hos mannen. Men var finns de i det här ”vänta inte för länge”-kollektiva-pekfingerskakande-förmanande-sammanhanget? Nå? Har ni glömt bort dem, eller?

Och så en annan sak: Jag vill bilda familj med den man jag träffade när jag var 27 år gammal. Jag ville inte bilda familj med tidigare pojkvänner för att jag av olika anledningar ansåg dem vara otänkbara fäder till några presumtiva barn. Hur skulle det gå om vi alla gjorde som Linda Skugge sa och började försöka få barn när vi var sjutton?

Hela den här diskussionen tycker jag är idiotisk. Ja, vi väntar längre med att försöka bilda familj. Men hur många av oss har levt med samma person i 10-15 år innan man börjar försöka? Vi väntar längre med att stadga oss också. Och det kan man knappast hetsa fram.

Postat i:Barnlöshet

Glad midsommar!

Jag har liksom lyckats missa det faktum att det är midsommarafton i morgon i och med att jag jobbar och då känns det mindre kul.

Samtidigt tycker jag det är skönt att skippa hetsen. Men fira ska vi i alla fall – jag har inhandlat nubbe, sill, färskpotatis, gräddfil samt gräslök, som ska intas efter arbetsdagens slut. Några små grodorna blir det dock inte.

Jag undrar om det blir några små grodor för oss när vi får gemensamma barn. Maken hatar sånt rätt mycket, jag är inte heller så förtjust och när vi haft bonussonen på midsommar har vi stått vid sidan om och tittat på när andra dansat. Bonusen är väl inte direkt entusiastisk heller.

Eller blir man som förbytt när man blir mamma och kastar sig in i sånt med hull och hår bara för att?

Jag undrar jag.

Hoppas ni får en fin midsommar!

Postat i:Högtider

Telefonterror – fortsättningen

Nej, det går självklart inte att ringa ut på vår telefonlinje utan att trycka nån jävla kod först.

Men det går att ringa in. Vilket en person från Telia nyss gjorde. En man i målbrottet eller så hade han problem med halsen. Oavsett vilket ville han sälja mig någon form av bredbandsuppkoppling.

Jag är inte intresserad, förklarar jag.

Är du inte intresserad av det billigaste alternativet? frågade han med ironi/misstro/en groda i rösten.

Nej, jag är inte intresserad av vad du har att erbjuda. Hej då.

Klick.

Postat i:Livet

Kvinnligt vs manligt

Jag är rädd för kvinnliga gynekologer. De är alldeles för hårdhänta.

Jag grundar detta på två saker. En barnmorska, tror jag – men hon var kvinna och hon skulle göra cellprov på mig.

Klockan var strax före tolv och det var på en kvinnoklinik här i stan. Jag hade fått en kallelse till cellprovstagning och var sist ut. Det hade nog varit många före mig men det är faktiskt ingen ursäkt. Och det var precis före lunch men det är heller ingen ursäkt.

Barnmorskan i fråga körde upp en plasttub i mig. Utan förvarning. Jag skrek till och undrade vad hon höll på med. Hon snäste att hon behövde den för att kunna ta cellprovet. Och jag sa att hon fick ta ut den för det gjorde ont.

Men då måste någon annan vara härinne och hjälpa mig, sa hon irriterat.

Herregud, då får det väl vara så, tyckte jag.

När jag gick därifrån kändes det som om jag blivit våldtagen. Inte fysiskt, men psykiskt. Jag går aldrig tillbaks till den kvinnokliniken. Aldrig.

På ivf-enheten på Sahlgrenska finns det ett par kvinnliga läkare varav jag har haft en. Hon var okej men inte speciellt mjuk, om man säger så. Den andra kvinnliga läkaren har rykten om sig att vara det hårdhäntaste som finns. En av mina iris-vänner fick henne på sitt första SU-äggplock och hon har fortfarande inte hämtat sig från chocken.

De manliga läkarna är nästan chevalereska, de klappar en fint på benet innan de ska in och pilla och talar om exakt vad de ska göra. De stödjer en i ländryggen när man ska kliva upp ur den förhatliga gynstolen och håller en i handen också. Nästan som en ursäkt för vad de har tvingats göra precis innan.

Om jag får välja kommer jag alltid att ha manliga gynekologer.

Postat i:Barnlöshet

Journalistläkare

Min klasskamrat från journalisthögskolan* och tidigare kollega Robert Holender har blivit antagen till läkarlinjen.

Jag tror det är något han gått och gjort för att reta mig.

Varje gång han aviserat att han inte ämnar skriva något på sin blogg har jag nämligen tagit bort honom ur min länklista. Just för att jag inte vill rekommendera bloggar som inte uppdateras eller gått i ide.

Sen har jag fått en sur kommentar från den annars övertrevliga Robert så jag har tvingats sätta dit honom igen. I länklistan, vill säga.

Den här gången skrev han att det var slutbloggat. Typ. Så jag tog bort honom igen. Men tji fick jag för plötsligt kom inlägget om att han var antagen till läkarlinjen. Så nu kommer han att göra comeback i min länklista. För gott.

Det här velandet vill jag inte vara med om längre. Robert, du måste uppdatera oftare.
Och stort grattis!

* Nämen hallå. Jag har glömt bort att förklara. Jo, det heter ju egentligen Institutionen för journalistik och mediekommunikation vid Göteborgs Universitet. JMG. Men vi säger Journalisthögskolan för annars vet ingen vad man snackar om.

Postat i:Meta

Telefonterror

Jag blir tokig på det där med förval och fast telefoni och grundtelefoni och fan och hans moster.

Vi hade ett telebolag som var hyfsat billiga som jag gillade. Jag kommer inte ihåg vad det hette. Sen köptes det upp av eländiga Valuephone och då började våra bekymmer.

Först en snorkig försäljare à typ 20 år som hotade att om vi inte ändrade om vårt abonnemang till just det som han rekommenderade att vår telefon skulle stängas av. Då får ni väl göra det, tyckte jag och la på.

Telefonen stängdes aldrig av och räkningarna började komma. De var rätt låga men jag var sur på den där försäljaren så jag bestämde mig* för att byta tillbaks till spray, som jag haft när jag bodde själv.

Sagt och gjort. Trodde jag.

Men räkningarna fortsatte att komma från eländiga Valuephone trots att jag mailat och undrat varför. Till slut ringde jag upp dem och sa upp mig som kund. Trodde jag.

Men räkningarna fortsatte att komma – samtidigt som vi fick räkningar från Spray. Eller rättare sagt – en räkning från Spray.

I dag fick vi ännu en räkning från Valuephone och då surnade jag till rejält. Ringde och skällde ut en person på kundtjänst och sa att jag utan några som helst förbehåll vill att han avslutar mitt abonnemang hos dem. Men då stängs din telefon av, säger han. Det skiter jag i, sa jag argt.

Sen ringde jag Spray och kollade så att den inte skulle stängas av. Det skulle den inte, sa killen i luren.

Sen ringde jag Telia och kollade så att vi verkligen hade kvar vårt grundabonnemang där och förvalet hos Spray, och det hade vi, sa tjejen i luren.

Sen tog jag upp luren och skulle ringa min man för att berätta om eländet och plötsligt gick det inte att ringa.

Tjänsten finns inte – var god kontakta kundtjänst, sa en något mallig manlig röst.

Grrrrrrrrrrrr.

Så jag ringde upp Sprays kundtjänst med min mobil** och fick reda på att förvalet av någon anledning inte var inkopplad. Trots att killen i luren sagt – tio minuter tidigare – att det var det.

Summa summarum: ska vi ringa ut måste vi trycka 9501 och sen riktnummer – även om vi ringer inom Göteborg. Förhoppningsvis kan de koppla in förvalet redan i morgon men i och med att det är midsommarhelg kan det bli så att vi får vänta till efter helgen.

Suck. Det var mycket lättare förr.

* Hemma hos oss är det jag som bestämmer över vilket telebolag vi har.
** Hur fan klarade man sig före mobilens tid? Gick man in till grannen och ringde eller vad?

Postat i:Livet

Besökare

  • 142,522 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt