Tinselflickans arkiv

Nyårsutmaning

Jag har blivit utmanad av Grodis att lista fem saker som jag önskar ska hända under 2007.

1. Det största som skulle kunna hända är att jag blir gravid. Jag tror kanske inte fullt ut på Bäbis 2007 men Bäbis 2008 måste vi ju kunna kirra.
2. Jag vill leva ett hälsosamt liv och framför allt inte tröttna på träning så fort som jag brukar. Vill börja träna regelbundet, inte sporadiskt eller inte alls.
3. Att alla mina nära och kära får ha hälsan och må bra.
4. Att mitt jobb fortsätter att vara lika kul och utmanande som det har varit de första månaderna.
5. Lite stort och antagligen inte alls speciellt enkelt: Att de barn som växer upp på denna jord slipper göra det i krig. Krig är ett jäkla elände.

Jag skickar utmaningen vidare till alla som känner sig manade att svara. Ni får gärna skriva en liten kråka i kommentarerna så jag vet att ni har antagit utmaningen också.

Gott nytt år!

Annonser

Postat i:Högtider, Utmaningar

Ny helg på gång

Det känns som om det är en månad sedan det var jul. Det är bara några dagar sen.

Men nu går vi mot en ljusare tid.

Denna helg blir vår egen. Inga barn, ingen släkt. Bara vi två och vår kärlek. Plus några dvd-filmer och lite onyttigheter…

Slutet på eländesåret 2006 (nåja, så eländigt var det väl inte) och snart börjar ett nytt år. Som skulle kunna bli hur fantastiskt som helst.

Postat i:Högtider

Dags att tänka om

Vi är ju rädda för att ”skaffa” barn innan vi har fast arbete och under tiden som vi pluggar. Många män är det också. En rädsla att inte kunna försörja barnet/n eller plötsligt behöva räkna efter kronor och ören, en rädsla att mista chansen till ett fast arbete och en garanterad försörjning gör att man kanske skjuter upp det där med den så kallade bebisverkstan* lite väl länge.

Jag tror att vi måste släppa de där tankarna.

Det löser sig.

Maken och jag pratade rätt länge om barn innan vi aktivt började försöka. Jag var frilansande journalist, jobbade för en och samma tidning och tyckte väl inte att det var sådär jättesäkert, men någorlunda. Sommaren 2003 kom vi överens om att vi skulle börja försöka till våren. Sen blev jag uppsagd ett par månader senare.

Jag blev rent förtvivlad och minns att jag tänkte att jag aldrig skulle få barn om jag skulle vänta på ett fast jobb innan vi började försöka. Sa det till maken och föreslog att vi slängde p-pillerna direkt. Vilket han var med på. Och det var starten på vår långa, gropiga barnlöshetsresa som ännu inte har tagit slut.

Jag tror att vi måste känna efter vad som är rätt för oss själva. Det finns inga garantier här i livet. Börjar man försöka när man pluggar eller är arbetslös och blir gravid så är det inte hela världen. Vi bor i Sverige, inte ett u-land. Här finns dagis, socialen, barnbidrag och allt möjligt.

Själv önskar jag att jag träffat min man lite tidigare, så vi hade kunnat börja lite tidigare. Men då hade han antagligen inte varit samma person och inte jag heller.

* Gud vad jag hatar det ordet. Så otroligt fult!

Postat i:Barnlöshet, Kärleken

Farhågor

Vi ska ju på semester i början av februari. Min första betalda någonsin. Vilket bara det känns som världens lyx.

Men det är inte vilken semester som helst. Jag ska ta med mig min familj till mitt hemland. Där jag är uppvuxen. Det är så ofantligt stort att det är löjligt.

Jag har inte varit där sedan jag var 15-16. Och vi flyttade därifrån när jag var 13. Kan ni tänka er vilken omvälvande resa detta kommer att bli?

Men vet ni, det finns något som jag fasar för nästan ännu mer än att allt ska ha förändrats så mycket att jag inte känner igen mig.

Det är alla släktingars och mammas vänners vänskapliga råd om hur vi bäst ska få bukt på vår barnlöshet. Min mamma är inte direkt the grand master of smidighet. Men henne är jag van vid. Jag vet att hon har berättat för sina väninnor om våra problem – det var en av dem som hjälpte henne att köpa de där ayurvediska pillrena. Mamma kanske till och med har berättat om ivf.

Oavsett vilket vet jag att hennes släkt är lite som henne. Osmidiga. Hur hennes vänner är vet jag inte men jag bara ser framför mig hur jag får en massa välmenande råd. Om att slappna av. Skaffa hund. Köpa fler ayurvediska piller. Hjälp.

Nåja. Det är väl bara att bita ihop och ta emot. Dessutom kommer vi ju inte att träffa släkten hela tiden vi är borta.

Postat i:Barnlöshet

Nyårsblues?

Min man undrade varför jag summerar året vid jul och inte vid nyår.

Jag har verkligen ingen aning. Det bara är så.

Att julen blir jobbig för att man tittar tillbaka. Räknar ihop antalet barnlösa jular. Undrar om det blir fler.

Men jag tror att nyåret är annorlunda på det vis att man tittar framåt. Lite mer hoppfullt, liksom. Planerar det kommande året.

Bäbis 2007? Nä, tror inte det. Men kanske, kanske Bäbis 2008.

Postat i:Högtider

I brist på man

… kan man ju alltid göra en provrörsbefruktning!

Folk vet verkligen inte mycket om hur det går till i verkligheten. Storkenflyger hittade det här i Aftonbladet – en text om ett par som fann trösten i varandra efter att det mest ofattbara drabbat dem.

Det är nämligen bara att beställa en provrörsbefruktning om man inte hittar en ny man och sen vips! så är man gravid.

Eller hur.

Tack Storkenflyger för tipset.

Postat i:Barnlöshet

Trendigt?

På Expressens sidan fyra i går kallade Claes Gottlieb trenden att skjuta upp barnafödandet oroande.

Ursäkta mig men trenden? Trenden?

Det är mycket möjligt att vissa kvinnor helt missat att fertiliteten minskar efter 30. Men det stora flertalet tror jag är mycket medvetna.

Problemet är att så mycket annat hinner komma emellan. Inte bara det faktum att många känner en press på sig att ha en ordnad ekonomi innan de ens börjar försöka.

Men det här med partnerval är svårare än någonsin.

Jag vet inte om det finns fler idioter nu än förr. Eller om vi helt enkelt har högre krav. Men visst är det svårt att hitta någon som man vill bilda familj med? Det är inte bara att gänga loss och ge järnet. Man vill ha någon man kan lita på. En man som har rätt värderingar, en bra pappa. Hur lätt är det?

Det är hur jäkla svårt som helst att hitta någon man vill bilda familj med. Och sen måste så mycket stämma. Bostadsort. Ekonomi. Och inte minst, fertilitet.

Det kanske är en trend att folk skjuter upp barnafödandet. Men det beror inte på att vi saknar kunskap om fertilitet. Det handlar om vilka krav vi och samhället ställer på oss själva som blivande föräldrar.

Ordnad ekonomi. Ordnad bostad. Folk pluggar längre och mer – dels på grund av att det inte finns jobb, men även för att skaffa sig en ordentlig utbildning för att kunna stå sig i konkurrensen. Och hur bra klarar sig en studerande mamma ekonomiskt? Ett föräldrapar där båda pluggar?

Hela vårt arbetsklimat andas en motsträvighet gentemot att kvinnor ska föda barn. Kvinnor väntar tills dess att de fått fast jobb och sen ploppar det ut ungar till höger och vänster. Varför tror ni att det är så? Varför premieras inte mammor i stället? De måste ha mängder med kunskap och fördelar som barnlösa saknar. Men nej, i stället ses det som en belastning att man som kvinna vill ha barn samtidigt som man är aktiv inom ett yrke.

Det är inte så konstigt att många av de barnlösa kvinnor jag känner inte berättar på jobbet att de håller på med ivf, till exempel. De är oroliga för att bli uppsagda eller att inte få förlängda vikariat.

Är inte det sjukt, så säg?

Postat i:Barnlöshet

Bloggångest

De senaste dagarna har jag varit lite orolig för att jag bara kunnat skriva rätt enfaldiga tankar om julen och mina farhågor (fårhagor?) inför den. Bloggen har inte känts vare sig spännande eller intressant och barnlöshetsämnena har lyst med sin frånvaro.

Tills nu.

För Linda Skugge har skrivit en krönika om amning på lyxkrog* och en ivf-läkare uppmanar folk att tidigarelägga sitt barnalstrande. Bland annat.

Och nu vet jag knappt vart jag ska börja. Det riktigt kliar i fingrarna och jag vill skriva om allt, allt, allt nu, nu, NU!

Men först ska jag gå och kolla lite på film. Är man ledig så är man.

* Okej, den publicerades i fredags men jag har haft annat att göra än läsa tidningar den senaste tiden…

Postat i:Meta

Summering

Det blev ganska bra trots allt.

Min stackars älskling visste ju att jag inte såg fram emot julen och det verkar ha gjort honom stressad. När jag bad honom ta fram kameran på julafton såg han chockat på mig. Han trodde inte jag ville ha eländet dokumenterat.

Jag försökte förklara att så illa var det inte. Hälften av det jobbiga med julen är inför helgen. Alla förhoppningar, krav, förväntningar. Och så vetskapen. Att det går ännu en jul utan att jag är eller har blivit gravid.

Men visst gjorde det jätteont när vi på en promenad stötte på ett kompispar som var ute med sin lilla åttamånadersbäbis. Mamma levde upp och gullade järnet med barnet. Jag försökte titta bort. För jag kan bara se framför mig hur mamma skulle skämma bort vårt barn. Hur hon skulle jollra och leka och ha jättejättekul.

Och så gjorde det ont när vi såg på A few good men (vad fan heter filmen på svenska??) och en av advokaterna gick med sitt barn i en sittvagn och försökte övertyga Tom Cruise om att flickebarnet sagt Pappa. Jag har nämligen inte tänkt tanken förut (hur otroligt det än låter, men jag har varit så fokuserad på det där plusset) men tänk så underbart med ett litet barn som säger Mamma som om det vore det självklaraste som fanns.

Men. Å andra sidan har vi gjort en massa saker som man gör när man inte har barn. Som ätit julbord precis när vi har velat. Med precis vilka maträtter på som vi velat ha. Gått på promenad i Slottsskogen och mellandagsreafyndat. Köpt filmer och tv-serier som vi ska se hela säsonger av och det kan man minsann inte göra om man är småbarnsförälder.

Nu är det bara älsklingen och jag i en och en halv vecka och det ska vi njuta av rejält.

Postat i:Högtider, Kärleken

God fortsättning!

Började dagen i går med att tappa en spegel på golvet – som gick sönder så klart.

Ironiskt sa jag till älsklingen att Så mycket värre än det har varit kan det knappast bli men det är klart att jag kan ha fel.

Till exempel skulle min mamma kunna bli sjuk. Eller jag, eller ännu värre min man. Sju års olycka…

Fast så himla vidskeplig är jag inte att jag tror på det där. Bara lite. Litepyttelite.

Annars var dagen jättebra. Mamma och jag lagade en av våra bästa Janssons frestelser någonsin, vi åt ett fantastiskt gott julbord och fick finfina julklappar alla tre. Lite tomt var det – det är faktiskt roligare med tindrande barnaögon på julafton men jag gjorde mitt bästa för att tindra ikapp. Kvällen avslutades med Notting Hill, Medan du sov och till sist A few good men (kommer inte på svenska titeln).

Sen sov maken dåligt, han beskyller mig för att ha snarkat men jag tror faktiskt det var tomten han hörde. Gubben måste ju slockna lite varstans för att orka runt till alla hushåll…

God fortsättning på julen hörni!

Postat i:Högtider

God Jul

Julkänslan har börjat infinna sig. Vilket kan bero på att min älskling spelar julskivor så det står härliga till, att granen lyser vackert med blå ljus och silvriga kulor, att det ligger en massa presenter under granen och bara väntar på att bli öppnade men framför allt på att jag är ledig.

Det kommer inte att bli världens muntraste jul, det har jag insett. Men i stället för att slåss mot sorgen och de negativa känslorna låter jag dem fylla mig utan att ta över. Det går ganska bra, tycker jag.

Min mamma är ju ett kapitel för sig och de problemen vi har förtjänar en helt egen blogg, precis som fuksen skriver. Men det är inte helt kört. Jag kan knappast förändra henne efter så här lång tid, det handlar om att acceptera och inse det och hantera den verklighet som ändå är.

I morgon ska jag, som den jul-o-man jag är, tindra med ögonen och gå och klämma lite på julklapparna under granen. Är grymt nyfiken på några av dem (de som är adresserade till mig, såklart) och kan knappt hålla mig tills de ska öppnas. Jag ska försöka njuta av dagen och ta tillvara på den glädje som ändå finns, kärleken mellan mig och min älskade.

Jag önskar er alla en riktigt God Jul, en som blir precis som ni hade hoppats eller bättre. Och passar på att tacka för alla kommentarer, snälla som ifrågasättande, som får mig att tänka och fundera och hjälper mig att handskas med livet och dess ständiga överraskningar.

Postat i:Högtider

Den här dagen…

Utan problem har denna dag varit en av årets absolut värsta. Tio i topp, jag garanterar er.

Dagen började med att jag inte direkt utsövd försökte snåra mig igenom en förklaring till barnlöshetssorg. Och skrev så sorgligt att tårarna började rinna och sorgen kändes rejält påtaglig. Sedan kom jag till jobbet och då ringde min faster med nyheten att farmor dött. Bröt ihop några gånger, jobbade lite och gick sen för att köpa de sista julklapparna. Trängdes och blängdes med folk i julruschen.

Det hela blev ju inte bättre av min mammas udda reaktion på farmors död. Jag fick ringa upp henne och då ältade mamma om hur bra det var att hon dött så plötsligt. Jag vet att mamma gör så för hon vill inte att jag ska vara ledsen och försöker ta bort sorgen genom att säga att det var bra men det gör det inte lättare för mig. Snarare tvärtom. Jag skulle önska att hon kunde trösta. Men hon får ju panik när jag är ledsen. Så egentligen ville jag inte ringt henne alls men då hade hon heller inte ringt mig av skräck för att jag skulle börja gråta och så kan vi ju inte ha det eftersom hon kommer hit i morgon.

Ja, som ni märker har vi kommunikationsproblem, min mor och jag. Jag vet inte hur vi ska lösa dem och heller inte om det är värt att försöka. Just nu känns det som om det är helt ok att sopa allt under mattan för tillfället.

Utöver farmors död, sammanbrott på jobbet och udda samtal med min mamma har jag firat jul i dag. Jag fick en jättefin julklapp av bonussonen, varma strumpor med glittertråd i, och han fick massa kuliga grejer och var jättespänd hela middagen på ett gulligt barnsätt fastän han börjar bli stor – så lite bra har det varit.

Men mest har jag varit sänkt. Låg. Helt jäkla bortkollrad. Men hoppas på att kunna hämta mig under morgondagen. Jag har ju en julafton till att se fram emot. Och just nu gör jag faktiskt det. Ser fram emot den. Den kan ju i alla fall inte bli värre än dagens.

Postat i:Högtider

Förtydligande behövs!

Kom på en sak när jag tittade i min mejlkorg i dag…

Alla ni som läser min blogg och har skickat bilder på era barn i julhälsningar (ni är inte många, men ändå…) – jag har bara blivit glad för era mejl/brev/kort. De funderingar jag skrev om handlade mer om diskussionen som fördes på Annas blogg.

Det var nämligen först i dag som jag upptäckte att jag hade fått några sådana och då kändes plötsligt diskussionen som förts här på bloggen och mina inlägg rätt otacksamma. Jag förstår verkligen om någon lackade ur.

Så förlåt om någon blivit sårad – det var verkligen inte meningen!

Postat i:Meta

Skit också

Så dog min farmor i morse.

Hon var gammal och skröplig men jag älskade henne och ångrar att jag inte varit och hälsat på sen i våras.

Postat i:Livet

Måste bara förklara…

Eftersom jag fått två anonyma kommentarer på föregående inlägg och mitt svar till dem och andra som undrar blev uppsatslångt insåg jag att det kanske vore på sin plats att ge lite mer perspektiv, om det är möjligt.

Som förbehåll vill jag bara säga detta: Jag rangordnar verkligen inte sorg på något sätt, allas sorg är personlig och det går aldrig att säga att det är mer synd om en person än en annan.

Jag kan tänka mig att någon som inte känner till den sorg man lever med som barnlös kan tycka att det är konstigt att man inte vill ha julkort på andras barn och heller inte vill se gravidmagar med mera med mera men just de här grejerna är en påminnelse av sorgen. Det som skiljer barnlöshetssorg från den över någon som har dött är att vi inte har en fysisk person att sörja.

I stället sörjer vi en företeelse, typ. Jag brukar försöka förklara med att säga att jag har ett hål i hjärtat och tomma armar där mitt barn inte ligger. För det är så det är. Jag sörjer mitt barn, med egenskaper som jag kanske aldrig får lära känna och ett utseende som jag kanske aldrig får se. Och därför kan påminnelser om andras familjelycka göra ont. Samtidigt som man inte missunnar dem deras lycka eller vill på något sätt att de ska vara mindre lyckliga.

Barnlöshetssorgen är en sorg som blir ständigt förnyad. Den bleknar inte bort, man blir ledsen på nytt av olika saker. Behandlingar som inte funkar, bästa kompisen som blir gravid och inte vet hur hon ska berätta det. Till exempel.

Jag hoppas verkligen att vår sorg får ett slut någon gång. Men just kring jul blir den extra tung att bära för att julen är i mångas ögon en helg för barnen.

Plus att det är vid jul och nyår som man på något sätt summerar sitt liv och det senaste året och jag minns så väl den första julen då jag tänkte ”Kanske att vi har ett barn nästa jul” och jag blir knäckt varje gång jag inser att det har gått några jular sedan dess och vi inte har tillstymmelse till barn ännu.

I alla fall så är det därför jag spyr galla här, på min blogg, över julkort med bäbisar på, gravidmagar, barnvagnsmaffia och folk som frågar mig när jag ska ”skaffa” barn. För någonstans måste jag göra av den här sorgen. Som just nu är rätt tung och svår att bära. Den blir nämligen lättare då.

Postat i:Barnlöshet

Julkortsblues

Och så måste jag även skandera kring det här med julkort. Ni vet, folk som skickar bilder på sina små ungar i tomteluvor och lussedräkter…

Jag får en del såna julkort – några på mejl. Men jag blir faktiskt inte upprörd. Tycker mest det är gulligt. De som skickar sådana till mig är oftast personer som jag håller varmt om hjärtat.

Som Umeboshi, som med två par tvillingar, tre större barn och dessutom en styvdotter är min absoluta mammaidol. Att få se hennes små tvillingar i toppluva är en fröjd!

Däremot kan jag bli irriterad på folk som jag inte känner väl, som tror att just jag skulle bli jätteglad på att få se en bild på just deras telning.

News flash: Det blir jag inte. Speciellt inte om den är nyfödd. Vill man skicka en hälsning till mig och inte är släkt eller en av mina närmare vänner vill jag nog ha en bild på hela familjen. Då kan bäbisen få vara med på ett hörn.

Pssst: Anna, jag skulle jättegärna fått ett julkort med bild på Lilla My – trots barnlöshetsträsket. Tycker inte du ska bry dig om sura, beska kommentarer från anonyma…

Postat i:Högtider

Grinch

Inser att det på mina inlägg låter som om jag inte ser fram ett dugg emot julen.

Jag är jul-o-man.

Så när julaftonsmorgonen gryr (den riktiga) kommer jag att sitta där med andan i halsen, tindrande ögon och längta efter att få öppna julklappar och se mina älskades ansiktsuttryck när de öppnar sina…

Bara så ni vet.

Postat i:Högtider

Hektiskt värre

Fest i går. Julbord med jobbet i kväll. Arbetsdag samt julafton med bonusen i morgon. Mamma kommer på lördag. Julafton på söndag. Mamma åker på måndag.

*pust*

Det ska bli skönt att komma till jobbet på tisdag…

Postat i:Högtider

Bita ihop

När man inte är mitt inne i någon behandling och försöker ta lite paus från allt vad barnlöshetsträsk är det lätt att en massa annat tar överhanden. Jobbet, till exempel. Eller julstressen…

Men. Det är klart att jag funderar mycket. Och att ganska mycket känns jobbigt.

Just nu är det som om styvfamiljslivet skaver litegrann. Det gör ont att bli påmind varje dag om att min man delar det där som vi saknar med någon annan – som han inte älskar, som inte är en del av vår familj. Jag känner mig naggad i kanterna och vill helst slippa allt som har med det att göra.

Framför allt är jag inte helt såld på julen. Vi firar två jular i år, som många andra styvfamiljer. En på fredag, innan min bonusson sticker till morsan. En med min mamma på julafton, den där vuxenjulen som jag efterlyste.

Jag märker att jag inte är så sugen på någon av dem. Helst vill jag slippa hela eländet. Samtidigt har jag sjutusen regler och tankar om hur allt ska gå till. Till min stackars mans stora förtret.

Jag vill planera vad som ska finnas på julbordet/n, när klapparna ska öppnas och hur de ska delas ut, vilka aktiviteter vi ska ägna oss åt under båda dagarna och helst när man ska gå på toa emellan grejerna också…

Undrar inte om det inte är mina krav som gör att det blir så jobbigt för mig? Det bästa vore om jag kunde göra en vuxenversion av tonårsrevolten och stänga in mig på mitt rum i protest. Men mamma skulle inte förstå och min man skulle få rätt tråkigt. Så jag gör inte det.

Bita ihop var det ja…

Postat i:Högtider

Inspiration efterlyses!

Skrev ett tokbra inlägg i huvudet precis innan jag somnade i natt. Med fiffiga formuleringar och skarp analys. Av barnlöshetsproblematik och möten med andra barnlösa människor.

Synd bara att det försvann i drömmens värld. Mr Sandman, kan du ge mig mitt blogginlägg åter?

Inte det nä.

Häpp.

Postat i:Meta

Besökare

  • 142,648 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt