Tinselflickans arkiv

Mamsen

Jag har bjudit hit min mamma till helgen. Jag är gräsänka och har förbaskat svårt för att sova när jag är själv i lägenheten, och dessutom har jag försökt få hit mamma sedan början av april. Så det kändes som en bra idé.

Det är bara en sak. Jag har pratat med henne två gånger i telefon sedan jag började blöda i måndags – men jag har fortfarande inte berättat att det är kört.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag sa ju till henne att jag skulle testa på söndag men hon har en benägenhet att glömma allt som är viktigt för mig så hon kanske har förträngt det. Hon klarar dessutom inte av att jag klappar ihop så jag måste verkligen stålsätta mig inför att berätta. Att säga de hemska orden är det som får mig att gråta. Och när jag gråter får mamma panik och lovar mig resor, pengar eller något annat som ska få stopp på tårarna.

Så nu funderar jag på att låtsas som ingenting och berätta för henne sen när hon åkt hem. Säga att vi bestämt oss för att testa på måndagen eftersom maken är bortrest och då kan jag säga det hemska på telefon.

Postat i:Barnlöshet

Förtydligande

Alltså, jag är inte världens starkaste, strongaste människa. Klart jag inte är kolugn och harmonisk hela tiden. Klart jag kommer deppa ihop totalt då och då.

Faktum är att jag redan retat upp mig på minst fem saker i dag. Jag är väldigt, väldigt lättirriterad…

Men på* det stora hela mår jag hyfsat.

* I? Det kanske heter i det stora hela? Hm. Vissa uttryck lär jag mig aldrig…

Postat i:Barnlöshet

Lillorna

I går träffade jag två Lillor.

Vid ett-tiden sågs jag och Lillan med ett n, en pigg, glad och energisk tjej som jag haft förmånen att träffa en gång förut. Hon skulle till Carlanderska – själv – och vi passade på att käka en förhoppningsvis lyckobringande lunch på en närbelägen Thairestaurang. Tiden gick rätt fort men som alltid när man träffar någon som vet vad man går igenom var det väldigt terapeutiskt.

På kvällen var det dags för styvmammeträff, eller violträff som det egentligen heter. I den gruppen fanns Lillann med två n, en vacker tjej som ska få en bäbis om lite mer än en vecka.

Jag måste erkänna att jag har faktiskt aldrig sett någon som är så vacker precis veckan innan bäbisen ska födas. De som jag känner som jag träffat när de varit höggravida har alltid varit röda i ansiktet, svettiga och sett allmänt obekväma ut. Lillann ser ut som någon slags gudinna som bara skrider omkring.

Jag funderade på att inte gå på violträffen i går för att jag kände att jag kanske inte orkade med en massa människor. Tanken att jag inte skulle klara av Lillanns stora, fina, runda mage slog mig en gång men inte mer. Men jag visste att jag skulle må bra av att gå dit och faktum är att det var skittrevligt. Lillann och jag promenerade dessutom tillsammans en bit och hade ett trevligt samtal på tu man hand.

Jag är så klart ledsen över att vi misslyckats den här gången men jag har inte hamnat långt ner i något svart hål. Vad vet jag – det kanske kommer. Men jag tror inte det.

Jag skrev en artikel för några månader sedan* om en sån där perfekt kvinna. Vd för en reklambyrå, aktiv på fritiden, fungerande familj. Och trevlig som bara den. Hon berättade för mig att hon skriver upp alla sina mål på ett papper hemma. Det skulle vara uppnåbara mål, tyckte hon. Och klarade hon inte ett mål var det bara att stryka det och komma på ett annat.

Jag lärde mig lite av det samtalet. Vårt mål är Bäbis 2007. Vi har snubblat lite på vägen men det finns många chanser kvar och det är inte kört än.

Är jag fortfarande inte gravid i april nästa år är det bara att stryka målet Bäbis 2007 och rikta in sig på 2008 i stället. Når vi inte det målet kanske det är dags att omvärdera. Men inte förrän då.

Det svåra är inte att se oss själva och barnlösheten utifrån, i ett större perspektiv. Det svåra är att klara varje enskild dag. Men för mig går det ganska bra just nu.

*Tyvärr inte publicerad på nätet, annars hade jag länkat till den.

Postat i:Barnlöshet

FET vecka 35

Äntligen kom jag fram. Och kan ni tänka er- det var Herborg som svarade! Det känns som ett bra tecken.

Vi har redan planerat in ett frysförsök efter sommaren. Preliminärbokat det till vecka 35, för då bör jag ha ägglossning, om kroppen gör som den ska.

Jag ska ringa SU så fort mensen dyker upp i mitten av augusti, och sedan börja testa med ägglossningstest på cykeldag 18.

Fram tills dess ska jag försöka ha roligt. Återhämta mig psykiskt.

Förra sommaren var nämligen ett bottennapp. Jag mådde riktigt kasst och det var då vi bestämde oss för att satsa på Carlanderska – för jag orkade inte med en oviss väntan.

Den här sommaren blir annorlunda. Visst, en seg väntan inför FET. Men ingen oviss väntan – jag vet ju att det kommer bli av. Klarar inte mina eskimåer upptiningen kör vi på med IVF igen. Det är psykiskt väldigt skönt att veta det.

Postat i:FET och IVF,

Telefonkö

Sitter i telefonkö till SU för att meddela resultat och planera in nästa frysförsök. Som jag antar sker efter sommaren.

Med mina långa cykler har jag räknat ut att vi inte kommer kunna göra ett FET förrän i slutet på augusti. Det är om tre hela månader.

Det kommer bli en låååååång sommar. Men jag ska försöka ha kul.

Uppdatering:
Efter att ha suttit i kö i en halvtimme och lyssnat på signaler som ingen svarar på, är det plötsligt tyst i luren. Måste jag ringa igen? AAAARRRRGH!!

Postat i:FET och IVF,

Dumma bäbisen…

Dumma bäbisen, säger min man.

Dumma bäbisen, som inte vill komma till oss.

Han blir frustrerad för han vill veta vad det är som inte stämmer.

Jag är lugn för jag vet att de inte vet. Och jag vet att vi har två eskimåer i frysen och två landstingsförsök till på oss.

Hur jävligt det än känns nu finns det hopp för oss framöver.

Nu får vi försöka satsa på en sommar med vin, god ekonomi (får tillbaks mååånga tusenlappar på skatten) och mycket ensamtid. För det blir vår sista som ser ut på det viset.

Eller som jag sa till maken:

Målet är Bäbis 2007. Vi har många chanser på oss att fixa till en bäbis född 2007.

Postat i:FET och IVF, Kärleken,

De första dropparna

har kommit.

Fanfanfan.

Men jag visste ju det. Det var därför jag la mig i badet – för att skynda på processen lite.

Nu ska jag slicka mina sår och deppa järnet.

Postat i:FET och IVF,

Paralyserad

Jag bara väntar på att blödningen ska komma. Har varit på toa kanske fyra gånger och verkligen analyserat pappret på nära håll.

Inte en droppe blod. Inte heller någon crinone-rest som kan ge mig en vink om hur det ser ut längst upp därinne.

Jag är helt förlamad av denna väntan. Har egentligen massor som jag borde göra men jag kan inget annat än tänka på detta och vänta.

Nu ska jag i alla fall försöka att göra något annat. Ta på mig en ansiktsmask, tappa upp ett bad och försöka skingra tankarna med lite musik.

Sen går jag och handlar.

Postat i:FET och IVF,

Svart måndag

Vid min första ivf, i november förra året, började jag blöda på eftermiddagen två veckor efter äggplocket. Exakt 14 dagar efter ägglossning.

I dag är det två veckor sedan jag plockades på ägg. Mina bröst ömmar inte längre, även om de fortfarande är svullna. Jag har ingen mensvärk men det hade jag inte i november heller.

Klarar jag den här dagen utan att få en blödning kommer mitt hopp att öka avsevärt. Men just nu känns det som om jag förbereder mig inför ett misslyckande.

Postat i:FET och IVF,

Skrämselhicka

Progesteron-vaggisarna är ju vagitorier, de är gjorda av ett vaxliknande medel och smälter ganska snart efter att man har fört in dem i slidan. Vilket resulterar i kletiga trosor, trosskydd och en allmän känsla av olust. Oftast ordineras man tre stycken om dagen under ruvningen, vilket betyder att större delen av dagen* tvingas man gå omkring med detta obehag mellan benen. Om man inte har världens mest stillasittande jobb eller till och med ligger ner på arbetstid är de alltså inte särskilt kul.

Crinone, som jag har fått den här gången, är jämförelsevis fantastiskt. Dels för att jag bara tar det en gång, på natten när jag ändå ska ligga ner – men även för att det inte kletar till sig. Tvärtom, Crinone är en slags gel som blir solidifierad därinne. Och där kommer vi till den enda nackdelen med Crinone.

När som helst kan det ramla ut en gummiliknande crinone-rest. När jag går omkring, vid sex – ja, you name it. Det är inte alls farligt jämfört med proggisarna, men känns lite konstigt.

Häromdagen var en av mina crinone-rester lite rosa. Ni kan ju bara gissa hur hispig jag blev. Nästa rest var åter bländvit. Men på kvällen kom det en till rosa.

Sen dess – nada**.

Vad var det jag skrev? Varje toalettbesök är som ett äventyr?

Minst sagt. Och nu peppar jag mig själv innan jag sätter mig, så jag inte ska bli helt chockad om det är brunt i trosan.

* Och natten, fast då ligger man ju ner

** Jo, bitarna kommer, men de är vita.

Postat i:FET och IVF,

Och så var det bara tre kvar…

Mina musketörsgrupper har haft varierande framgångar.

Av bloggmusketörerna har två testat plus, en är kvar och det är jag.

Av irismusketörerna har två testat negativt, en är kvar och det är jag.

Av violmusketörerna har en testat negativt, två är kvar – jag och Hoppfullan. Det finns en fjärde violbubblare som också har ett litet frö i magen och eftersom det fanns fyra musketörer kan hon räknas här också. Så egentligen är vi tre kvar.

Undrar vilken trend jag ska följa. Bloggmusketörernas eller irismusketörernas.

Postat i:FET och IVF,

Lite förströelse

För att försöka skingra tankarna var maken och jag ute på en middag och bio-dejt i går.

Det var jätteroligt! Vi trivs verkligen bra i varandras sällskap.

Den senaste tiden har jag inte mått toppen och då har alla aktiviteter känts jobbiga. Men jag har längtat efter att se Mission Impossible 3 och brasseinspirerade grillstället Tranquilo är en favorit. Det och så makens förträffliga sällskap gjorde en mycket lyckad kväll.

I dag är jag på jobbet trots att jag tänkt sjukskriva mig. Jag ångrar mig inte ett dugg – jag har varit på Hammarkullekarnevalen, en orgie i färger, samba, glädje och exotisk mat. Lite kallt var det – men vilket sätt att skingra tankarna.

Snart har ännu en dag gått. Bara sex dagar kvar till test.

Postat i:FET och IVF, Kärleken,

Hopplös flicka

Svullnaden i buken är borta och jag kan åter se området nedanför min navel utan att suga in magen.

I takt med att magen försvunnit har även hoppet börjat sina. Jag har verkligen inga andra tänkbara symtom.

Mina bröst är som två sprängfyllda ballonger och jag kan inte sova på mage. Men så brukar det vara före mens. Då och då har jag mensvärk men det är heller inget ovanligt, förutom dunderkramperna jag hade i går morse.

Rent psykiskt känner jag mig helt slutkörd och borde antagligen inte jobba i helgen men jag känner att jag måste.

Så sådär jättehoppfull är jag väl inte, direkt.

Postat i:FET och IVF,

Bisarrt japanskt tv-program

Vad jag inte förstår är hur människorna i bakgrunden kan låta bli att titta på.
Allvarligt.

Postat i:TV/Film

I drömmarnas värld

I natt har jag drömt igen.

Förutom ytterligare en dröm av sexuell natur har jag i en annan återigen börjat blöda. Men den här gången var det inte så mycket.

Drömmen var så verklig – jag vaknade hemma och upptäckte det när jag var på toa. Berättade för min man som blev ledsen och sen var det en massa praktiskt som jag fick dona med. Bindor och sånt som jag inte hade hemma.

När jag vaknade på riktigt var jag helt övertygad om att det verkligen hade inträffat. Dessutom vaknade jag med den svåraste mensvärk jag någonsin varit med om. Jag var tvungen att gå och ta två panodil zapp för att över huvudtaget kunna somna om (klockan var 6 på morgonen).

Men jag blödde inte, vilket var skönt.

Varje toalettbesök är som ett äventyr. Och ju längre tiden lider desto mer oftare går man.

Postat i:Barnlöshet

Ett försök att ha roligt

I kväll har jag varit på firmafest och förutom det faktum att det fanns ett helt gäng glädjedödare på festen har jag haft väldigt roligt.

Jag har försökt slappna av och det har gått hyfsat bra. Jag har dansat och druckit vin – men i väldigt måttliga mängder. Tre glas mellan 19 och 01. Plus lite champagne som välkomstdrink. Betydligt mer än jag hade tänkt dricka men jag tror inte att det är så farligt.

Enda problemet med att vara nykter på firmafest är att det kan bli lite tråkigt, för alla andra envisas med att bli plakat. Men musiken var skitbra och det var längesedan jag dansade. Bara det räckte som glädjekälla.

Jag har knappt pratat ivf alls, bara med ett par kollegor lite kort.

All in all en mycket trevlig kväll.

Postat i:Barnlöshet, FET och IVF,

Och så en annan grej

I natt (långt innan jag drömde om ivf-läkaren) fick jag näsblod.

Jag vaknade av att jag kände att jag behövde nysa, sprang upp så jag inte skulle väcka maken och gick in i badrummet för att snyta mig. Hela pappret var rött och det till och med rann blod ett tag!

Jag fick lite, lite blod i näsan när jag började med Suprecur-sprejen men det försvann väldigt fort och var absolut inte i närheten av de här mängderna.

Eftersom jag aldrig blött näsblod tidigare kollade jag upp det på nätet. Och på en gravsajt hittade jag att det kunde – kanske – vara ett tecken på graviditet.

Åh, så jobbigt detta är. Det skulle vara så skönt att veta nu. Om det har gått vägen, om det kommer att gå vägen, om det inte kommer bli nåt.

Jag kan ju inte gå och tro att jag är gravid redan nu. För det har bara gått en vecka och alla tecken är fåniga. Först om en vecka kan jag börja leta tecken på riktigt. Om jag inte har börjat blöda innan dess. Och inte från näsan…

Jisses. Det kommer bli jobbigt, det här.

Postat i:FET och IVF,

Rätt åt mig

Drömde i natt att jag var otrogen mot min make. Med en ful, tjock ivf-läkare.

Efteråt gick jag på toa och då kom det blod. Som ett straff för min otrohet, liksom.

Sen drömde jag att det hela var en dröm. Gick på toa och torkade mig. Och så var jag helt nerblodad.

Gissa om jag var skräckslagen när jag till slut vaknade.

Men det var lugnt.

Postat i:Barnlöshet

Analytiker

Knappt en vecka in i ruvningen och jag har redan analyserat mig knasig.

På plussidan så finns den här svullenheten som tydligen kan vara ett tecken på överstimulering vilket skulle kunna betyda att jag faktiskt blivit gravid. Och så är jag väldigt frusen även när andra tycker det är kallt. Vilket i och för sig inte är så ovanligt. Men ändå – halmstrå som halmstrå.

På minussidan finns den ständiga mensvärken. Den har jag haft sedan innan äggplocket, av och till. Och i morse vaknade jag och kände mig helt tom. Som om det inte fanns något hopp.

Men jag måste tillstå att det här med Crinone i stället för Progesteron-vagitorier är en skänk från ovan. Tidigare har det eviga kladdet och vetskapen att jag måste ta vaggisarna på jobbet prick klockan två varit en ständig påminnelse om vad som sker – eller inte sker – i min kropp.

Med Crinone blir jag bara påmind en gång om dagen. Och det händer att jag till och med glömmer ibland att jag har en liten norrbagge i magen. Som maken av någon konstig anledning vill kalla Styrbjörn.

Postat i:FET och IVF,

Diskriminerad

Med anledning av föregående inlägg vill jag bara fundera lite över en sak.

Varför är det så att mannen ses som ett bihang när man gör ivf? Det är ytterst sällan som hans namn ropas upp även om vi båda är kallade, det är sällan som barnmorskan eller sköterskan tilltalar honom över huvudtaget utan han förväntas sitta och bara titta på. Och hålla tyst.

Min man känner sig diskriminerad ibland och det har jag full förståelse för. Inte nog med att han får stå vid sidan om och se på medan jag går igen sju sorger och hundra bedrövelser, det är inte många som ser honom som annat än window dressing.

Vi gör detta tillsammans och vill bli bemött som par. Inte som Tina plus make.

Postat i:Kärleken

Besökare

  • 142,522 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt