Tinselflickans arkiv

Skrämselhicka

Trodde i veckan att jag blivit gravid. Hade gått över tiden med drygt en vecka vilket inte hänt sen mina ivf-tider.

Men tji fick jag. Eller kanske – pust!

Även om jag är ganska cool kring det där med att inte kunna bli mamma och ser en lycklig framtid utan barn är det klart jag blir ledsen varje månad när mensen kommer. Hoppet tänds lite, liksom. Den här månaden extra mycket. Vi började till och med snacka om vad som skulle hända om det faktiskt var så att jag var gravid.

Fast jag kände innerst inne att jag inte var det. Eller så är det försvarsmekanismerna som sätts igång.

Nåväl, det var en lustig känsla som jag kände igen från förr. Med en stor skillnad. Det här är inte mitt livs avgörande största fråga längre. Även om den fortfarande är viktig.

Händer det, så händer det. Händer det inte – ja, då kommer jag att ha ett fint liv i alla fall. Kärleken och jag är helt på samma våglängd där. Det är otroligt skönt.

Postat i:Barnlöshet, ,

Lite avslappnad

Jag har helt tappat konceptet när det gäller min cykel. Menscykeln alltså, nån vanlig tvåhjuling har jag ännu inte införskaffat.

Jag tror att jag skulle få mens i dag. Men jag är inte riktigt hundra. Har ett svagt minne av att jag fick mens på en tisdag (hur det nu kommer sig att jag kommer ihåg just dagen) och eftersom jag har en cykel på 28-29 dagar så borde den ju komma i dag eller i morgon.

Förr hade jag stenkoll men nu är jag verkligen bortkollrad. I alla fall de senaste två-tre månaderna. Jag får sitta med min almanacka och räkna bakåt i tiden för att ha ett hum om vad som hände och när.

Det är skönt.

Postat i:Barnlöshet, FET och IVF,

Donera mera!

För ett tag sen fick jag ett mail från en av mina bloggläsare.

Mailet var ödmjukt utformat, nästan ursäktande. Vilket kanske är förståeligt.

För mailskribenten undrade om jag kunde tänka mig att donera mina ägg till honom och hans sambo. De hade gjort IVF på Sahlgrenska med missfall som resultat och fått domen att det beror på en sjukdom som sambon har. Nu stod de i kö till IVF med äggdonation men den kön är lång som attsicken och om jag kunde tänka mig att donera mina ägg så skulle de få ta ett skutt framåt i kön (nej, mina ägg skulle alltså inte gå till dem).

Jag tänkte igenom saken noga och sen svarade jag. Så här:

Hade det bara varit att skänka mina befruktade embryon som ligger i frysen på Sahlgrenska och Carlanderska hade jag inte tvekat en sekund. Men det går ju inte och dessutom hade ni fått min exmakes dna till på köpet.

Det är så här att det där med hormoner och äggplock kände jag mig rätt färdig med.

Jag har funderat och funderat och kan väl se att jag i framtiden skulle kunna tänka mig att skänka bort mina ägg – men inte nu. Det är för mycket jobb och psykiskt och fysiskt och jag kan inte hantera det för tillfället, har för mycket annat i mitt liv som tar plats och tid. Så förlåt. Men inte just nu.

Jag har inte bloggat om det här för jag ville inte bryta ett förtroende jag fått. Men nu hörde jag av min mailkompis igen och han undrade om jag kunde tänka mig att lägga ut en förfrågan på bloggen. Om ifall att det finns någon annan på Västkusten som kan tänka sig att donera lite ägg.

Så nu är det gjort. Den som vill ha en kontakt med mailskribenten kan maila mig. Så förmedlar jag.

Postat i:Barnlöshet,

Hån?

Fick i dag en inbjudan till en app på Facebook (är du inte medlem kommer du inte fatta vad jag menar så du kanske ska sluta läsa nu).

Appen handlade om mors dag.

Och även om jag är hundra procent säker på att den som skickade inbjudan inte menade något illa med det så blev jag ändå ledsen. Jag menar, jag vet att man kan skicka iväg såna grejer av misstag, till hela ens vänkrets.

Jag är lite låg från start så det blev lite jobbigt. För jag kommer förmodligen aldrig att hyllas på mors dag. Någonsin.

Och då är det inte så jättekul att bli påmind om det.

Postat i:Barnlöshet,

Sorgchock

Låg och snackade menselände med Kärleken i natt precis innan vi skulle somna. Jag tyckte vi skulle byta så männen fick allt elände (mens, barnafödande, kissa sittande) och vi kvinnor godbitarna (kunna kissa stående).

Och så sa han att det där med barnafödande inte var nåt elände. Utan det måste vara en fantastisk känsla, att kunna ge liv. Och så vidare. Och så vidare.

Varpå jag bara dog. Av sorg.

För jag kan ju inte det. Ge liv.

Och så är jag så idiotisk att jag inte kan visa hur ledsen jag blir utan jag bara snörpte ihop munnen och blinkade bort tårarna och lät dem sedan strömma när han hade släckt ljuset.

I tystnad.

Postat i:Barnlöshet

Barnmorskorna

Jag har läst så många artiklar om det här nya tv-programmet att jag vill kräkas. Om tårar och glädje och skratt och så vidare.

Och jag kan bara inte förmå mig själv att titta på det.

Sorgen sitter kvar i ryggmärgen. Kommer nog aldrig bli av med den. Jag kan glädjas åt mina vänner, vare sig de varit barnlösa eller ej, när de får barn. Men att titta på förlossning efter förlossning och frossa i bäbislycka – nej. Det går fortfarande inte.

Postat i:Barnlöshet, TV/Film

Regular

Det är bara att konstatera att min kropp numera är ett under av regelbundenhet. Har en cykel på 31 dagar punkt.

Inte 32, inte 35, inte 28.

Skönt.

Men samtidigt blev jag faktiskt lite besviken den här gången – som alla andra. Även om jag har ställt in mig på att bli gammal utan egna barn så sitter minnet av mensen som ett hån i ryggmärgen. Jag tror aldrig jag blir kvitt den.

Postat i:Barnlöshet, FET och IVF,

Regelbunden

Min cykel är stabil. Jag har en 31-dagars cykel.

Jag trodde jag skulle få mens i går, och det fick jag.

Det är skönt att veta det. Att kroppen tycks funka. Ja, förutom det där att jag aldrig blev gravid då.

Postat i:Barnlöshet,

AFV

I dag på Americas Funniest Home Videos hade de ett segment där folk berättade för sina föräldrar att de var gravida på olika sätt.

Till en gubbe som fyllde år sjöng de Happy Birthday Dear Grandpa och han och frugan blev själaglada. Så klart. Det blev alla.

Utom jag som satt och tittade och kände mig lite ledsen.

Postat i:Barnlöshet

Nostalgi

Har försökt läsa igenom gamla inlägg för från två år sen. Då vi höll på med vårt första FET. Med blastocysten.

Jag kan inte. Det är så länge sen, det är så långt bort. Jag är inte den människan. Jag var så hoppfull då, så naiv.

Det är ett helt annat liv. Jag är en annan människa nu. En starkare Tinsel, som gått igenom helvetet på jorden – och kommit ut på andra sidan.

Postat i:Barnlöshet

Assisterad befruktning för singelkvinnor

Ser på TT att vänsterpartiet kräver att ensamstående kvinnor ska få rätt till assisterad befruktning i en interpellation till Göran Hägglund, kd.

Heja dem! För jag förstår inte varför vi inte skulle göra det i Sverige när det görs i Finland och Danmark.

Det fanns ju en diskussion om att fullt friska inte borde ha rätt till ivf och sånt men den diskussionen hänger inte jag med i. När man räknar ut vad en person kan betala i skatt under en livstid och tillföra över huvudtaget känns skattepengarna som en ivf eller tre kan kosta som en piss i Mississippi. Och vi behöver små efterlängtade barn som ska växa upp och ta hand om oss när vi blir gamla.

Plus – vem är det som lider av att en ensamstående får insemineras/provrörsbefruktas? Inte en jäkel. Förutom den snåla människa som anser att folk ska knulla sig fram till sina barn.

Framknullade barn i all ära. Men hellre ett par omgångar i en gynstol än random omgångar i sänghalmen med vem som helst – med risk för könssjukdomar dessutom – för att bli gravid.

Postat i:Barnlöshet

Lösenordsskyddad: Phew

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Postat i:Barnlöshet, FET och IVF,

Om att bli vuxen

Salvia har skrivit ett superbra inlägg som flera före mig har länkat till.

Jag är kluven.

För jag är en av dessa personer som inte känner mig riktigt vuxen. Inom mig bor det en osäker tolvåring som bara väntar på att bli avslöjad. Varför tolv? För det var då det hände. Mitt liv förändrades rejält. Flyttade till annat land, lärde mig annat språk. Blev tonåring. Bytte språk.

Och visst, jag är vuxen på ett sätt. Jag har erfarenhet som inget barn har. Jag är självsäker som inga barn är. Jag har kunskap, livserfarenhet, visdom – you name it. Ändå finns hon där. Tolvåriga Tinsel. I mitt medvetande. För jag har ju alltid varit sån här. Inbillar jag mig. Jag känner ingen skillnad på kärnan av mig. Den jag är i grund och botten.

Tolvåriga Tinsel tittar storögt när vuxna Tinsel letar lägenhet på nätet, sätter sig in i räntor och banklån och det är tolvåriga Tinsel som bestämmer att nej, vi binder lånen i två-tre år för det är säkrast när vuxna Tinsel får höra att det är bättre att låta bli. Tolvåriga Tinsel sitter i chefsstolen på jobbet och undrar om någon ska komma på henne när hon sitter och slösurfar när hon i stället borde attestera räkningar eller godkänna fakturor eller chefa sig i största allmänhet. Vuxna Tinsel känner igen sig mer i barn än i vuxna ibland.

Och nej, jag längtar inte efter att någon annan ska berätta för mig när jag ska lägga mig och hur jag ska klä mig och vad jag ska äta och när. Men jag tror att det faktum att jag saknar någon att berätta sånt för, alltså när den ska lägga sig, hur den ska klä sig, vad den ska äta och när – gör att jag känner mig som en vuxenbluff.

Jag har alltså inget barn. Därför känner jag mig inte riktigt vuxen.

Kan det verkligen vara så?

Postat i:Barnlöshet, Livet

Tummen ur

Så har jag äntligen fått beställt hem en menskopp modell mindre. Den kom lite sent, precis på mensens sista dag, men jag får väl testa den om en månad ungefär.

Skumt, förra månaden hade jag en cykel på 27 dagar och den här var den på 33.

Jag har fortfarande järnkoll, i alla fall!

Postat i:Barnlöshet, FET och IVF,

Barn som plåster på såren…

Häromveckan fick jag frågan om jag trodde att exet och jag skulle fortfarande vara gifta om vi lyckats med att få barn tillsammans.

Jag vet inte. Faktiskt. Klart att vi hade hållit ihop längre. Men frågan är om vi hade gjort det för alltid. De skillnader som gjorde att vi till slut skilde oss hade knappast försvunnit för att en bäbis kommit in i våra liv. Fast det är klart att saker och ting hade blivit annorlunda. Men om vi hade hållit ihop för alltid? Hm.
Jag tror faktiskt inte det, när jag tänker efter. Men det hade dröjt några år till innan vi hade skilt oss.

Postat i:Barnlöshet

Hicka

Den här cykeln var bara 27 dagar lång. Var helt oförberedd och räknade efter både en och två gånger innan jag insåg att det faktiskt var så. Tror inte det har hänt på länge.

Kroppen är fan en lustig sak. Den gör aldrig som man tror den ska. Men det är i alla fall skönt att den fungerar.

Postat i:Barnlöshet, FET och IVF,

Att hålla käften

Åkte taxi i går med en snubbe i 45-årsåldern från Iran. Alltså, han körde. Taxin. Jag hade inte sällskap med honom hem.

I alla fall. Han var pratglad och trevlig – en sån som stockholmarna hatar, har jag lärt mig – och till slut visade han bilder på sin 11 månader gamla son. Stoltheten i hans röst var påtaglig. Och sonen urgullig, såklart.

Sen berättade han att han varit gift tre gånger förut. Varje gång hade de fått kämpa för att få barn. Han berättade om IVF-försök och sorg, frustration. Med den här frun hade det funkat.

Och sen kom det. Vänta inte till du är över 30 för att skaffa barn (jag tar det som en komplimang att han inte förstod att jag redan är över 30) för det händer så mycket med kroppen.

Jag orkade faktiskt inte förklara. Speciellt inte eftersom vi var framme vid min lägenhet. Så jag log och nickade och höll med. Och höll inne med min sorgliga berättelse. Ibland är det bara bättre så. För jag hade säkert gett honom dåligt samvete. Eller nåt. Det kan vara bättre att hålla tyst.

Postat i:Barnlöshet

Skäms!!!

Jag skulle ha skickat mina gravtest till Tisalen för evigheter sen.

Det kom en skilsmässa emellan.

De står på min badrumshylla och tittar på mig.

Jag lovar, tjejen – jag ska skicka dem snart. Jag har ju din adress!

Postat i:Barnlöshet, Livet

TV-tips

Sitter och kollar på Gynekologen i Askim. Faktiskt rätt rolig serie.

Och så snörpte hjärtat till när de tog upp ämnet ofrivillig barnlöshet. En kvinna som gått igenom flera missfall och undersökts. Så vill de att mannen ska undersökas. Han är jättesnäll mot sin fru fram till dess att hon langar fram ett plaströr som hon vill han ska lämna ett prov i. Då slår han bakut.

Det är inget fel på nån i min släkt och dessutom vill jag inte hålla på med sånt där onaturligt tjafs! Blir det inget så blir det inget.

Skriker han. Och flyr.

Det är inte likt min verklighet, inte alls. Men säkert många andras.

Postat i:Barnlöshet

Biologiskt kontra genetiskt kontra – ja vadå?

Det har blivit en liten diskussion i kommentarerna till inlägget om mina eskimåer som jag tänkte lyfta upp så det blir lite liv här och inte bara snack om lägenheter och räntor och annat skrämmande.

Jag är allergisk mot termen ”riktiga föräldrar”. Vad är det? Vilka är de riktiga föräldrarna? Är det de två personer som tar emot ett barn med kärlek, som uppfostrar barnet, ger det trygghet, kärlek, fysisk närhet och en värdegrund att stå på?

Eller är det två personer som låg med varandra en gång i tiden? Eller om man hårddrar det – två personer vars celler tillsammans har bildat en ny individ?

Jag skulle med glädje skänka mina befruktade embryon till ett par som av någon anledning inte kunde skapa befruktade embryon själva. Mina embryon skulle inte bli till mina barn, eller mina och min fd mans barn, utan de skulle bli barn till det par som tar emot dem. Självklart skulle jag bli nyfiken på hur barnet såg ut till slut – men det skulle ju inte vara mitt. Okej kanske genetiskt men inte på något annat sätt alls.

När sen det barnet växer upp och undrar varför han eller hon ser så annorlunda ut än mamma och pappa tror jag inte det blir så svårt att förklara att med dagens teknik fick vi låna gener från två andra personer som ville skänka bort sina och så fick vi dig.

Livet är inte så problematiskt som vissa vill få det att vara. Det finns par här i världen som får barn av misstag och som inte delar med sig av sin kärlek eller kanske inte har nån kärlek att ge. Dessa par tror jag är mycket sämre föräldrar och sämre rustade att ta hand om ett barn än det par som vet med sig vilka svårigheter de har, går med på äggdonation, donatorinsemination eller på annat sätt får ett tillskott av gener i familjepoolen och sen får sitt efterlängtade barn. De har under hela processen varit medvetna om sina val, hur det kan påverka barnet och har antagligen funderat ut olika sätt att bemöta detta när barnet växer upp. Om det ens är något man behöver berätta.

Och sen vill jag bara påpeka att det sägs att 10 (tror jag) procent av alla barn som föds i Sverige inte har den pappa de tror sig ha.

Vilka är de barnens riktiga föräldrar? Är pappan han som uppfostrar med kärlek eller han som lånade ut sina spermier?

Postat i:Barnlöshet

Besökare

  • 142,522 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt