Tinselflickans arkiv

One down, two to go…

Torsdagen är nästan avklarad. Inte ett jota mensvärk. Så jag börjar befara det värsta.

Men man ska inte ropa hej och så vidare. Morgondagen är dagen D. Eller M om man så vill. Blöder jag inte i morgon är det kanske inte kört.

De andra två gångerna jag gjort ivf har jag börjat blöda på äp + 14 dagar. Så eftersom i morgon är ruvardag 14 är jag lite – okej mycket – orolig.

Det är ju verkligen – trots mina kramper förra veckan – svårt att föreställa mig att vi verkligen skulle ha lyckats. Misslyckanden är det enda jag känner till. Jag har aldrig, aldrig sett ett plus/två streck på ett graviditetstest förutom på bilder hos andra människor. Jag hoppas verkligen att jag kommer att göra det någon gång men ju längre tiden lider desto mindre blir hoppet och kanske framför allt orket att hoppas.

Postat i:FET och IVF,

Fortfarande inget

Inte en menskänning, inte en kramp, inte ett skit.

Jag har läst alla era uppmuntrande kommentarer och försökt ta dem till mig men jag är ledsen – jag har svårt att uppbåda någon form av hopp just nu.

Jag ska ta mig igenom denna dag och morgondagen. Klarar jag mig förbi fredagen (äggplock + 14 dagar = beräknad mens) utan att börja blöda kan det tänkas att jag börjar hoppas igen.

Jag har blivit besviken så många gånger förr att det inte känns som en möjlighet att jag ska bli lycklig just den här gången. Kanske nästa.

Postat i:FET och IVF,

Hopplös

Jag hade mensvärk i går men sedan i går eftermiddag ingenting. Inte ens minsta lilla krämpa.

Det gör mig förtvivlad. Om jag inte känner någonting kan det knappast hända någonting därinne. Så resonerar jag.

Så allt hopp som tändes med de där jobbiga kramperna är nu borta. Sjunker ner i ett svart hål.

Blä.

Postat i:FET och IVF,

Hjärtsnörp

Fick mejl från gammal bekant. ”Mammaledig” stod det bredvid namnet.

Sånt gör fortfarande ont.

Postat i:Barnlöshet

Knäpptyst

Jag har verkligen inget vettigt att komma med. Precis som jag skrev i förra inlägget så nojar jag järnet.

Nu verkar kramperna ha avtagit lite, i stället är det som vanlig mensvärk. Som kommer då och då.

Om jag inte minns helt fel brukar jag ha lite mensvärk en vecka innan mens, sen försvinner värken för att komma tillbaka precis när det är dags. Men det kan vara önsketänkande.

Just nu känns det som om den är på g när som helst. Fastän det är omöjligt.

Postat i:FET och IVF,

Nojig

Så fort jag hade skrivit om kramperna i går så släppte de lite.

Så nu nojar jag för att jag inte har dem. Annars, när de är som värst, nojar jag för att det är något som är allvarligt fel.

Det är mycket noja just nu.

Postat i:FET och IVF,

Ajaj

Det är tydligen dags igen. Vilken smärta! Jisses.

Tyvärr kan jag inte svara på era kommentarer eftersom jag bloggar från mobilen. Men jag är glad för all pepp även om jag inte tänker räkna några kycklingar riktigt än…

Men så fånig är jag att jag inte vågar ta några värktabletter om ifall att – ja, ni vet. Är lite skrockfull dessutom. Så jag lider i tysthet. Mamma tror att min mens är på väg och att jag har panodil med mig. I själva verket knaprar jag folsyra och hoppas på det bästa.

Postat i:FET och IVF,

Krampa, krampa, krampa

I natt har jag knappt sovit alls på grund av kramperna. Så här ont har jag nog inte haft förut, möjligtvis precis innan mensen varit på g.
Så jag borde väl någonstans tycka att det är ett bra tecken.

Det gör jag inte. Jag är livrädd. Tänk om något är fel? Det känns verkligen så. Har aldrig hört talas om någon med så mycket kramper som varit gravid. Bara vissa som haft ”stickningar” och andra subtila symtom.

Det här är allt annat än subtilt. Och om det nu är så att försöket misslyckats och jag ska få mens så borde jag ändå inte börja blöda förrän tidigast fredag.

Jag tror jag blir galen.

Ett glädjande besked fick jag i går i alla fall. Min goda vän S, som blivit gravid efter ett flertal missfall, fick en flicka. Hurra!

Postat i:FET och IVF,

Bra eller dåligt?

Jag är hos min mamma några dagar och i bilen på vägen hit fick jag återigen rätt jobbiga kramper i magen.
Det kändes som om jag skulle få mens i princip vilken sekund som helst. Jag har fortfarande lite ont men det är inte så farligt.
Nu har i alla fall pessimisten i mig vaknat igen. För jag vet att jag vid tidigare ruvningar har fått mensvärk cirka en vecka före mensstart
Sen tror jag inte att det varit riktigt så här illa tidigare men jag är ju å andra sidan rätt bra på att dupera mig själv… Så min trosanalys har redan börjat.

Postat i:FET och IVF,

Gräsänka

Maken var borta i går och jag hade fått inbjudan till en snajsig fest. Tvekade länge om jag skulle gå men gjorde det till slut.

Många dricker ju inte en droppe under ruvningsperioden. Jag har låtit bli att göra det de första tre, för sinnesfridens skull, men drack lite vin under förra (två glas, det gills knappt…) och den här gången har jag faktiskt skitit i att vara alkoholfri.

Man bygger upp så otroligt många förväntningar under ruvartiden och det blir nästan värre – i alla fall för mig – om jag då ska avstå från en massa saker under två veckors tid, utan att få något resultat. Förra ruvningen drack jag bara en kopp te om dagen och undvek rå fisk. Nu dricker jag så mycket jag vill och äter sushi hej vilt. På festen i går drack jag till och med drinkar! Inte så många – jag kände mig aldrig onykter – men ändå.

Jag har resonerat med mig själv och med maken kring detta och tror att den här perioden kommer gå mycket lättare om jag faktiskt gör som de säger på klinikerna och lever som vanligt. Det vill säga, är jag på partaj får jag lov att ta en drink, precis som alla andra. Är jag sugen på en extra kopp te så tar jag en. Vill jag äta sushi gör jag det. Dricka grönt te – fine! Äta ananas* – fritt fram.

För om jag hela tiden måste hejda mig själv och tänka på vad jag stoppar i mig blir det ännu svårare att släppa tankarna på vad som kanske eller kanske inte händer därinne. Faktiskt. Även om samvetet får sig en törn och man undrar om det kan ha påverkat. Det ska ju inte det. Och de små eller den lilla därinne får ju ändå ingen näring från mig under den här perioden.

Fast jag tänker verkligen inte festa till det direkt ofta, kan jag säga. Det här partyt igår var ett undantag. Gratis är ju nämligen gott…

* Det finns verkligen ingen gräns för vad man inte får stoppa i sig under ruvartiden, enligt många av ivf-trådarna på fl.

Postat i:FET och IVF,

Att hitta Tinselflickan

Alla som jag försöker få kontakt med har lunch, så jag har roat mig med att kolla på vilka som hittar hit. Eller rättare sagt, hur de hittar hit.

Vanligast är nog att man har mig som favorit, eller att man gör en barnlöshetsbloggrunda. Men av dem som söker på Google är sökordet Tinselflickan rätt vanlig. Så långt helt okej.

De senaste två dagarna har någon hittat hit via gravid femmis ivf. Inte så konstigt kanske. Den personen har säkert varit inne hos Storken flyger också.

Bindvävsmassage är inte heller helt otänkbart.

Men vilka träffar man sedan när man är gravid???
Lite tidigt för det, va?

Fler underliga sökvägar hittar ni här och här.

Postat i:Meta

Krampaktigt

Vaknade även i morse med lite småkramper i magen. Inte som i går, men ändå. Och jag kan inte minnas att det varit så här vid tidigare ruvningar.

Jag vet att när jag gjort FET så har jag ofta fått kramper ungefär en timme efter att vi kommit hem från återföringen. Men inte några dagar efter.

Jag vill ju tro att alla som kommenterat förra inlägget har rätt. Samtidigt är jag lite luttrad och har svårt att tänka mig att vi skulle lyckas. Det har ju aldrig gått förut…

Men å andra sidan är det kanske två små liv därinne, som peppar och hjälper varandra. Det har jag aldrig haft förut.

Och om det är så har de världens mest intresserade och uppeldade pappa. För han snackar redan med dem. Vilket är helt underbart att se – och ger mig tårar i ögonen varje gång.

Postat i:FET och IVF,

Eek!!

Okej, nu blev jag rejält skrämd. Och jag måste bara varna känsliga läsare för att det här kanske är lite väl intimt. Och lite äckligt, kanske.

Crinone-resterna var lite lätt rosa.

Jag undrar om det kan vara kvar sedan äggplocket i fredags, eller om det är något fel? Jag kan ju inte börja blöda redan?

Fast en lugnande tanke är att jag inte sett några rester sedan i söndags, vid återföringen. Så det kanske är sådant som är kvar sedan dess. EOUWWW!!! Äckligt.

Postat i:FET och IVF,

Värken tilltar

Jag vaknade med rejäl mensvärk i morse. Hade äntligen sovit ut efter flera dagars sömnproblem. Kraschade vid 21.30 och sov till halv sju. Fantastiskt skönt var det!

Men kramperna i magen var helt otroliga. Som värsta mensvärken, endomensvärk. Men de avtog utan att jag behövde ta någon värktablett.

Förra gången jag gjorde ett färskförsök skulle jag ta crinone, som jag tar i stället för progesteronvagitorier, på kvällarna. Men nu ska jag ta det på morgonen, vilket jag brukar göra när jag ligger kvar i sängen.

Flera skriver i kommentarer att de får mensvärk av proggisarna. Så jag borde ju få den här mensvärken av crinone. Men det roliga är att jag i morse inte hade hunnit proppa i mig gelen när kramperna kom. Konstigt, va?

Jag tar det som ett jättebra tecken. Den här gången ska det banne mig funka.

Postat i:FET och IVF,

Känslor

Jag har haft lite väl lite att göra i dag så jag har hunnit känna efter jättemycket. Vilket är ganska onödigt så här tidigt i ruvningen men jag kunde bara inte låta bli…

Jag har nämligen mensvärk. Nästan hela tiden. Inte så mycket, men det känns. Och självklart funderar jag på vad det betyder.

Jag är rätt säker på att det är på grund av äggplocket. Men tankarna far iväg åt alla håll och kanter och vips! så är jag gravid, eller vips! så är jag ogravid och – ja, ni vet.

Som tur är kommer det bli en intensiv period på jobbet framöver så jag hoppas jag inte hinner fundera för mycket. För oavsett vad resultatet blir den 7 december är det här funderandet fram och tillbaka väldigt frustrerande och tidskrävande och jobbig.

Postat i:FET och IVF,

"Väx och må bra, väx och må bra"

Jag har tagit över Tess mantra. Tänker ”väx och må bra” halva dagarna. Vilket gör att jag är lite splittrad.

Chefen frågade i går hur jag mådde. Sa som det var. Att jag mår kanon – men att nu börjar helvetet. Väntan på att se om det har hänt något. Hoppet är det sista som dör! sa han.

Det har han rätt i. Ändå kan jag inte låta bli att vara lite orolig. Vad är det som säger att det skulle funka just den här gången, när det aldrig har funkat förut? Men jag försöker intala mig att det faktum att vi fått tillbaks två måste ändå öka oddsen lite. Plus att det var så bra kvalité på dem.

Domedagsprofeten i mig säger att om allt annat gått så bra så måste ju något fallera. Jag försöker kväsa den delen av min personlighet. Ibland går det bra. Oftast inte.

Postat i:FET och IVF,

Sötnosar!

Jag är överväldigad av alla snälla rara kommentarer jag har fått. Och i stället för att räkna upp alla och riskera att missa någon skriver jag ett stort kollektivt tack till er alla.

Ni är för goa.

Nu sitter jag här och undrar och hoppas och tänker och funderar. På de där två små liven som finns i mig. Och som jag hoppas växer och gror till sig. Hoppas, hoppas, hoppas!

Postat i:FET och IVF,

Skrämmande samtal

11.25 ringde min mobil. Skyddat nummer.

Måtte det inte vara Sahlgrenska nu, sa jag till älsklingen när jag tog upp den.

Hej, det här är nn från Sahlgrenska, sa den kvinnliga rösten. Hjärtat flög upp i halsgropen.

Det är inget fel på dina ägg så bli inte orolig nu, sa hon. *Phew*. Hjärtat återvände till rätt ställe.

Hon undrade om vi ville ha två ägg tillbaks, i stället för ett. Eftersom vi gjort flera behandlingar som misslyckats. Vi sa ja, det ville vi, och la på.

Ja – det betyder att vi kommer få tvillingar! ropade maken. Får vi två på en gång så slipper vi bråka om syskonförsök!

Vi log mot varandra, kramades och blev lite rörda. Hoppet tändes i våra kroppar.

På vagnen till SU var det dags att slå vad. Om hur många befruktade ägg som var dugliga i dag. Jag gissade på fyra, maken gissade på sex. Fast egentligen trodde jag att det bara var två – de två vi skulle få tillbaks. Men man vill ju inte vara för pessimistisk.

Det var mängder med par i väntrummet, sex stycken inklusive oss. Ändå var vi tidiga. Så det tog ett tag innan det var dags för återföring och vid det laget var jag rejält kissenödig.

Som vanligt fick vi sätta oss ner vid det lilla bordet tillsammans med labbtjejen innan det var dags att kliva upp i gynstolen igen. Hon berättade att de hade fått ut elva ägg i fredags – varav alla, vartenda ett, hade blivit befruktat. Det är faktiskt väldigt ovanligt, sa hon.

Tankarna snurrade i mitt huvud. Hur många hade vi då fått till frysen? Sex stycken, visade det sig. Totalt åtta dugliga ägg i dag alltså. Halleluja! Maken och jag log mot varandra. Labbtjejen log och berättade vilket bra resultat det var. Och läkaren hummade och haade och tyckte att Bara vi inte har gjort något dumt som sätter tillbaks två i dag – men blir det dubbelt upp kanske ni inte är besvikna?

Nejdå, sa maken glatt och med stolthet i rösten. Sen hoppade jag upp i gynstolen. Jag fick hålla ultraljudsapparaten mot magen och eftersom jag var rätt kissenödig var det inte så kul.

Bara jag slipper trycka så hårt på den, sa jag till läkaren.

Med tanke på att det är jag som sitter mitt framför dig är jag väldigt glad om du inte trycker för hårt, sa han med allvarlig röst.

Det tog mig tre sekunder att räkna ut vad han menade – sen bröt jag ihop. Jag skrattade så jag fick tårar i ögonen och maken med. Läkaren berättade att det faktiskt hade hänt två gånger. Och jag skrattade ännu mer. Magen guppade som bara den och ultraljudsmanicken kanade runt som en vilsen anka. Till slut sa jag att han fick sluta för annars skulle det här bli tredje gången. Vi skärpte oss allihopa och vips! var embryona på plats.

I hissen ner från IVF-avdelningen tog jag upp plånboken och gav min man tio kronor. Jag kan lugnt säga att dagens vad är jag inte ett dugg ledsen över att ha förlorat.

Postat i:FET och IVF, Kärleken,

Snart så

Nu är klockan 11.15 och ingen har ringt för att säga att våra ägg inte blev befruktade. Så jag antar att åtminstone ett embryo lever och frodas.

Snart åker vi och får tillbaks det. Och jag blir ruvare för femte gången.

Postat i:FET och IVF,

The long version

Nu när jag återhämtat mig lite så orkar jag sitta här ett tag…

Vi tog vagnen hemifrån vid 8.20 i går morse och var framme vid Sahlgrenska vid halv. För första gången – tror jag – fick maken också betala, men bara åttio spänn för att lämna spermaprov. Sen satte vi oss i väntrummet innan vi blev kallade.

Det var fullt med folk där, mest par. Strax före nio blev vi uppropade och lotsades in i rum 3. Jag fick mittensängen och klädde om till de sexiga sjukhuskläderna jag numera är van vid. Lång nattskjorta, strumpor upp över knäna och så blå plasttossor på fötterna. La mig tillrätta på sängen.

Älsklingen gick iväg för att fixa med sitt bidrag. Han hade tid på labbet 9.15. Sen kom en sköterska in för att sätta en nål i min arm. En sån där med plastkateter, ni vet. Hon hummade och haade och klämde på mina vener, och såg mycket bekymrad ut. Vilket inte gjorde stämningen bättre, precis. Till slut bestämde hon sig för högersidan och vid det laget var jag så nervös att något skulle gå fel att jag helt hade glömt bort att jag skulle plockas… Nåväl, det gick jättebra och jag fortsatte att läsa i min bok.

Men bara några minuter senare kom en barnmorska in – samma som vi hade på vårt introduktionsmöte, den med filmen – och sa att det var dags. Min man hade fortfarande inte kommit tillbaka och jag blev superorolig. Jag vill gärna att han är med, sa jag med liten, liten röst.

Det kunde hon förstå så hon skickade in mig på toa och sa att jag skulle sitta där ett tag, för att dra ut på tiden. Inne på toa kom tårarna – jag ville absolut inte gå igenom detta utan honom och jag kände mig helt förstörd. Jag blev klar snabbt och gick ut. Vankade fram och tillbaka i korridoren och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Hittade inte barnmorskan och ville inte gå in i operationsrummet förrän jag visste att min älskling var med. Till slut gick jag in där ändå, kände mig dum som bara stod i korridoren och i de där fina kläderna dessutom…

Sen såg jag honom komma upp och ropade in honom. Jag fick lägga mig i gynstolen medan han tog på sig den gröna rocken. Barnmorskan visade mig hur man använde lustgasen och jag fick morfin i armen. Hela världen snurrade på ett ganska behagligt sätt och jag missade helt att läkaren – Mr Big Boss för övrigt – redan börjat på höger äggstock. Efter ett tag hörde jag labbtjejen ropa Första ägget eller något liknande.

Jag tittade nästan inte alls på tv-skärmen den här gången. Koncentrerade mig på lustgasen och att titta på min man. Han hade handen på min panna och klappade mig mjukt hela tiden.

Lustgasen var det absolut bästa jag varit med om. Jag vet inte hur mycket det påverkade, kände egentligen inget annorlunda än tidigare, men jag hade i alla fall något annat att koncentrera mig på, vilket var oerhört värdefullt. Jag hörde dock väldigt dåligt och blev orolig när labbtjejen inte sa ett skvatt.

Har hon hojtat till igen? frågade jag min man men det var läkaren som svarade.
Nej, det gör hon nog inte fler gånger, sa han. Han fattade att jag ville veta om det blev fler ägg och hon berättade att hon var uppe i ungefär fyra stycken.
Hon tyckte väl inte det var något att hojta för, skämtade läkaren (tror jag, allt är väldigt dimmigt).
Joho då, vartenda ett är värt att hojta för! försökte jag skämta, innan jag försvann i dimmorna igen.

Det började göra ont när han höll på med vänster äggstock och barnmorskan klappade mig ömt på handen. Men sen var det över och jag fick sätta mig upp i stolen. Allting var snurrigt och det tog ett tag innan jag kände mig mogen för att gå tillbaks till rummet. Där väntade en varm vetekudde på mig och jag sjönk tillbaks i sängen.

Jag hade mycket mindre ont än jag haft vid tidigare äggplock – behövde inte ens ta något smärtstillande efter plocket – och efter en timmes vila och lite mackor var jag sugen på att åka hem. Så det gjorde vi.

I dag har jag mycket mindre ont, och desto mer att se fram emot. Goda Iris-vännen Tilda med herr kommer på middag och de kommer ha full förståelse om jag inte är så värst rörlig. Dessutom vet de precis hur det hela går till, så vi behöver inte förklara ett skvatt. Det ska bli så, så kul!

Postat i:FET och IVF, Kärleken,

Besökare

  • 142,522 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt