Tinselflickans arkiv

Liten önskan

Snälla den som bestämmer hur jag mår och vad jag tänker:

Kan jag inte få jobba ifred från och med i morgon och till och med tisdag? Slippa djupanalyser av olika magkänslor och låta bli att klämma på tuttarna i en förhoppning om att de ska ömma lite… ?

Snälla? I alla fall under arbetstid?

Postat i:FET och IVF,

Uppåneråuppåner

I går var jag bombsäker på att det hade tagit sig. Helt jävla bombsäker.

I dag är jag nästan lika säker på att det inte tagit sig. Helt jävla nästanbombsäker.

Så länge jag känner mina vanliga menssymtom är jag i princip övertygad om att det skitit sig. Men så fort något annat hugger till i magen (inte för att det gör det, men ibland känns det konstigt) så vågar jag hoppas ett litet tag till.

Det är bara det att nu var det rätt så länge sedan jag ruvade så jag minns inte riktigt hur det var att djupanalysera på det här viset. Lite gaser i magen skulle lika gärna kunna vara en blivande bäbis – vad vet jag?

Just nu är jag mycket förvirrad.

Och det värsta är att det är minst en veckas förvirring och uppåneråuppånerande kvar. Och jag som lyckats lura mig själv till att tro att jag kommer ha för mycket att göra för att analysera.

Tji fick jag. Jag kommer sitta så här hela dagarna på jobbet, inte göra ett skit och bara fundera och känna efter.

Och då undrar jag lite lätt varför man inte kan få sövas direkt efter ET och väckas två veckor senare (eller tre, om man så vill) med en klapp på kinden och ett ”Jag är ledsen, men det funkade inte” eller ”Grattis! Du är gravid”? Hm? Borde inte det ingå, liksom?

Postat i:FET och IVF,

*Peppar peppar*

Om det är så att embryot i min livmoder trivs och om det fortsatt att dela på sig, ser det ut som på bilden och är typ 0.1-0,2 millimeter stort.

Det är ganska litet.

Det är nu sju dagar sedan jag ägglossade och fem dagar sedan det befruktade, upptinade ägget placerades i min mage. Att man kan göra så är helt ofattbart men jag är glad över att chansen finns.

Men det känns som om det är väldigt mycket som ska klaffa för att det där lilla dammkornet ska växa upp till något som liknar en bäbis.

Och så undrar jag om det verkligen är så färgglatt därinne? Vilken psykedelisk känsla det stackars embryot måste ha.

Tänk om jag får en hippie!!!

Postat i:FET och IVF,

Känna efter

Ja, det är sant. Jag börjar redan känna efter och är så långt ifrån neutral som möjligt.

Ändå är jag inte lika uppstressad som vid andra ruvningar. Jag har ett lugn i mig som jag inte kan förklara. Trots detta analyserar jag varenda liten känsla jag har i magen. Och jag har några.

Vilket kan vara en bra grej. Men även en dålig.

Det är ju så svårt att veta…

Postat i:FET och IVF,

Bäbisar

Jag är verkligen förskonad ifrån småbäbisar. Jag känner nästan ingen som har barn under fem år.

Jag har träffat bäbisar sammanlagt tre gånger under tiden vi själva började försöka få barn tillsammans. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag klarar barnlösheten så bra. För om jag var omgiven av vänner med gulliga små bäbisar skulle jag nog gå under.

Första gången jag träffade en bäbis var för två somrar sedan. Min 2-0-kompis hade fått sitt första barn och jag fick komma och träffa det tre veckor gamla miraklet. Då hade vi bara försökt i knappt ett år och även om jag var lite avundsjuk för att de lyckats så fort var det faktiskt inte så farligt. Kul att se att bäbisen faktiskt var lik mig som bäbis på några punkter. Min 2-0-kompis delar en liknande bakgrund med mig rent etniskt sett så det är en av anledningarna till att jag undviker att träffa hennes andra barn just nu.

Någon gång efter att vi gjort vår utredning, när vi befann oss i ingenmanslandet mellan utredning och ivf och jag mådde som sämst, dök det upp en nyfödd på en inflyttningsfest. Jag var inte beredd på det alls, och vi tvingades gå hem rätt tidigt. Barnet grät i princip hela tiden. Och efter att vi kommit hem gjorde jag det också. Ändå visste jag att föräldrarna hade försökt få barn länge, länge – och genomlidit ett flertal missfall. Men just då var det för mycket för mig.

Tredje gången var i går kväll. En två månader gammal sötnos dök upp på vår violträff och charmade varenda styvmamma där. Inklusive mig. Jag tyckte det var jätteroligt. Dels för att bäbisen var så olik den jag föreställer mig att jag ska få. Och mamman är en oerhört snäll och omtänksam person som känner till våra problem. Men även för att jag faktiskt inte tycker det är så jobbigt med bäbisar just nu. Tycker det är roligt att påminna mig själv om vad målet med allt det här vi håller på med är.

Fast jag visste att skulle jag hålla barnet, skulle jag rämna. För det är det jag efterlängtar så hett – att få hålla det lilla livet som är mitt och makens kärlek till varandra förkroppsligad, borra ner ansiktet, snusa in doften och pussa den lilla hjässan.

Och jag kände att det är där gränsen går för mig just nu. Barn som ser ut som dem jag skulle kunna få, och så att hålla små bäbisar. De två sakerna klarar jag inte av. Men visa mig en stor gravidmage och jag blir glad för kvinnan som bär den. Visa mig en liten bäbis och jag kan säga ärligt och med glädje att den är jättefin, och att jag är glad för föräldrarnas skull.

Det är jag väldigt tacksam för.

Postat i:Barnlöshet

Att leva som vanligt

Lev som vanligt, säger läkarna varje gång man får ett embryo instoppad i livmodern. Och jag försöker. Men jag är inte helt opåverkad av allt jag läser så faktiskt har jag förändrat några saker under den här ruvningsperioden.

  • Jag försöker gå snabba promenader och tar hellre trapporna än hissen. Det där med blodgenomströmning är viktigt för att ägget ska fästa och jag vet ärligt talat inte om mina promenader påverkar blodtillförseln i livmodern men jag hoppas det.
  • Jag dricker bara en kopp te om dagen. Jag är storkonsument av te och dricker vanligtvis tre-fyra koppar om dagen. Men både te och kaffe kan påverka, har man hört, så jag har dragit ner. Det är ingen större uppoffring.
  • Jag dricker mindre alkohol än vanligt. Nu är jag ingen suput direkt, men den här veckan har varit en veritabel syndaflod av festtillfällen. I lördags var jag på kräftskiva och skålade i vitt vin till det nya embryot i min mage, men jag höll mig till ett och ett halvt glas. I går var jag på middag med möjlighet till ett glas vin gratis, men jag avstod. I kväll ska jag på middag, men kommer antagligen inte att dricka alkohol alls. På fredagarna händer det att vi korkar upp en flaska rödvin till maten men den här veckan blir det inget med det.

Postat i:FET och IVF, ,

Busy, busy

Sedan i går är jag ledig i fyra dagar, och såg i söndags framför mig hur de här dagarna skulle fyllas av lättja, en massa bloggande, betapetande och framför allt funderingar om vad som händer i min kropp.

Men icke.

I går kväll var jag på Publicistklubben västs månadsmöte och lyssnade på en frågestund med Tomas Tengby och Harriet Persson, kvinnan som anses vara en av de bästa förhörsledarna inom Västra Götalandspolisen*.

I kväll ska jag träffa ett gäng göteborgsvioler**, i morgon ska jag handla födelsedagspresent till maken med bonusen (eller möjligtvis på torsdag) och på torsdag lunch ska jag på styrelsemöte. På torsdag kväll är det Iris-träff. Och på fredag börjar jag jobba igen. 11-21. I fem dagar.

Jag kommer inte hinna tänka ens en gång. Hoppas jag.

* Det var för henne som Bobbys mamma erkände, och berättade var pojkens kropp fanns.
** Styvmammor.

Postat i:Livet

Orosmoln

Förra menscykel gick allt som på räls. Ingen besvärlig värk i högersidan, som jag brukar ha från ägglossning och fram till dess att mensen kommer.

Nu är den huggande värken tillbaka. Hoppas, hoppas att den bara jävlas lite med mig.

Faktiskt så är jag rätt lugn inför det här försöket. Skulle vi misslyckas har vi ett embryo till i frysen. Skulle inte den klara upptining är det dags att köra en ny ivf. Oavsett vilket har vi gott om tid på oss och jag är inte speciellt orolig.

Vis av erfarenhet vet jag att om sisådär en vecka kommer jag vara som förbytt. Orolig, nervös och framför allt kommer jag att känna efter så det heter duga. Men än så länge njuter jag av lugnet.

Postat i:FET och IVF,

Two-faced hag

Jag fick en av de kvinnliga läkarna i går på återföringen. Det var inte utan viss bävan jag la mig i gynstolen, för jag har ju hört talas om att det finns en som är hårdhänt på SU. Nu minns jag faktiskt inte vad hon hette, kvinnan i går. Men det kan mycket väl ha varit hon.

För utan förvarning körde hon in det där hyllkonsoll-liknade medeltida tortyrredskapet och eftersom alla kvinnor inte är byggda på samma sätt gjorde det skitont. Jag hoppade till och spände mig rejält och det var med stor irritation i rösten hon bad mig ligga långt ner med rumpan. Hrmph.

Det var inte förrän hon tog sats igen som hon fick in hyllkonsollen så hon var nöjd och sen funkar den som ett tving på något sätt – hon skruvar på den så hon kan jobba utan hinder, så att säga. Jätteskönt.

Sen svabbade hon, vilket är rätt obekvämt, varefter hon tryckte ner ultraljudsmanicken skithårt på min kissenödiga mage – efter att ha droppat iskall ultraljudsgel (eller vad det nu är för goja) på min mage och fnissat skadeglatt när jag skrek till. Sedan fick jag hålla manicken medan hon förde in den lilla katetern, fick in ägget och visade den lilla lysande pricken i min livmoder.

Efter det var hon som förbytt. Hon tog ut katetern och hyllkonsoll-tvinget varsamt, och försökte sedan ta mig i hand och önska mig lycka till med ett stort leende. Snacka om mind games!

Postat i:FET och IVF,

Look to the future

Det är väldigt svårt att över huvudtaget föreställa sig att jag någonsin kommer att ha en liten bäbis i famnen som är min. Det är som om hjärnan sätter stopp för alla funderingar åt det hållet i ren självbevarelsedrift.

Där många andra räknar ut BF* och tittar på bäbiskläder går min gräns vid mammakläder och stora, runda magar. Fast även där har jag svårt att tillåta mig att fantisera om att jag själv har en gravidmage och bär mammakläder. Jag bara tittar efterlängtansfullt på dem som är lyckligt lottade.

Jag har många gånger undrat hur det kommer att bli när jag verkligen blir gravid. Kommer jag att gå in i graviditeten helhjärtat, eller kommer jag att tro att det är något overkligt, som inte händer mig? När kommer jag att fatta att det är sant? Kommer den insikten någonsin, eller kommer jag alltid att stanna upp och titta förundrat på min familj och tänka Har detta verkligen hänt mig?

Förhoppningsvis vet jag snart.

* Beräknad förlossningsdatum (tror att det är ägglossningsdatumet plus 38 veckor).

Postat i:Barnlöshet

Fjärde gången gillt!

På vägen till Sahlgrenska dividerade maken och jag om de skulle ha behövt tina upp ett embryo eller två (om det första inte klarade sig). Min man, den evige optimisten, var säker på att det skulle räcka med ett, medan jag som är lite av en domedagsprofet trodde att det säkert inte fanns någon kvar.

Tidigare har vi haft för vana att slå vad om hur många ägg som befruktats, och även den här gången var maken sugen på att satsa tio kronor på att de bara hade tinat ett. Men jag ville inte…

Och tur var väl det, för i så fall hade han faktiskt vunnit. Nu är jag tio kronor rikare än jag hade varit om vi slagit vad, plus att vi fortfarande har ett ägg kvar i frysen.

Och jag har för fjärde gången i mitt liv ett befruktat embryo i min livmoder.

Postat i:FET och IVF, Kärleken,

Telefonsamtal

Det borde vara förbjudet att vara en gammal tant från 092-området, och ringa till min mobiltelefon upprepade gånger och fråga efter Sten, ungefär samtidigt som jag väntar ett olycksbådande samtal från Sahlgrenska, då de säger att våra embryon inte har klarat upptiningen och det inte är någon idé att komma dit.

Men än så länge har Sahlgrenska inte ringt *peppar peppar* så jag börjar få upp hoppet lite igen.

För övrigt så håller min man just nu på att raka sig, och själv vaxade jag benen i går. Enligt någon konstig logik vill man vara fin inför ett återförande. Eller som min älskling sa precis:

Jag vill inte att vårt barn ska se mig orakad.

Och precis som vanligt är han helt hundra på att det den här gången kommer att gå vägen* medan jag börjar planera för nästa ivf.

*Nu jävlar har vi lidit tillräckligt. Det är vår tur nu, sa han i går vid middagsbordet.

Postat i:FET och IVF, Kärleken,

Speciellt datum

Jag har längtat efter den 26:e augusti i ungefär ett halvår nu.

Det är nämligen det magiska datumet då jag får byta mobiltelefon. Jag köpte en Samsung för ett år sedan och har varit missnöjd med den nästan från dag ett. Som tur är band jag bara mitt abonnemang i ett års tid så nedräkningen till den 26:e har pågått rätt länge.

Mest jobbigt är det att inte kan skicka samma sms till flera personer på samma gång. Jag får skriva ett, spara det, skicka till första personen, gå tillbaks till det sparade och skicka till nästa och så vidare och så vidare i all oändlighet. Därför skickade jag inga julhälsningar förra året…

Men plötsligt så är det något helt annat som händer 26:e augusti. Ett embryo ska tinas upp och återföras till mig. Och livet får ett helt annat perspektiv. För vem fasicken bryr sig om en futtig mobiltelefon när det ska göras barn?

Fast jag hoppas ändå att jag har möjlighet att byta snart så jag kan skicka ut ett överlyckligt ”Jag är gravid”-sms till några av mina vänner. Samtidigt – utan jox.

Postat i:Övrigt

Listigt nog

Nu har första plusset kommit på en av trådarna som jag följer, som handlar om sådana som gör frysförsök i slutet av augusti och september. Och genast börjar det klia i listtarmen… Jag vill också stå längst upp under GRAVID.

Jag är helt handlingsförlamad i dag, är väldigt orolig för att inget embryo kommer att klara upptiningen på lördag förmiddag och då vet jag inte vad jag gör.

Jag försöker koncentrera mig på jobbet men det går dåligt.

Postat i:FET och IVF,

Skamligt värre

I en av alla dessa oändliga trådar som handlar om man ska berätta för släkt och vänner att man håller på med ivf på Familjelivs Svårt att bli gravid-forum har jag stött på en åsikt som förbryllar mig.

Jag citerar:

Det är vår hemlighet. Inga andra berättar hur befruktningen skett då deras barn blir till, ställningar och sånt, det är lite ”heligt” tycker jag. Jag vill inte att en massa folk ska veta saker om mitt barn som kanske inte jag får berätta själv först för det, om jag nu ska det. Vill inte ha ngn som kommenterar detta för barnet i tonåren tex på ngt släkt kalas. […] Låt barnet bestämma själv om hur många som ska veta. Berättar ni för alla era vänner och släktingar så måste ni berätta för barnet.

Jag förstår ärligt talat inte resonemanget.

Om jag blir gravid med hjälp av IVF kommer jag nämligen att berätta det för mitt barn från dag ett. Hur jävla efterlängtad ungen är. Vilket helvete vi har gått igenom för att få just det här mycket speciella barnet. Att mamma och pappa kämpade i många år för att tillverka just dig. Vilket barn vill inte höra det?

Jag vet, jag har ju redan berättat för hela världen att vi gör ivf och har kanske ett lite annat perspektiv än skribenten ovan. Men ändå. Det låter ju som om det skulle vara något skamligt… Varför skulle man dölja för sitt barn att det är ett provrörsbarn?

Jag har inte kommenterat svaret i den tråd som finns just för att jag inte vill bråka och ifrågasätta något som skribenten uppenbarligen tycker är jätteviktigt. Men jag fattar verkligen inte.

Det är ju för fan inte skamligt att vilja ha barn.

Postat i:Barnlöshet

Svar till Crrly (och alla andra nyfikna)

När tinas äggen?
På lördag förmiddag. De tinar upp dem ett i taget, så att om det första inte klarar sig ger man sig på nästa.

Blir det bara ett som sätts in?
Ja, troligen. Jag har inte gjort FET på SU tidigare, har bara misslyckats med en ivf tidigare så det blir nog bara ett. Två sätter man bara in i undantagsfall, eller om det är dålig kvalité på båda.

Är det god chans att de klarar upptiningen?
De brukar säga att det är 75-80 procents chans att ett embryo klarar sig. Men jag tar inte ut något i förskott, vännen Tilda hade fem stycken i frysen sist – varav inget klarade sig. Så vi får se.

Hur många eskimåer* har du?
Två små. Men de var av toppkvalité när de frystes ner. Hoppas bara de är det vid upptining också.

Ska du vänta i 16 dagar innan du testar dig eller vad händer?
Minst 18 dagar ska jag vänta innan jag testar, men går det inte vägen kommer jag att börja blöda inom cirka 10-11 dagar efter det att jag fått tillbaks embryot. Eftersom vi gör detta i en ostimulerad cykel kommer inte mensen att försenas av några hormoner. De bara pluppar in ett embryo och hoppas på det bästa.

* Frysta embryon.

Postat i:FET och IVF, ,

Lästips

Då och då hittar jag nya bloggar om barnlöshet och lägger upp länkar till dem. Jag tycker det är skönt att veta att man inte är ensam.

Jag har hittat en blogg som jag tycker är fantastiskt bra. Den är ganska ny och handlar om barnlöshet, fast ur ett lite annat perspektiv än vi är vana vid.

Storkenflyger har nämligen ingen man. Men är fast besluten om att bli förälder ändå. Längtar och väntar – fast på egen hand. En mer ensam längtan, fast ändå inte. Läs.

Postat i:Barnlöshet

Jag tar tillbaks…

allt elakt, dumt och grinigt jag sagt om massören och hennes neutralitetsteori.

I dag, på dag 17 av min menscykel, har jag fått omslag på en av mina svindyra ägglossningstester. Vilket betyder att jag för andra gången i rad (sedan jag började med bindvävsmassage) har en cykel på 31 dagar. Till skillnad från det senaste årets 35 dagar.

Det bara måste vara bra.

Jag kommer under inga omständigheter att kunna låta bli att tänka på det som händer i min kropp under ruvningen – men jag ska banne mig anstränga mig för att försöka må bra under tiden!

Just det – det betyder att det antagligen blir återföring på lördag.

Postat i:Barnlöshet, FET och IVF, ,

Om neutralitet igen

Alltså, hur i hela jävla världen ska jag kunna hålla mig ”neutral” när jag varje morgon måste kissa i en plastkopp enkom för att hålla koll på min ägglossning?

Jag bara undrar.

Postat i:Barnlöshet,

Mirakeldags

Mirakel kan ske.

Efter fem och ett halvt års fruktlösa försök, flera olika sorters behandlingar, inseminationer och hormonkurer, så har min vän Tilda lyckats bli spontant gravid. Precis när hon höll på med IVF nummer tre och började sikta in sig på tre privata försök.

Stort grattis, T! Jag kan inte nog understryka hur otroligt underbart jag tycker detta är!

Postat i:Barnlöshet

Besökare

  • 142,522 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt