Tinselflickans arkiv

Nära men långt ifrån

Jag tittar på bäbisar med kärlek och längtan. De få jag ser – jag har blivit bra på att undvika dem.

Jag ser gravidmagar lite varstans men känner inte samma hugg av avundsjuka som jag tidigare gjort. Tittar nyfiket och undrar hur långt gången kvinnan ifråga är. Tittar sen bort.

Det är så mycket annat som upptar tankarna nu. Jobb, resa, lite irritationsmoment på andra håll.

Framför allt ska det bli skönt att komma iväg. Långt bort, till ett helt annat liv. Mitt barndomsliv. Fast nu är jag vuxen och mina mostrar är gamla. Kusinerna medelålders. Det ska bli spännande att få träffa dem. Och att återse mitt hemland.

Annonser

Postat i:Barnlöshet, Resor

Frågor

Hur fanken sätter jag dit min statistikräknare igen?

Och länkarna till blogrankers.com osv?

Någon som vet? Piri, kanske?

Postat i:Meta

Troende

Jag har ju alltid trott att akupunktur kan hjälpa, även om jag inte förstått varför. Jag har inte känt till så mycket om akupunktur tidigare, så det är väl en del i problemet.

Nu är jag överbevisad. Inte om att jag är ”botad” på något sätt utan om att den faktiskt kan vara bättre till och med än den vanliga läkarvetenskapen.

Under mitt första besök hos akutanten fick jag gå igenom mitt livs sjukdomshistoria. Allt om vilka sjukdomar jag hade som barn och vad jag drabbats av på senare år, till hur ofta jag går på toaletten och min ljudöverkänslighet.

Sen berättade hon för mig att jag var mörkrädd (bland annat). Något jag redan visste – men inte att det fanns ett samband mellan allt det där.

Och det är just sambandet som övertygar mig. Hon tittar på allt. Allt. Trötthet, hur jag ser ut i huden, min andning, om jag har mycket slem i luftrören eller ej. Och pratar sen om mina äggledare.

Jag har sedan jag var ungefär 13-14 lidit av astma och överkänslighet. Jag nyser ofta och är jämt täppt i näsan. När jag är förkyld får jag ofta öroninfektion. Jag hostar ofta upp slem. För att bota detta har den traditionella läkarvetenskapen gett mig kortisonpreparat efter kortisonpreparat och därmed basta. Jag har varit hos en allergiexpert som fnyst åt mina undringar om när jag kan sluta med de här kortisonpreparaten och bara skrattat när jag undrat varför jag är överkänslig och vad det betyder. För mig betyder det att jag får hösnuveliknande symtom lite när som helst. Utan att jag vet vad jag ska undvika.

Akutanten ser ett samband mellan mina igentäppta slemhinnor i huvudet och det faktum att jag inte blir gravid. Hon säger att det finns en spegling mellan slemhinnorna däruppe och slemhinnorna därnere. Det vill säga mina äggledare.

Nu låter det lite väl mycket med en spegling, men i mitt tycke är slemhinna slemhinna. Det vill säga är några av kroppens slemhinnor ur lag är det inte helt otänkbart att andra är det också.

Akutanten har fått mig att sluta med alla mina kortisonpreparat och i stället får jag ta homeopatmedicin. Inget ayurveda, jag lovar.

Än så länge funkar det så där. I och med att kroppen har fått kortison och antibiotika i många år är det mycket som ska ut. Framför allt en jäkla massa slem. Jag skulle behöva vara hemma och ta det lugnt i några dagar och lära mig hur jag ska medicinera med de här grejerna, men det har jag inte riktigt tid med just nu.

Så då och då får jag ta till min räddning, en astmamedicin som heter Ventoline. För att jag ska kunna andas över huvudtaget.

Annars har jag fått två punkter på mina armar som jag kan massera, som också underlättar andningen. Och tro mig, det funkar.

I vissa öron kan det här låta som hokus pokus men för mig som länge velat sluta med kortison ger det i alla fall hopp. För samtidigt som akutanten preppar mig inför FET:et som vi gör antagligen i april, så ser hon förbi symtomen och försöker fixa problemet. Så att jag skulle kunna bli gravid på egen hand.

Och det har aldrig någon traditionell läkare gjort. De tittar på det område de är expert på. Öron-näsa-hals. Infertilitet. Och sen säger att de inget kan förklara men ivf är säkert en bra lösning. Eller kortisonpreparat. I hur många år är det ingen som vet. Varför är det ingen som vet.

Akutanten ser samband mellan allting och den kinesiska läkarkonsten konstaterar att mina samlade symtom (igentäpptheten, snuvan, allergin, ljudöverkänsligheten, mörkerrädslan plus lite annat smått och gott) tyder på urbalans i njurmeridianen.

Det finns hopp om livet.

Postat i:Barnlöshet,

Och så en efterföljande diskussion…

Det är flera bloggare som uppmärksammat den lilla turbulens som rådde här i slutet av förra veckan.

Här kommer några av deras funderingar:

Piri om att tänka efter.

Salvias långa och tänkvärda brev.

Fuksens öppna brev.

Postat i:Barnlöshet,

I lekartagen

Har mot all förmodan lyckats byta till nya blogger.

Så nu leker jag lite med utseendet. Ifall ni undrar…

Postat i:Meta

Så här:

Jag anser att Anna och alla andra därute som tror att det är bara att adoptera eller slappna av så får man barn måste läsa min och andra barnlösas bloggar. Varje dag.

Men det är svårt att välkomna någon när man själv blir så tillintetgjord. Våra tre års kamp – är de alltså förgäves? Det vill de här människorna förklara för mig. Sluta upp med provrörsbefruktning, sluta tänk på barn helt och hållet – ska du se att det ordnar sig…

Nej, så är det faktiskt inte. Och det provocerande är väl att när man försöker förklara så bara vet de här människorna att det inte är så. För de har minsann hört talas om folk som adopterat och sen fått ”egna” barn. Som om de adopterade barnen inte vore egna, minsann.

De tar sig inte tid att lyssna, eller försöka förstå. Det är det som stör mig. De bara vet.

Det är synd, för öppnar man sitt sinne för andras erfarenheter lär man sig väldigt mycket om livet.

Anna, jag vill gärna att du fortsätter att läsa här. Men jag skulle gärna se att du tänkte efter innan du skriver dina kommentarer. Alternativt läser bakåt – den här diskussionen har förts ett antal gånger här.

Postat i:Okategoriserade,

Provocerad

Åh. Jag kan inte hjälpa det.

Jag blir provocerad av Annas kommentar i inlägget här nere.

Trots att jag vet att många inte vet bättre. Trots att jag fört den här diskussionen live och via bloggen säkert hundra gånger. Trots att jag vet att Anna menar väl och egentligen bara vill mig väl.

Så växer hornen i pannan och jag vill säga riktigt elaka saker.

Men nu kniper jag käft. Och håller fingrarna i styr.

Postat i:Okategoriserade,

Stucken gris

Japp, har varit hos min kära akutant i dag igen. Jag gillar henne. Trots att hon sticker nålar i mig.

Det känns bra. Funkar bra.

Jag har visserligen svårt att andas och snorar som en gris. Men känner mig mindre täppt i hela huvudet. Och gladare.

Men hinner inte berätta mera just nu. Sen kanske.

Postat i:Barnlöshet,

Kroppen glömmer

När jag läser tillbaks på mina nästintill desperata inlägg nedan är det svårt att förstå att det bara är en vecka sedan mensen kom.

En vecka sedan jag pendlade mellan hopp och förtvivlan. För även om jag visste att det inte var någon större chans att jag var gravid, så fanns det en liten gnutta hopp ändå.

Kroppen är bra lustig. Jag var ju helt utom mig av – ja, jag vet inte riktigt vad. Frustration, kanske. Oro över att mensen inte kom, trots negativt gravtest. Sorg för jag innerst inne visste att det inte skulle bli någon bäbis den här gången heller.

Nu är det helt borta. Jag minns hur jag kände lite diffust – men vet att jag skulle kunna bli lika knäpp den här gången. Det är helt otroligt vad man kan utsätta sin kropp och sitt psyke för – och ändå tåla mer.

Nästa mens borde komma när vi är på semester. Hoppas verkligen den kommer när den ska så jag får njuta av vår safari.

Postat i:Barnlöshet

På efterkälken

Jag vet. Jag är rätt långt ifrån barnlöshetselände och infertilitetsdepp för tillfället.

Tror ni.

Men se, det är inte så. Inte riktigt. Varje dag känner jag ett styng av den där särskilda barnlöshetssorgen. Kanske två.

När jag började blogga om ivf för lite drygt ett år sedan fanns det inte så många barnlöshetsbloggar. Annas och Helgas var de två jag hittade till att börja med (obs – det fanns säkert andra). Sen har de blivit fler och fler.

I början kändes det riktigt bra. Vi hade en gemenskap. Vi led inte i det tysta, utan vi berättade om vår kamp. Bekräftade varandras sorger och bitterhet. Skrattade igenkännande när vi läste om varandras erfarenheter. Peppade. Höll tummar. Hårt hårt hårt. Hoppades in i det sista. Fastän det kanske var för sent.

Sen började Familjeliv med bloggar. Och det blev ännu fler som satte sina tankar på pränt. Fler som jag följde, som jag la upp i min favoriter-lista. Både på fl och på nyligen.se.

Så här ett år senare känns det väldigt hoppfullt att större andelen av dem jag lärde känna via bloggar för ett år sedan är antingen gravida eller har fått barn. Och jag är så glad för deras skull – och inte missunnsam ett dugg.

Men samtidigt känns det lite pissigt att inte vara där själv. Att behöva skrolla förbi alla graviditets- och bäbisbloggar i jakten på barnlösabloggar. Att se bilder på någons gravidmage i ett oförberett ögonblick. Jag är avundsjuk på deras lycka.

Sedan jag insåg att vi var ofrivilligt barnlösa har jag lärt mig mer om graviditeter, förlossningar och småbarnsliv än jag någonsin trodde jag skulle veta innan jag själv fick barn. Det går inte att undvika.

Och det gör faktiskt ont. Varje dag.

Men lite mindre nu än för några månader sedan.

Det är alltid något.

Postat i:Barnlöshet

*Syld

Det gör ont i hela kroppen. I knoppen med. Därför är jag hemma och därför är det synd om mig i dag.

Jag är inte förkyld som jag brukar. Jag brukar hosta, nysa och var helt ur lag ett dygn, max. Sen är jag pigg och kry igen.

Det här är en läskig förkylning. En sort som smyger på en bakifrån och sen bara slår till. Fast jag är klar i huvudet och snorar inte så mycket. Men jag är helt slut. Trött som bara den och så har jag ont. Som sagt.

Det värsta är att akutanten förutsåg den här förkylningen. Jag tror till och med att hon framkallade den. Hon satte nålar i mina vindens portar*-punkter, två knölar bak i nacken, och efter vår session sa hon att om jag blev förkyld skulle jag låta förkylningen härja, inte försöka dämpa den med tabletter och annat.

Så det gör jag.

* Enligt henne de punkter som reglerar förkylningar, eller nåt liknande. Just att de heter vindens portar tyckte min man var mycket roligt. Ha bloody ha.

Postat i:Barnlöshet,

Om ni undrar… *Uppdaterad

vad som händer med utseendet på bloggen håller jag på att försöka byta från gamla blogger till nya och ett av tipsen jag fått är att använda en standard-template medan jag byter.

Vet inte om det funkar. Just nu har alla uppmaningar att byta till den nya versionen försvunnit…

* Det funkar fan inte. Nu drar jag täcket över mig och lägger mig och läser. Är förkyld och snorig och vill inte tampas med suriga blogger mer.

Postat i:Meta

Lösenordsskyddad: Facit

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Postat i:Hemligt

Vem ska bort?

Eller ”Finn ett fel”.

Eftersom jag har så vansinnigt lite vettigt att komma med för tillfället tänkte jag underhålla er med en utmaning som jag sett figurera på lite olika bloggar här och var. Det går ut på att man listar fem ”Jag mötte Lassie”-varianter – varav ett är falskt.

Ni får försöka gissa vilket av följande som inte stämmer:

1. Jag har varit på samma fest som Robert de Niro.
2. Jag har suttit vid samma middagsbord som Michael Jacksons bror Jermaine.
3. Vin Diesel har slickat mig i örat.
4. Dave Stewart (från Eurythmics) har erbjudit att fixa en lägenhet i New York åt mig.
5. Totta Näslund och Freddie Wadling har fotograferat mig med sina mobiltelefoner.

Postat i:Utmaningar

Akupunkturen

Jo, den funkar bra Dagmara.

I alla fall någorlunda. Jag har fått sluta med alla mina kortisonpreparat (hela två stycken) vilket resulterar i att jag nyser jämt och har lite svårt att andas då och då. Men det är inte så konstigt säger akupunktören, jag får homeopatiska mediciner av henne som ska väga upp det där. Så om en vecka eller så hoppas jag att det är så. Annars vet jag inte vad jag gör.

Tidigare har jag varit väldigt täppt i näsan och öronen. Har ofta öronbesvär, och hostar ofta upp slem. Slemmet är kvar men jag kan andas obehindrat i näsan och förhoppningsvis försvinner min något nasala röst så jag får tillbaks den riktiga (alla brukar fråga om jag är förkyld när jag pratar med dem). Jag har fått tillbaka luktsinnet – i alla fall lite då och då – och jag fryser inte lika mycket som jag har gjort tidigare.

Framför allt så känner jag mig gladare än tidigare. Jag mår psykiskt bättre. Jag känner ro i kroppen, ett inre lugn. Jag är självklart fortfarande nere ibland, mår piss då och då för att jag inte blir gravid – men jag är inte så fokuserad på det just nu.

Nu kör vi det här rejset. Akupunktur i tre månader. Semester i tre veckor. FET i april.

Det kanske inte blir någon bebbe 2007. Men Bulle* 2007 måste jag väl ändå kunna kirra?

* i ugnen, alltså. Ingen taxi.

Postat i:Barnlöshet,

Tinsel terrorist

Akupunktören var i morse mycket bekymrad över att vi ska flyga till Afrika. Det kan nämligen mina homeopatiska mediciner ta skada av. Ja, inte själva resan – utan röntgenstrålarna.

Det är energin i dem som kan skadas.

Så nu har hon föreslagit att jag ska köpa några slags droppflaskor, mäta ut exakt hur mycket medicin jag behöver under de tre veckor vi är borta och dölja dessa någonstans på min lekamen när vi checkar in.

För det är ju bara en metalldetektor du går igenom, men med väskorna är det annorlunda, sa hon – nästan med skräck i rösten.

Jag vet inte hur jag ska förklara för henne att jag nog inte kommer att komma iväg över huvudtaget om jag har små behållare med genomskinlig vätska placerade på strategiska punkter under mina kläder…

Postat i:Barnlöshet, Resor,

Definitivt ogravid

Det gick inte att missförstå testet i morse. Klart och tydligt fanns det inget streck där det borde ha funnits streck om allt hade varit som jag velat.

Som ett brev på posten kom molvärken när jag satt där och väntade på resultatet. Kollade testet och sen kom blodet.

Äntligen.

Det hade ju varit för hemskt att testa negativt och sen få vänta på mensen i ytterligare en vecka. Så jag är tacksam för att den kom.

Nu är jag ju på dag 1. Nu börjar en ny cykel. Förhoppningsvis en kortare sådan. Och nu är jag förberedd på att cykeln kan bli lång.

Men fan vet om jag inte kommer att hoppas ändå.

Postat i:Barnlöshet

Inköpslista apoteket

1 styck tuggummiask, Dental V6 + calcium, med summer fruit-smak.

1 styck tvåpack gravtest. Skam den som ger sig. Plus att köper jag två har jag ett för framtida bruk. Till nästa FET (som kommer någon gång i april, men ändå).

Testar igen i morgon bitti. Har inte mycket hopp, men vill liksom få lugn och ro i själen. Om det nu går.

Snälla jävla mens – kom nu, om du ska komma!

Jag blir snart tokig.

Postat i:FET och IVF,

Liten uppdatering

Nej, menseländet har fortfarande inte dykt upp.

Jag började blöda lördag kväll den 2 december. Söndagen 3 säger vi är dag 1, för säkerhets skull.

I dag är det den 16 januari.

31 dagar i december. Plus 13. Jag är fanimej på dag 44 i dag. Eller 45, beroende på hur man räknar.

Oavsett är det väldigt länge som jag gått utan att få mens.

Jag tycker det är jävligt taskigt av min kropp att bete sig på det här viset. Jag kan ju inte låta bli att hoppas. Och ju längre tiden går desto mer övertygad blir jag. Vilket är idiotdumt för det är antagligen inte så att jag är gravid.

Fan. Skitkropp, rent ut sagt.

Postat i:FET och IVF,

Utmanad återigen

1. Hur länge har du bloggat? Sedan oktober 2005, ungefär, när vi började med vår första ivf.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga? Jag hade läst en del andras bloggar och blivit sugen på att skriva själv, men inte riktigt vetat vad jag skulle skriva om. När jag läste på andra barnlöshetsforum insåg jag att jag hade ett behov av att skriva av mig. Att blogga kändes självklart.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i? Sandras. Fast nu ska jag erkänna något riktigt pinsamt… Jag trodde att Sandra var en tjugoårig tjej som levde med sin mamma och sina två små halvsyskon (Lillebror och Storebror). Jag läste säkert hennes blogg i en månad innan jag fattade att det var hennes barn det handlade om…

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem? Första inlägget på min första blogg var väl rätt patetisk. Men jag tror jag har blivit bättre sedan dess.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare? Oj. Jag har en tjugo-trettio som jag försöker läsa någorlunda regelbundet, men bara några som jag läser varje dag (beroende på hur ofta de uppdaterar).

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t.ex. teknikbloggar, modebloggar politiska bloggar)? Jag vet inte hur jag ska klassificera min egen blogg, det är väl en dagboksblogg samtidigt som det är en ämnesblogg… Äsch. Vi säger att det är en ämnesblogg. Jag läser väl cirka 90 procent ämnesbloggar och 10 procent dagboksbloggar, enligt den klassificeringen.

7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om. Olik mig? Hm. Umeboshi lever ett annat liv än jag, och är kanske lite olik, fast jag gillar både henne och hennes blogg. Ja! Nu kom jag på en… Mikebikes blogg, Bloggfrossa, gillar jag skarpt. Och jag tror att jag är väldigt olik Mikebike.

8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om. Hm. Jag kan nog inte bara nämna en. Det är så många. Storkenflyger. Piri – fast hon är inte så jättelik mig, men mer lik än olik, tror jag. Salvia. Och Tingeling så klart. Äsch, det är många, faktiskt.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar? Häromdagen fick jag faktiskt världens komplimang av min älskling – han tycker min blogg är jättebra! Kul med den bekräftelsen. Och i och med bloggen får han ta del av mina innersta tankar, något som vi inte alltid hinner med – vilket är värdefullt. Många av mina vänner vet att jag bloggar, men det är inte alla som läser den. Så jag vet inte vad de tycker om den, faktiskt.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg? Det har jag verkligen ingen aning om. Skulle tro det. Eller kanske inte. Jag är mer ärlig i bloggen än jag är i verkligheten.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden? Ja, någorlunda. Jag brukar alltid kolla med min man om det är något som handlar om honom, att det är okej som jag skriver.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför. Jag nämner inga namn, och jag berättar inte om vårt sexliv. Jag vill inte hänga ut någon och sexlivet är faktiskt privat, även om det har med barnalstrande att göra. Eller hade. Inte längre i vårt fall, känns det som. Jag är även väldigt restriktiv med att berätta om min styvson, han har inte bett att få bli omskriven här.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du? Jag gör det till viss del. Det är en kick att få respons på det man skriver, speciellt när det handlar om ett ämne som a) är tabu och b) berör så många.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg? Till viss del, kanske. Men aldrig särskilt bra.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara eller blev du förvånad? Nej, det har jag inte. Förutom Busan då, som jag först lärde känna via AFF, sen via hennes och min blogg och slutligen via Iris. Hon var mest som jag trodde att hon skulle vara men jag blev även lite förvånad. På exakt vad vet jag inte, men i sitt inre målar man en bild av personer som man haft kontakt med och när de inte ser ut på det viset blir man förvånad.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga? Nej, det kan jag inte tänka mig. Om de inte gör som en viss politikers sambo och bloggar om Lasse Berghagens påstådda porrtidningsinköp…

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Det har hänt att något pucko någon gång skrivit och undrat varför jag vill ha barn, jag är fortfarande ung – att jag ska njuta av att kunna ha sex utan skydd, vilket jag tyckte var aspuckat, rent ut sagt. Jag svarade rätt trevligt på den kommentaren, och sen kollade jag på den personens blogg och konstaterade att mänskan antagligen var idiot. Och sen lät jag det vara (men som ni märker har jag inte glömt det än…)

18. Har du själv skrivit saker som du ångrar i din egen eller andras bloggar? Ja. Flera gånger. Det är så lätt att skriva snabbt och tänka sen och ibland har det blivit fel. Det tycker jag är dumt och jag skäms för det de gånger det har hänt.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig? Att jag inte hinner kommentera alla kommentarer och att jag ibland drabbas av redovisningsplikt och känner att jag måste skriva allt om min väntan på mens till exempel. Det måste vara urtrist att läsa.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då? Kanske. Men då bloggar jag om livet som mamma.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra? På ett sätt har det inverkan på vår kultur – en av kvällstidningarna gjorde ju löpsedel på blogghittepå – men jag tror att det som mest handlar om en liten klick datorvana människor som läser varandra. Och ett stort antal personer som behöver veta a
tt de inte är ensamma om att leva ett visst liv eller tycka ett visst tyck.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig? Det har hjälpt mig att hantera det elände som kallas för barnlöshetsträsk.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag känner stor samhörighet med andra som är eller har varit i min situation. Vissa bloggare kommer jag att följa alltid. Så länge de bloggar. Och när de slutar kommer jag be om deras mailadresser…

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten: Umeboshi, såklart! Piri – om hon har tid nu när hon WoW:ar. Janna, Mina och Grodis.

Postat i:Utmaningar

Besökare

  • 142,648 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt