Tinselflickans arkiv

Delrecension

Det går ganska lätt att ta ut den när man väl fattat hur man ska göra. Fattar man det inte är det däremot väldigt svårt. Får man panik är det supersvårt.

Men i dag blev jag inte panisk.

Annonser

Postat i:FET och IVF

Preliminär recension

Alltså, jag kan bara lämna en utförlig recension när jag provat den på riktigt. Menskoppen, alltså. Men jag kan berätta lite om mina första intryck.

I går kväll var det dags för premiäråket. Så att säga. Låste in mig på toa (bonusen är här och vill inte riskera att han stövlar in när jag står och pillar mig där nere. Det kan säkert skada honom för livet) och läste instruktionerna noga. Mycket noga.

Menskoppen är som en äggkopp i silikon med en liten pigg nertill. Böjlig men ändå rätt tjock. Det första man ska göra är att trycka ihop kanterna och sen böja den till ett u (om du inte fattar vad jag menar får du gå in och kolla på deras hemsida, jag har länkat till den här någonstans). Sen ska den böjda delen in i slidan.

So far so good.

Menskoppen ska inte upp så långt som en tampong eller pessoar (pessar? Hm. måste kolla stavningen. Eller inte). Piggen som sticker ut ska vara max en centimeter innanför slidans mynning. Så jag placerade den typ där.

Sen kommer sista instruktionen. Nyp tag i menskoppens lägre del (det vill säga, det som finns ovanför den lilla piggen) och vrid ett halvt eller ett helt varv. Går inte det sitter den inte ordentligt, och det läcker. Så man kan liksom inte skippa den här biten.

Men hörni. Hur rymligt tror de här människorna att det är därinne?

Jag gjorde några tappra försök. Nöp tag i menskoppens lägre del men – och ursäkta mig men jag kanske är felbyggd – fick mest tag i mig själv vilket var inte så lite obehagligt. Fick ett hysteriskt utbrott av fnitter vilket omöjliggjorde ett omedelbart nytt försök att vrida. Tog liten paus.

Efter ytterligare några försök fick jag äntligen tag och kunde nypa åt de lägre delarna. Då uppstod nästa problem. Med armen och handen i det läget är det nästintill omöjligt att vrida någonting ens ett kvarts varv. Och vid det här laget hade menskoppen åkt upp en bit. Jag fick ännu ett par fnitterutbrott. Sen panik. Hur fan får man ut den här saken?

Lite lätt hysterisk tog jag tag i den där piggen (och mig själv men det sket jag i vid det här laget) och drog. Läste inte instruktionerna ordentligt så kroppen stretade emot.

Tinsel vs Menskopp 0-1.

Fnittrade till igen och satte mig för att läsa hur man ska göra. Jaha, man skulle krysta. Som när man tömmer tarmen. Ja det låter ju fräscht.

Men det gick bra.

Tinsel vs Menskopp 1-1.

Och menskoppen hade fungerat i de typ tjugo minutrarna den var fånge i min kropp. Inte en droppe utanför, allt hade samlats i koppen. Och jag hade inte känt av den ett dugg.

Men jag vågade faktiskt inte göra om alltihopa en gång till och gå och lägga mig med koppen i, kände att jag antingen skulle drömma mardrömmar eller inte sova alls.

Men i morse, serni. Då körde vi favorit i repris. Och snart ska jag kolla om den funkar. Just nu är jag lite orolig över hela utplockningsförfarandet. Hysteriskt fnitter från jobbtoalett kan ge upphov till rykten och/eller konstiga frågor. Men man måste ju testa.

Om några dagar får ni en bättre recension.

Postat i:FET och IVF,

Skräcken växer…

För snart kommer menseländet och jag insåg precis att den brukar komma mitt på dagen eller på förmiddagen.

Vilket innebär att jag måste lära mig menskoppen på jobbet. Ta med den till jobbet och lirka med den där.

Jippi.

Fast det kanske är skitenkelt, vad vet jag?

Postat i:FET och IVF,

Mensvärk

Fanken också. Har värsta mensvärken.

Den ska inte komma förrän början på nästa vecka.

Måste vara så att i och med att jag låtit bli akupunkturen så är vi tillbaks i gamla spår igen.

Suck.

Postat i:Barnlöshet, FET och IVF, ,

För övrigt

Kan jag meddela att den där skumma ömheten i brösten som bara kändes i bröstvårtorna inte var någon nyhet. Så är det nu med. Och så var det antagligen förra månaden också. Och månaden innan. Och alla andra månader. Det är bara det att jag kände efter speciellt mycket förra gången.

Postat i:FET och IVF,

Typiskt

Jag räknar efter och funderar. Räknar ut och känner efter.

Suck.

Postat i:Barnlöshet

Tillfällig paus?

Jag känner att jag inte har så mycket att komma med just nu. Så jag kommer nog inte att skriva här så mycket ett tag. Men hav förtröstan – jag tänker inte sluta helt. Bara pausa lite.

Ni vet var ni kan hitta mig under tiden. Kolla länklistan över bloggar…

Postat i:Livet

Som ett led i mitt nya liv…

Har jag beställt och fått hem en menskopp.

Jag har velat tidigare, men tänkt att det är ju urbota fånigt för jag ska minsann inte ha mens fler gånger.

Men jag kröp till korset efter sista gången. Kände att nu är det dags.

Läste första gången om det hela hos lillsyrran, som förfasade sig över hur äckligt det verkade, tror jag. Själv tänkte jag bara Vad praktiskt. Inget jäkla meckande med tamponger och bindor.

Om två veckor är det dags för premiärturen*. Det enda jag kan tänka på är hur stor den är. Men det ska säkert gå bra. Rapport kanske kommer. Om det inte blir för intimt.

* Jag undrar exakt när det kommer att inträffa att jag inte har stenkoll på min cykel. Förstår att det kanske är lite tidigt än men fan, det skulle vara skönt att slippa tänka i cykler. Faktiskt.

Postat i:FET och IVF

Kommentera mera

Nu har jag gått igenom alla era kommentarer igen – jag lusläste inläggen från i måndags, typ – och svarat er alla personligen längst ner på varje kommentarsida. Vissa svar är långa, andra kortare. Vissa är upprepningar.

Jag kände att jag uppskattade att ni ger så mycket av er själva till mig att jag verkligen ville anstränga mig och svara varje person som skrivit nåt. Så ett stort kollektivt tack till er alla!

Postat i:Livet

Sorg och sorg

Jag har läst alla era kommentarer och när jag får lite mer tid och ork ska jag svara er alla personligen. För det betyder oerhört mycket för mig att få tillgång till era reaktioner. Men inte just nu. Jag har så mycket annat jag vill skriva om och jag måste få det ur mig. Det hjälper mig att strukturera mina tankar.

Så fort jag kände att Nu är det stopp tog ett annat lugn över i mig. I alla fall vad gäller barnlöshet och provrörsbefruktning. Grejen med barnlöshetssorgen är ju att den aldrig tar slut, den blir aldrig mindre, även om den sjunker undan ibland till förmån för annat. Men den fylls på och man blir påmind hela tiden och hoppas och tror och med det kan den öka i smärta och bli starkare och fylla hela ens väsen. För hela tiden undrar man Ska jag någonsin bli mamma – kommer det någonsin att hända och det där någonsinet får världens största betydelse för ibland ser man sig själv med gravidmage eller bäbis och lyckan är stor och sen ser man sig själv utan och hopplösheten är oändlig och hela tiden pendlar man.

Men efter Nu är det stopp finns bara sorgen över att det inte kan bli. Det blir ingen gravidmage och det blir ingen bäbis. Punkt. Och visst, det är en hemsk sorg när man i fyra-fem-sex års tid har sett sig själv med en annan framtid än den som hägrar nu men samtidigt vet man. Vet jag. Att det är så. Förhoppningarna är borta. Vilket känns förjävligt men fan, det är lättare att bära denna börda än den förra. Faktiskt.

Och jag behöver detta. Känna det här lugnet. Det är skönt. I hemskheten. Det är jätteskönt att inte tänka hela tiden på nästa försök och om vi vågar boka semesterresor för jag ska ju egentligen vara gravid då och allt det där andra som fyller hjärnan och huvudet när jag är Tinsel med identiteten Ofrivilligt Barnlös med stora, tjocka bokstäver, thank you very much.

Det är skönt att se en annan horisont hägra. En helt annan än den jag hade tänkt mig men den behöver inte vara så dålig den nya. Bara annorlunda.

Det kan hända att jag återvänder till identiteten ofrivilligt barnlös. Att jag bara behöver en paus från allt det där. Men just nu behöver jag vältra mig i identiteten Bara Tinsel. Den jag är. Och den jag vill vara. Vad som kan bli. Och vad som inte kan bli.

Postat i:Livet

Tvåsamhet

Nu åker vi bort några dagar, maken och jag.

Det ska bli skönt att komma iväg från gamla invanda mönster, leva ett annat liv tillsammans, även om det bara är en kort tid.

Postat i:Kärleken

Förklaring

Helga efterlyste en förklaring till varför vi väljer bort adoption. Jag har ingen.

Jag tror det är det som är grejen.

Jag bara kände det. Jag vill inte adoptera. Det är inte min grej. Utan en massa intellektuella frågeställningar. Det bara är så.

Jag hade nog kunnat komma med en massa anledningar. Pk och inte pk.

Till exempel att jag har en styvson och det är inget biologiskt barn och därför vill jag ha ett biologiskt. Men det är inte så.

Precis lika otvetydigt som att jag inte orkar med ivf längre – jag vill inte adoptera. Precis lika självklart.

Postat i:Barnlöshet, FET och IVF,

Drastiskt?

Jag har avregistrerat mig på Familjeliv.

Kom på – lite för sent – att jag nu inte kan följa vissa av mina vänner där. Irriterande.

Men å andra sidan. Det känns bra. Faktiskt.

Och man kan alltid ångra sig.

Postat i:Livet

Grubblerier

Jag har tänkt. Och så har jag tänkt. Och kommit fram till några saker. Som gäller just nu. Vet inte om de förändras men jag tror inte det.

Det första är att jag orkar inte med mer psykisk terror à la ivf. Faktiskt. Jag har föreställt mig i korridoren på Sahlgrenskas IVF-avdelning och det har inte gått. Jag vill vara klar med den ofrivilligt barnlösa Tinsel. Jag vill bara vara Tinsel. I fyra år har jag haft den här identiteten och den klär mig inte. Den är jobbig. Jag blir en ledsnare människa. Jag vill gå vidare.

Det andra är att vi inte vill adoptera. Både mannen och jag är rätt överens om detta. Med all respekt för alla mina vänner som har eller ska adoptera så är det inte lösningen för oss. Det är ett biologiskt barn vi vill ha. Vilket är oerhört sorgligt egentligen för det betyder att jag antagligen aldrig kommer att bli mamma.

Bara för att jag och maken väljer bort adoption betyder inte det att vi tycker det är fel eller konstigt. Jag vill bara förtydliga för jag vet att många brukar bli sura när jag skriver om min tvekan inför adoption. Det är inte för att jag tror att det är svårare att uppfostra ett adopterat barn än ett biologiskt, eller att jag tror att det skulle vara mer problematiskt på något sätt, jag har bara insett att det är ett biologiskt barn jag velat ha. Jag har faktiskt läst på en hel del om adoption och till och med varit inne på länder och sånt men det har mest varit en reaktion mitt i sorgen att hålla hoppet uppe. Nu när kroppen talar om för mig att det är ett faktum att jag antagligen inte kommer att kunna få biologiska barn så inser jag att det är det jag velat ha. Punkt.

Det är de här två sakerna som maken och jag har pratat om i går. Det är de här tankarna som malt i dagarna och som jag inte velat lufta för mycket här för vi har inte kunnat prata och jag har inte velat kommunicera med honom via min blogg. Men nu har vi pratat och även om det kom som en rejäl chock för honom att jag inte vill göra ivf mer har vi nog landat i det. Lite. Jag är rätt övertygad att han tror att jag kommer att ändra mig framöver. Han kanske har rätt, men det känns inte så. Sen är han också världens största optimist och tror att jag ska bli gravid på naturlig väg…

Ytterligare ett problem i det hela är att maken redan har ett barn. Jag vet inte hur lätt det är att leva som barnlös i en relation där den andra faktiskt inte är barnlös, och där barnet är en påtaglig del av livet. Hittills har det inte varit så lätt. Speciellt inte när sorgen pockar på. Det har oroat mig mycket den senaste veckan men jag är mitt i sorgen nu och kan nog inte tänka riktigt klart. Nu ska vi försöka njuta av tre helt barnfria veckor.

Så – ja, det känns bättre nu.

Postat i:Barnlöshet, Kärleken, Livet,

Limbo

Tankarna mal i samma spår. Är fast i detta elände. Ska prata med maken sen. Hoppas det blir förlösande. Just nu känns allt hopplöst.

Postat i:Barnlöshet

Välgörande samtal

Hade långt samtal med vännen i går. Om orättvisan i att inte kunna få barn, och hur det känns att tappa hoppet. Ge upp.

Det var skönt. Men icke desto mindre behöver jag prata med älsklingen. Snart så. Snart hamnar vi på samma blad igen. Hoppas jag. Har inte tillgång till hans tankar och då känns vi långt ifrån varandra. Själv står jag och stampar, hittar inte vägen ut. Samma tankar mal. Hopplöshet. Misstro. Depp.

Postat i:Barnlöshet, Kärleken

Tankar

Grubbleri och grubblera.

Typ sån är jag just nu. Inte till nytta för någon.

Min sorg över barnlösheten går ut över min bonus. Som just nu ärligt talat känns mer som minus än bonus men det är inte hans fel. Inte hans fel att han finns till.

Känner mig eländig angående styvmammaskapet. Vill inte. Punkt.

Vill börja om på nytt. Rymma från allt jädra barnlöshetselände, träffa maken på nytt, denna gång med facit på hand. Det hade varit så mycket lättare då.

Ska strukturera upp mina tankar för mig själv. Ska ha vuxenkväll i kväll. Jag och min goda vän. Dricka vin, skvallra, bena ut tankarna. Kanske. Jag har missat mycket i barnlöshetseländet. Vänskaper är en av de sakerna. Det krävs att man ger för att få. Jag har velat få så mycket men inte kunnat ge. Hoppas vänskapen står pall för sånt.

Postat i:Barnlöshet

Hemma igen

Vi kortade semestern med en dag. Det var inte roligt för någon. Och jag orkade inte försöka.

Trots det tror jag att bonusen haft det någorlunda bra, även om han varit extra klängig. Han har säkert märkt av stämningen.

Jag har funderat och tänkt väldigt väldigt mycket. Större delen av det jag har tänkt på har jag inte hunnit prata med maken om. Än. På söndag kväll blir vi ensamma och då känns det som om vi har en hel del att gå igenom.

Det som är mest knäckande är den där känslan som jag fick efter misslyckandet. Det var som om kroppen sa till mig Aldrig mer. För precis så känns det. Aldrig mer.

Och så känner jag mig dum som för någon vecka sedan glatt skanderade om bebisbilder som skulle skickas och allt det där. Fast jag trodde ju verkligen. Som vanligt. Fast kanske lite mer än vanligt.

Postat i:Barnlöshet

Näsan ovanför vattenytan

Men knappt.

Sitter vid en kiosk nära Ystad och ska skriva lite snabbt innan det är dags att återförenas med maken och hans son igen.

Tack alla söta för era ord. Jag läser dem varje dag – kan surfa med mobilen men det är svårt att blogga.

Just nu mår jag faktiskt skit. Vill inte vara här, vill inte leva med den dagliga påminnelsen att min man har barn och jag antagligen inte kommer att få.

Har insett att jag kanske inte orkar med fler försök. Nåt jag berättat för maken vid en av de få stunder vi varit ensamma. Han har inte förstått att det var så illa. Inte jag heller, jag bara insåg det nu. Orkar inte hoppas mer. Orkar inte med mer besvikelse.

Och då återstår allt det andra. Vad som händer sen.

Postat i:FET och IVF,

Besökare

  • 142,586 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt