Tinselflickans arkiv

Fler varningar

Okej, det där med varningsetiketter var lyckat, har jag förstått. Så nu kommer det några fler.

Min första kille nånsin (jag var 16, han var 22):

Jag är en försynt och blyg dansk som kommer älska dig passionerat men samtidigt kommer jag vilja undervisa dig i vad som är BRA MUSIK och sex kommer vi aldrig att ha för jag är så rädd att göra dig illa så jag kommer aldrig våga. I stället kommer vi ägna oss åt otillfredsställande petting i åtta månader.

Min första kille:

Jag är en attraktiv, rolig och frireligiös (!) kille som du kommer falla för hårt men bara så du vet kommer jag att göra slut med dig någon vecka efter att jag tagit din oskuld för att jag träffat en annan och sen kommer jag ångra mig och bli ihop med dig igen men min familj tycker du är en sköka så sen kommer jag att ångra mig igen efter bara en månad. Men några år senare kommer jag vara otrogen mot min flickvän med dig för jag längtar efter bra sex. Vi kommer aldrig att tappa kontakten.

Mitt första längre förhållande (2 år):

Jag är en docksöt kille med krulligt hår och fantastisk humor och jag kommer älska dig passionerat och ge dig dina första orgasmer men jag kommer hela tiden att ägna mig åt pyskisk misshandel av dig, tala om för dig att du är tjock och vara sjukligt svartsjuk. När du sedan flyttar till USA för att plugga kommer jag följa efter och när du gör slut kommer jag att falla ihop totalt och sen infiltrera din familj och snacka skit om dig med dina föräldrar och sommarjobba på din pappas jobb och då kommer vi att strula men du inser nog fort att magin är borta (nej honom borde jag aldrig varit ihop med men jag var 17 och visste inte bättre).

Min första stockholmare:

Jag är en charmig, snäll och välanpassad kille från rik familj som kommer att älska dig lite lagom passionerat men vara rätt tråkig och snacka om min förra tjej en hel del. Och egentligen tycker jag att du är lite för poppig för mig och mina vänner, kan du inte tona ner det lite så du ser ut som alla andra Lidingö-tjejer som är fräscht osminkade och bär Levis och rutiga skjortor? (mitten av 90-talet)

Annonser

Postat i:Kärleken, Livet

Warning

En stilla undran:

Varför kommer inte män med varningstexter om halsen så man vet i förväg vilka problem som kommer att dyka upp?

Till exempel hade jag tyckt det var kul att veta det här:

Jag kommer att älska dig innerligt, göra dig lycklig och vara helt fantastisk i sängen men jag har svårt att säga nej till min psyksjuka exfru för jag är bara lycklig när alla andra mår bra.

Eller det här:

Jag kommer älska dig passionerat och bara umgås med dig hela tiden vilket du med tiden kommer tycka är jobbigt och sen är jag lite passiv när det gäller det mesta så du får ta tag i saker och ting jämt. Och så är jag rätt självisk.

Eller varför inte det här:

Det är ingen idé du kärar ner dig i mig för jag kan inte hålla mig till en enda kvinna och kommer bli kär i dig först när du är ouppnåelig.

Eller ännu bättre:

Jag kommer att sätta upp dig på en pedestal och kära ner mig i dig totalt. Men i övrigt är jag en arrogant typ som tror jag är bättre än alla andra. Inklusive dig.

Eller så här:

Jag är fantastiskt rolig och vi kommer ha kul ihop men jag får inte upp den utan extremt mycket jobb – vilket jag inte kommer kunna erkänna – och dessutom måste jag onanera minst tre gånger om dagen vilket är roligt till en början men inte i längden och antagligen kommer det förstöra vårt sexliv.

Och ja, det är min högst subjektiva bedömning av männen i mitt liv de senaste tio åren. Men visst är det en bra tanke?

Det går ju att överföra till kvinnor också.

Om min hals skulle det stå:

Jag är oerhört passionerad, lever i nuet och kommer få dig att känna dig mer älskad än du någonsin varit. Men jag har en tendens till svartsjuka, har en väldigt stark vilja och är lite bortskämd med uppmärksamhet. Och så är jag dålig på att lyssna ibland.

Postat i:Kärleken, Livet

Tvåsamhet

Nu åker vi bort några dagar, maken och jag.

Det ska bli skönt att komma iväg från gamla invanda mönster, leva ett annat liv tillsammans, även om det bara är en kort tid.

Postat i:Kärleken

Grubblerier

Jag har tänkt. Och så har jag tänkt. Och kommit fram till några saker. Som gäller just nu. Vet inte om de förändras men jag tror inte det.

Det första är att jag orkar inte med mer psykisk terror à la ivf. Faktiskt. Jag har föreställt mig i korridoren på Sahlgrenskas IVF-avdelning och det har inte gått. Jag vill vara klar med den ofrivilligt barnlösa Tinsel. Jag vill bara vara Tinsel. I fyra år har jag haft den här identiteten och den klär mig inte. Den är jobbig. Jag blir en ledsnare människa. Jag vill gå vidare.

Det andra är att vi inte vill adoptera. Både mannen och jag är rätt överens om detta. Med all respekt för alla mina vänner som har eller ska adoptera så är det inte lösningen för oss. Det är ett biologiskt barn vi vill ha. Vilket är oerhört sorgligt egentligen för det betyder att jag antagligen aldrig kommer att bli mamma.

Bara för att jag och maken väljer bort adoption betyder inte det att vi tycker det är fel eller konstigt. Jag vill bara förtydliga för jag vet att många brukar bli sura när jag skriver om min tvekan inför adoption. Det är inte för att jag tror att det är svårare att uppfostra ett adopterat barn än ett biologiskt, eller att jag tror att det skulle vara mer problematiskt på något sätt, jag har bara insett att det är ett biologiskt barn jag velat ha. Jag har faktiskt läst på en hel del om adoption och till och med varit inne på länder och sånt men det har mest varit en reaktion mitt i sorgen att hålla hoppet uppe. Nu när kroppen talar om för mig att det är ett faktum att jag antagligen inte kommer att kunna få biologiska barn så inser jag att det är det jag velat ha. Punkt.

Det är de här två sakerna som maken och jag har pratat om i går. Det är de här tankarna som malt i dagarna och som jag inte velat lufta för mycket här för vi har inte kunnat prata och jag har inte velat kommunicera med honom via min blogg. Men nu har vi pratat och även om det kom som en rejäl chock för honom att jag inte vill göra ivf mer har vi nog landat i det. Lite. Jag är rätt övertygad att han tror att jag kommer att ändra mig framöver. Han kanske har rätt, men det känns inte så. Sen är han också världens största optimist och tror att jag ska bli gravid på naturlig väg…

Ytterligare ett problem i det hela är att maken redan har ett barn. Jag vet inte hur lätt det är att leva som barnlös i en relation där den andra faktiskt inte är barnlös, och där barnet är en påtaglig del av livet. Hittills har det inte varit så lätt. Speciellt inte när sorgen pockar på. Det har oroat mig mycket den senaste veckan men jag är mitt i sorgen nu och kan nog inte tänka riktigt klart. Nu ska vi försöka njuta av tre helt barnfria veckor.

Så – ja, det känns bättre nu.

Postat i:Barnlöshet, Kärleken, Livet,

Välgörande samtal

Hade långt samtal med vännen i går. Om orättvisan i att inte kunna få barn, och hur det känns att tappa hoppet. Ge upp.

Det var skönt. Men icke desto mindre behöver jag prata med älsklingen. Snart så. Snart hamnar vi på samma blad igen. Hoppas jag. Har inte tillgång till hans tankar och då känns vi långt ifrån varandra. Själv står jag och stampar, hittar inte vägen ut. Samma tankar mal. Hopplöshet. Misstro. Depp.

Postat i:Barnlöshet, Kärleken

Pappa

Min man är finast i världen.

Han går omkring och pratar om tvillingarna som om de redan vore ett faktum. Han kallar mig för mamma i sms. Han blåser på min mage och talar om för de små embryona att de ska växa.

Han tittar på mig med hopp och sorg i ögonen och säger Nu får det fungera, nu får det bli nåt.

Jag hoppas att jag snart får berätta för honom att han ska bli pappa igen.

Det skulle vara så fantastiskt.

Postat i:FET och IVF, Kärleken,

Adoptionssnack

Åt middag med min älskling i går kväll och pratade mer om adoption. Ibland är det så att vi knappt hinner prata om det vardagliga så de stora frågorna får ta ett steg tillbaka. Men i går så hann vi.

Och nu vet jag bättre hur han tänker. Och varför.

Han tänker jättefint. Fast det är hans tankar och inte mina så dem får han behålla.

Postat i:Barnlöshet, Kärleken,

Brahelg

Vi har inte hittat på så mycket i påsk, jag och älsklingen.

Men vi har hunnit vara lite med varandra. Jag vill ha mer. Mer närhet och prat.

Men det är svårt, när man lever barnfamiljsliv varannan vecka.

Nu får jag i alla fall nöja mig med att vi har kommit varandra närmare igen.

Bara det är bra.

Postat i:Kärleken

Gråtmild

Jag mår bättre än jag gjort på länge. Semestern har verkligen gjort gott.

Men sorgen är aldrig långt borta. I morse blev jag ledsen över en kommentar som min man berättade att han fällt när han pratat med en annan separerad förälder. Om relationen till sina barns mor.

Och så tänkte jag hur orättvist det är att någon annan får ha den rollen i min mans liv men inte jag. Som älskar honom så mycket och inget hellre vill än bli mor till hans barn.

Och så grät jag.

Postat i:Barnlöshet, Kärleken

Saker som underlättar för att barn blir gjorda*

Maken i morse när jag skulle i väg till jobbet:

Vad söt du är! Du ser ut som 23**.

*Åtminstone i teorin.

** Ja, jag vet att det är fånigt och ytligt. Och jag trivs verkligen med mina 32,5 år och all den erfarenhet och kunskap som jag samlat på mig. Men jag blir glad av en så spontan komplimang.

Postat i:Kärleken

Overload

Under vår semester umgicks vi alla tre med varandra 24/7 i princip.

Sedan vi kom hem har bonusen åkt till mamma och älsklingen och jag har visserligen varit på middag en kväll men annars har vi inte setts direkt. Maken sitter framför datorn och pular med de tusentals bilder han och bonusen tog och jag har läst eller spelat betapet.

Det ska åtgärdas i kväll. Relationsvård är bra. För både kropp och själ!

Postat i:Kärleken

Nyttigt med paus

Det har snart gått tre månader sedan vårt senaste försök. Till skillnad från förra pausen (sommaren) som var högst ofrivillig, är detta en paus från ivf som vi själva valt. För den egna sinnesfridens skull. För återhämtningens skull.

Det har varit en bra tid för min själ. Och för vår relation. Med varandra och med omvärlden.

När man håller på med ivf och frysförsök och äl-tester och allt det där tappar man konceptet lite. Man blir insnöad på behandlingar, symtom och resultat. Och glömmer bort mycket annat. Mycket som är viktigt.

Nu vet jag att det antagligen dröjer en månad eller kanske lite mer innan vi gör nästa frysförsök. Men det gör inte så mycket. För på ett sätt längtar jag inte tillbaks till den tiden som är så ångestfylld, då jag fungerar så dåligt. Samtidigt som jag inget hellre vill än få ett positivt resultat. Så klart.

Men jag har en annan ro i själen än förut och jag hoppas att den kan hjälpa mig att klara av kommande försök på ett bättre sätt.

Postat i:Barnlöshet, Kärleken,

Uppfylld av kärlek

Kramade min älskling för en liten stund sen och började tänka – högt. Undrade vart min mens hade tagit vägen, den bör nämligen vara på g lite närsomhelst.

Fast ibland efter en ivf har det gått 38 dagar, sa jag högt till mig själv.

Ja, och än så länge har det bara gått 33, sa min älskling.

Jag blev helt ställd, och tittade på honom med stora ögon. Hur fan visste du det?

Jag vet vilket datum du började blöda, det är ju bara att räkna, konstaterade han.

Inte så bara. Det är första gången han haft stenkoll och det gjorde mig faktiskt riktigt glad. Hans följande ord gjorde mig ännu lyckligare.

Vi är faktiskt två om det här.

Och sen höll han en lång monolog om hur mycket han ville ha barn med mig. Sånt som jag vet egentligen – men som det är bra att bli påmind om.

Postat i:Kärleken,

Dags att tänka om

Vi är ju rädda för att ”skaffa” barn innan vi har fast arbete och under tiden som vi pluggar. Många män är det också. En rädsla att inte kunna försörja barnet/n eller plötsligt behöva räkna efter kronor och ören, en rädsla att mista chansen till ett fast arbete och en garanterad försörjning gör att man kanske skjuter upp det där med den så kallade bebisverkstan* lite väl länge.

Jag tror att vi måste släppa de där tankarna.

Det löser sig.

Maken och jag pratade rätt länge om barn innan vi aktivt började försöka. Jag var frilansande journalist, jobbade för en och samma tidning och tyckte väl inte att det var sådär jättesäkert, men någorlunda. Sommaren 2003 kom vi överens om att vi skulle börja försöka till våren. Sen blev jag uppsagd ett par månader senare.

Jag blev rent förtvivlad och minns att jag tänkte att jag aldrig skulle få barn om jag skulle vänta på ett fast jobb innan vi började försöka. Sa det till maken och föreslog att vi slängde p-pillerna direkt. Vilket han var med på. Och det var starten på vår långa, gropiga barnlöshetsresa som ännu inte har tagit slut.

Jag tror att vi måste känna efter vad som är rätt för oss själva. Det finns inga garantier här i livet. Börjar man försöka när man pluggar eller är arbetslös och blir gravid så är det inte hela världen. Vi bor i Sverige, inte ett u-land. Här finns dagis, socialen, barnbidrag och allt möjligt.

Själv önskar jag att jag träffat min man lite tidigare, så vi hade kunnat börja lite tidigare. Men då hade han antagligen inte varit samma person och inte jag heller.

* Gud vad jag hatar det ordet. Så otroligt fult!

Postat i:Barnlöshet, Kärleken

Summering

Det blev ganska bra trots allt.

Min stackars älskling visste ju att jag inte såg fram emot julen och det verkar ha gjort honom stressad. När jag bad honom ta fram kameran på julafton såg han chockat på mig. Han trodde inte jag ville ha eländet dokumenterat.

Jag försökte förklara att så illa var det inte. Hälften av det jobbiga med julen är inför helgen. Alla förhoppningar, krav, förväntningar. Och så vetskapen. Att det går ännu en jul utan att jag är eller har blivit gravid.

Men visst gjorde det jätteont när vi på en promenad stötte på ett kompispar som var ute med sin lilla åttamånadersbäbis. Mamma levde upp och gullade järnet med barnet. Jag försökte titta bort. För jag kan bara se framför mig hur mamma skulle skämma bort vårt barn. Hur hon skulle jollra och leka och ha jättejättekul.

Och så gjorde det ont när vi såg på A few good men (vad fan heter filmen på svenska??) och en av advokaterna gick med sitt barn i en sittvagn och försökte övertyga Tom Cruise om att flickebarnet sagt Pappa. Jag har nämligen inte tänkt tanken förut (hur otroligt det än låter, men jag har varit så fokuserad på det där plusset) men tänk så underbart med ett litet barn som säger Mamma som om det vore det självklaraste som fanns.

Men. Å andra sidan har vi gjort en massa saker som man gör när man inte har barn. Som ätit julbord precis när vi har velat. Med precis vilka maträtter på som vi velat ha. Gått på promenad i Slottsskogen och mellandagsreafyndat. Köpt filmer och tv-serier som vi ska se hela säsonger av och det kan man minsann inte göra om man är småbarnsförälder.

Nu är det bara älsklingen och jag i en och en halv vecka och det ska vi njuta av rejält.

Postat i:Högtider, Kärleken

Min guldgrabb

Försökte skriva en hyllning till min man hela dagen i går men hade sjukt mycket att göra så det blev inte av.

I alla fall.

Så var det fem år sedan i går som jag halvfull hånglade med en rätt kaxig typ som jag kände via jobbet. Vi hade tillbringat kvällen tillsammans, på samma fest, vi var de enda två som vi kände som hade dykt upp och efter några vodka redbull insåg vi att vi faktiskt tyckte väldigt bra om varandra.

Jag minns vår första kyss. I baren på Nef.

Han skrattade åt något jag sa och tyckte jag var rolig.

Jag log och sa: Ja, jag är rätt rapp i käften.

Han sa: Jaså? Jag måste nog känna efter.

Sen lutade han sig fram och kysste mig.

Och sedan dess har vi hållit ihop i vått och torrt. I går konstaterade vi att det inte kändes som om det var fem år sedan den kvällen, samtidigt som det känns som om vi varit ihop mycket längre än fem år.

Det är ett väldigt gott betyg för vårt förhållande.

Puss på dig, min älskling. Du gör mig lycklig.

Postat i:Kärleken

Breakthrough

Det har känts som om jag vandrat genom sorgens träsk själv den senaste veckan. Men i går vände det.

Äntligen fick min älskling och jag tid att tala ut med varandra. Tid att prata, tid att reflektera. Tid att jämföra våra tankar.

Och för första gången någonsin sa han att han förstod min sorg. Hur och varför jag kunde vara så ledsen.

Det må låta som en petitess, en självklarhet. Men precis när han sa de orden kändes det äntligen som om han såg mig. Och även om han alltid förstått min sorg har han aldrig uttryckt de orden. I stället har han försökt trösta på sitt sätt, genom att säga till exempel du ska se, det kommer fungera nästa gång – vilket inte riktigt har fungerat. Även om han menat väl.

Han blir ju så frustrerad när jag är ledsen. Vill ta bort det onda. Nu går det inte att ta bort det, men den kan lindras. Genom att få ens sorg bekräftad känns den mindre.

Det tog oss över tre år att komma fram till detta.

Men jäklar vilken skillnad det kommer att bli nu.

Postat i:Kärleken

Lurad

Trots att jag borde vara en härdad, ärrad veteran vid det här laget, cynisk och lite halvt bitter, var jag nästan övertygad att det verkligen hade fungerat den här gången.

Kramperna i förra veckan fick mig att tro att något bra hade hänt. Vi hade ju dessutom fått två embryon tillbaka. Okej, jag testade negativt i fredags men jag hade ju testat för tidigt. Jag började inte blöda i fredags vilket jag borde ha gjort om man jämförde med övriga två ivf:er. Mensen kom inte igång som en störtflod som den brukar utan pytsade igång sig med små ministeg. Hela dagen i går trodde vi nästan att vi skulle få bli föräldrar i augusti nästa år. Jag skulle bli mamma!

Tji fick jag.

Och det känns ärligt talat för jävligt. Riktigt jävla eländigt.

Jag har gråtit fler tårar i dag än jag någonsin gjort tidigare. Och de rinner fortfarande.

Att kroppen kan jävlas så rejält är lite för mycket för mig att ta in. Gårdagen var hemsk. För jag sprang på toa varje timme för att kolla läget. Maken stod utanför och stampade och undrade hur det såg ut. Vi analyserade mina symtom tillsammans. Han sa med kärlek och glädje i rösten vilka söta barn vi skulle få.

Och sen kom blodet.

Blodet är på något vis det svåraste med ivf. När ens kropp gör revolt emot en. Och livet som man hade hoppats få skapa rinner ut mellan benen, ner i toaletten. Illrött. Bara skriker ut att vi har misslyckats. Igen.

Femte gången gillt? My ass. Nu är jag en ärrad, härdad veteran. Det kommer nog aldrig att fungera.

Men vi ger inte upp än. Jag ska sörja järnet i dag och gå till jobbet i morgon och arbeta. I februari åker vi på semester i tre veckor och först därefter tar vi tag i nästa försök. För jag orkar inte med fler misslyckanden på ett tag.

Postat i:FET och IVF, Kärleken,

Skrämmande samtal

11.25 ringde min mobil. Skyddat nummer.

Måtte det inte vara Sahlgrenska nu, sa jag till älsklingen när jag tog upp den.

Hej, det här är nn från Sahlgrenska, sa den kvinnliga rösten. Hjärtat flög upp i halsgropen.

Det är inget fel på dina ägg så bli inte orolig nu, sa hon. *Phew*. Hjärtat återvände till rätt ställe.

Hon undrade om vi ville ha två ägg tillbaks, i stället för ett. Eftersom vi gjort flera behandlingar som misslyckats. Vi sa ja, det ville vi, och la på.

Ja – det betyder att vi kommer få tvillingar! ropade maken. Får vi två på en gång så slipper vi bråka om syskonförsök!

Vi log mot varandra, kramades och blev lite rörda. Hoppet tändes i våra kroppar.

På vagnen till SU var det dags att slå vad. Om hur många befruktade ägg som var dugliga i dag. Jag gissade på fyra, maken gissade på sex. Fast egentligen trodde jag att det bara var två – de två vi skulle få tillbaks. Men man vill ju inte vara för pessimistisk.

Det var mängder med par i väntrummet, sex stycken inklusive oss. Ändå var vi tidiga. Så det tog ett tag innan det var dags för återföring och vid det laget var jag rejält kissenödig.

Som vanligt fick vi sätta oss ner vid det lilla bordet tillsammans med labbtjejen innan det var dags att kliva upp i gynstolen igen. Hon berättade att de hade fått ut elva ägg i fredags – varav alla, vartenda ett, hade blivit befruktat. Det är faktiskt väldigt ovanligt, sa hon.

Tankarna snurrade i mitt huvud. Hur många hade vi då fått till frysen? Sex stycken, visade det sig. Totalt åtta dugliga ägg i dag alltså. Halleluja! Maken och jag log mot varandra. Labbtjejen log och berättade vilket bra resultat det var. Och läkaren hummade och haade och tyckte att Bara vi inte har gjort något dumt som sätter tillbaks två i dag – men blir det dubbelt upp kanske ni inte är besvikna?

Nejdå, sa maken glatt och med stolthet i rösten. Sen hoppade jag upp i gynstolen. Jag fick hålla ultraljudsapparaten mot magen och eftersom jag var rätt kissenödig var det inte så kul.

Bara jag slipper trycka så hårt på den, sa jag till läkaren.

Med tanke på att det är jag som sitter mitt framför dig är jag väldigt glad om du inte trycker för hårt, sa han med allvarlig röst.

Det tog mig tre sekunder att räkna ut vad han menade – sen bröt jag ihop. Jag skrattade så jag fick tårar i ögonen och maken med. Läkaren berättade att det faktiskt hade hänt två gånger. Och jag skrattade ännu mer. Magen guppade som bara den och ultraljudsmanicken kanade runt som en vilsen anka. Till slut sa jag att han fick sluta för annars skulle det här bli tredje gången. Vi skärpte oss allihopa och vips! var embryona på plats.

I hissen ner från IVF-avdelningen tog jag upp plånboken och gav min man tio kronor. Jag kan lugnt säga att dagens vad är jag inte ett dugg ledsen över att ha förlorat.

Postat i:FET och IVF, Kärleken,

The long version

Nu när jag återhämtat mig lite så orkar jag sitta här ett tag…

Vi tog vagnen hemifrån vid 8.20 i går morse och var framme vid Sahlgrenska vid halv. För första gången – tror jag – fick maken också betala, men bara åttio spänn för att lämna spermaprov. Sen satte vi oss i väntrummet innan vi blev kallade.

Det var fullt med folk där, mest par. Strax före nio blev vi uppropade och lotsades in i rum 3. Jag fick mittensängen och klädde om till de sexiga sjukhuskläderna jag numera är van vid. Lång nattskjorta, strumpor upp över knäna och så blå plasttossor på fötterna. La mig tillrätta på sängen.

Älsklingen gick iväg för att fixa med sitt bidrag. Han hade tid på labbet 9.15. Sen kom en sköterska in för att sätta en nål i min arm. En sån där med plastkateter, ni vet. Hon hummade och haade och klämde på mina vener, och såg mycket bekymrad ut. Vilket inte gjorde stämningen bättre, precis. Till slut bestämde hon sig för högersidan och vid det laget var jag så nervös att något skulle gå fel att jag helt hade glömt bort att jag skulle plockas… Nåväl, det gick jättebra och jag fortsatte att läsa i min bok.

Men bara några minuter senare kom en barnmorska in – samma som vi hade på vårt introduktionsmöte, den med filmen – och sa att det var dags. Min man hade fortfarande inte kommit tillbaka och jag blev superorolig. Jag vill gärna att han är med, sa jag med liten, liten röst.

Det kunde hon förstå så hon skickade in mig på toa och sa att jag skulle sitta där ett tag, för att dra ut på tiden. Inne på toa kom tårarna – jag ville absolut inte gå igenom detta utan honom och jag kände mig helt förstörd. Jag blev klar snabbt och gick ut. Vankade fram och tillbaka i korridoren och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Hittade inte barnmorskan och ville inte gå in i operationsrummet förrän jag visste att min älskling var med. Till slut gick jag in där ändå, kände mig dum som bara stod i korridoren och i de där fina kläderna dessutom…

Sen såg jag honom komma upp och ropade in honom. Jag fick lägga mig i gynstolen medan han tog på sig den gröna rocken. Barnmorskan visade mig hur man använde lustgasen och jag fick morfin i armen. Hela världen snurrade på ett ganska behagligt sätt och jag missade helt att läkaren – Mr Big Boss för övrigt – redan börjat på höger äggstock. Efter ett tag hörde jag labbtjejen ropa Första ägget eller något liknande.

Jag tittade nästan inte alls på tv-skärmen den här gången. Koncentrerade mig på lustgasen och att titta på min man. Han hade handen på min panna och klappade mig mjukt hela tiden.

Lustgasen var det absolut bästa jag varit med om. Jag vet inte hur mycket det påverkade, kände egentligen inget annorlunda än tidigare, men jag hade i alla fall något annat att koncentrera mig på, vilket var oerhört värdefullt. Jag hörde dock väldigt dåligt och blev orolig när labbtjejen inte sa ett skvatt.

Har hon hojtat till igen? frågade jag min man men det var läkaren som svarade.
Nej, det gör hon nog inte fler gånger, sa han. Han fattade att jag ville veta om det blev fler ägg och hon berättade att hon var uppe i ungefär fyra stycken.
Hon tyckte väl inte det var något att hojta för, skämtade läkaren (tror jag, allt är väldigt dimmigt).
Joho då, vartenda ett är värt att hojta för! försökte jag skämta, innan jag försvann i dimmorna igen.

Det började göra ont när han höll på med vänster äggstock och barnmorskan klappade mig ömt på handen. Men sen var det över och jag fick sätta mig upp i stolen. Allting var snurrigt och det tog ett tag innan jag kände mig mogen för att gå tillbaks till rummet. Där väntade en varm vetekudde på mig och jag sjönk tillbaks i sängen.

Jag hade mycket mindre ont än jag haft vid tidigare äggplock – behövde inte ens ta något smärtstillande efter plocket – och efter en timmes vila och lite mackor var jag sugen på att åka hem. Så det gjorde vi.

I dag har jag mycket mindre ont, och desto mer att se fram emot. Goda Iris-vännen Tilda med herr kommer på middag och de kommer ha full förståelse om jag inte är så värst rörlig. Dessutom vet de precis hur det hela går till, så vi behöver inte förklara ett skvatt. Det ska bli så, så kul!

Postat i:FET och IVF, Kärleken,

Besökare

  • 142,648 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt