Åkte taxi i går med en snubbe i 45-årsåldern från Iran. Alltså, han körde. Taxin. Jag hade inte sällskap med honom hem.
I alla fall. Han var pratglad och trevlig – en sån som stockholmarna hatar, har jag lärt mig – och till slut visade han bilder på sin 11 månader gamla son. Stoltheten i hans röst var påtaglig. Och sonen urgullig, såklart.
Sen berättade han att han varit gift tre gånger förut. Varje gång hade de fått kämpa för att få barn. Han berättade om IVF-försök och sorg, frustration. Med den här frun hade det funkat.
Och sen kom det. Vänta inte till du är över 30 för att skaffa barn (jag tar det som en komplimang att han inte förstod att jag redan är över 30) för det händer så mycket med kroppen.
Jag orkade faktiskt inte förklara. Speciellt inte eftersom vi var framme vid min lägenhet. Så jag log och nickade och höll med. Och höll inne med min sorgliga berättelse. Ibland är det bara bättre så. För jag hade säkert gett honom dåligt samvete. Eller nåt. Det kan vara bättre att hålla tyst.
Filed under: Barnlöshet
Senaste kommentarer