Tinselflickans arkiv

Tiden går!

Klickar in mig hos Karonesse, som jag minns att jag var synkad med vid något försök för länge sen. Vet i alla fall att vi följdes åt på både FL och AFF. Kanske. I alla fall nåt av ställena.

Blir alldeles förtjust i bilderna på lilla fröken, som jag bara ”kände” som ett frö i magen. Och så visar det sig att hon är två är gammal.

TVÅ ÅR!

Shit vad tiden flyger förbi.

Annonser

Postat i:Livet

Mitt liv på sex ord

Jag fick ett mail från Jenny om att skriva mitt livs berättelse i sex ord.

Så det gjorde jag.

Förut barnlös – nu nyskild, lycklig sambo

tycker jag är ett bra sätt att beskriva mitt livs resa den senaste tiden.

Ska jag berätta hela mitt livs historia blir den dock annorlunda.

Afrikansk europé hittade hem i Stockholm kanske.

eller

Journalist javisst! Men först kommer kärleken.

Äh, jag vet inte. Tycker det är svårt att sammanfatta ett helt livs nojor och glädjeämen med bara sex ord.

Vad tycker ni?

Postat i:Livet

Illamående

I typ två veckors tid har jag varit illamående. Kärleken, som inte har lärt sig än att man inte ska säga så, säger att det beror på att jag är gravid.

Not bloody likely.

Men jag kan inte låta bli att vara lite orolig. Jag blir fort hungrig och äter rätt mycket, samtidigt som jag ändå blir illamående, speciellt om jag inte äter nåt. Misstänker att nåt är fel.

Men nu ska jag snart börja träna, det kanske är det som har varit problemet. Att jag inte rör på mig tillräckligt.

Ska till gymmet i morgon och försöka föra över mitt västsvenska medlemsskap till ett östsvenskt. Eller stockholmskt. Eller vad det nu heter. Förhoppningsvis blir det billigare. På torsdag tänkte jag träna mitt första pass. Eller på fredag, beroende på vad jag hinner och hur jag ska bo. Förresten – jag har fan inga träningskläder med mig.

Äh. Det löser sig.

Hoppas i alla fall att jag blir av med det här konstiga illamåendet. Har ju lidit av det förr. Utan att vara gravid.

Så det är klart att jag inte är det.

Postat i:Livet,

Fler varningar

Okej, det där med varningsetiketter var lyckat, har jag förstått. Så nu kommer det några fler.

Min första kille nånsin (jag var 16, han var 22):

Jag är en försynt och blyg dansk som kommer älska dig passionerat men samtidigt kommer jag vilja undervisa dig i vad som är BRA MUSIK och sex kommer vi aldrig att ha för jag är så rädd att göra dig illa så jag kommer aldrig våga. I stället kommer vi ägna oss åt otillfredsställande petting i åtta månader.

Min första kille:

Jag är en attraktiv, rolig och frireligiös (!) kille som du kommer falla för hårt men bara så du vet kommer jag att göra slut med dig någon vecka efter att jag tagit din oskuld för att jag träffat en annan och sen kommer jag ångra mig och bli ihop med dig igen men min familj tycker du är en sköka så sen kommer jag att ångra mig igen efter bara en månad. Men några år senare kommer jag vara otrogen mot min flickvän med dig för jag längtar efter bra sex. Vi kommer aldrig att tappa kontakten.

Mitt första längre förhållande (2 år):

Jag är en docksöt kille med krulligt hår och fantastisk humor och jag kommer älska dig passionerat och ge dig dina första orgasmer men jag kommer hela tiden att ägna mig åt pyskisk misshandel av dig, tala om för dig att du är tjock och vara sjukligt svartsjuk. När du sedan flyttar till USA för att plugga kommer jag följa efter och när du gör slut kommer jag att falla ihop totalt och sen infiltrera din familj och snacka skit om dig med dina föräldrar och sommarjobba på din pappas jobb och då kommer vi att strula men du inser nog fort att magin är borta (nej honom borde jag aldrig varit ihop med men jag var 17 och visste inte bättre).

Min första stockholmare:

Jag är en charmig, snäll och välanpassad kille från rik familj som kommer att älska dig lite lagom passionerat men vara rätt tråkig och snacka om min förra tjej en hel del. Och egentligen tycker jag att du är lite för poppig för mig och mina vänner, kan du inte tona ner det lite så du ser ut som alla andra Lidingö-tjejer som är fräscht osminkade och bär Levis och rutiga skjortor? (mitten av 90-talet)

Postat i:Kärleken, Livet

Warning

En stilla undran:

Varför kommer inte män med varningstexter om halsen så man vet i förväg vilka problem som kommer att dyka upp?

Till exempel hade jag tyckt det var kul att veta det här:

Jag kommer att älska dig innerligt, göra dig lycklig och vara helt fantastisk i sängen men jag har svårt att säga nej till min psyksjuka exfru för jag är bara lycklig när alla andra mår bra.

Eller det här:

Jag kommer älska dig passionerat och bara umgås med dig hela tiden vilket du med tiden kommer tycka är jobbigt och sen är jag lite passiv när det gäller det mesta så du får ta tag i saker och ting jämt. Och så är jag rätt självisk.

Eller varför inte det här:

Det är ingen idé du kärar ner dig i mig för jag kan inte hålla mig till en enda kvinna och kommer bli kär i dig först när du är ouppnåelig.

Eller ännu bättre:

Jag kommer att sätta upp dig på en pedestal och kära ner mig i dig totalt. Men i övrigt är jag en arrogant typ som tror jag är bättre än alla andra. Inklusive dig.

Eller så här:

Jag är fantastiskt rolig och vi kommer ha kul ihop men jag får inte upp den utan extremt mycket jobb – vilket jag inte kommer kunna erkänna – och dessutom måste jag onanera minst tre gånger om dagen vilket är roligt till en början men inte i längden och antagligen kommer det förstöra vårt sexliv.

Och ja, det är min högst subjektiva bedömning av männen i mitt liv de senaste tio åren. Men visst är det en bra tanke?

Det går ju att överföra till kvinnor också.

Om min hals skulle det stå:

Jag är oerhört passionerad, lever i nuet och kommer få dig att känna dig mer älskad än du någonsin varit. Men jag har en tendens till svartsjuka, har en väldigt stark vilja och är lite bortskämd med uppmärksamhet. Och så är jag dålig på att lyssna ibland.

Postat i:Kärleken, Livet

Bloggparty

Lista 5 bloggare som du gärna skulle träffa IRL och varför. Nämn inte nån som du redan träffat.

Utmaning från Kapybaran. Klart jag hoppar på den! Tyvärr blir det lite upprepning av hennes svar. Men så är livet. Dessutom kommer jag inte hålla mig till fem. Det går bara inte.
Anna. Därför att det känns som om jag redan känner henne.

Erica. Lite samma. Vi känner varandra redan, nästan.

Isidor. Jag tror vi skulle ha intressanta samtal om det mesta. Och så är jag nyfiken som fanken på hur Lillkatten ser ut.

Kapybaran. För att hon är så himla skön.

Kattmamman. Vi har följt varandra sedan urminnes tider, tror vi började blogga ungefär samtidigt. Jag har pratat med henne i telefon men aldrig träffat henne. Vilket jag väldigt gärna vill. Se ovan, dessutom.

Lillawi. Olyckssystrar. Eller nåt. Vi har, som en del andra tjejer här på listan, en del gemensamt. (Håller tummarna för dig, tjejen!)

Lillsyrran. Vi har bloggat ungefär lika länge. Och har följt varandra sedan dess. Utan att någonsin ses.

Mikebike. För jag gillar hans ilska. Och tycker han är fantastiskt rolig. Träffsäker. Även när han skriver om mig.
SANDRA. Hon är så jäkla skön!

Storken. För vi har så himla mycket gemensamt!

Tingeling. För språkets skull. Och våra gemensamma erfarenheter.

So peeps, vad säger ni? Dricka några drinkar och svänga våra lurviga?

Postat i:Livet, Meta, Utmaningar

Lösenordsskyddad: Ifrågasatt?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Postat i:Livet, Meta

Lösenordsskyddad: Funderingar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Postat i:Livet,

Om att bli vuxen

Salvia har skrivit ett superbra inlägg som flera före mig har länkat till.

Jag är kluven.

För jag är en av dessa personer som inte känner mig riktigt vuxen. Inom mig bor det en osäker tolvåring som bara väntar på att bli avslöjad. Varför tolv? För det var då det hände. Mitt liv förändrades rejält. Flyttade till annat land, lärde mig annat språk. Blev tonåring. Bytte språk.

Och visst, jag är vuxen på ett sätt. Jag har erfarenhet som inget barn har. Jag är självsäker som inga barn är. Jag har kunskap, livserfarenhet, visdom – you name it. Ändå finns hon där. Tolvåriga Tinsel. I mitt medvetande. För jag har ju alltid varit sån här. Inbillar jag mig. Jag känner ingen skillnad på kärnan av mig. Den jag är i grund och botten.

Tolvåriga Tinsel tittar storögt när vuxna Tinsel letar lägenhet på nätet, sätter sig in i räntor och banklån och det är tolvåriga Tinsel som bestämmer att nej, vi binder lånen i två-tre år för det är säkrast när vuxna Tinsel får höra att det är bättre att låta bli. Tolvåriga Tinsel sitter i chefsstolen på jobbet och undrar om någon ska komma på henne när hon sitter och slösurfar när hon i stället borde attestera räkningar eller godkänna fakturor eller chefa sig i största allmänhet. Vuxna Tinsel känner igen sig mer i barn än i vuxna ibland.

Och nej, jag längtar inte efter att någon annan ska berätta för mig när jag ska lägga mig och hur jag ska klä mig och vad jag ska äta och när. Men jag tror att det faktum att jag saknar någon att berätta sånt för, alltså när den ska lägga sig, hur den ska klä sig, vad den ska äta och när – gör att jag känner mig som en vuxenbluff.

Jag har alltså inget barn. Därför känner jag mig inte riktigt vuxen.

Kan det verkligen vara så?

Postat i:Barnlöshet, Livet

Skäms!!!

Jag skulle ha skickat mina gravtest till Tisalen för evigheter sen.

Det kom en skilsmässa emellan.

De står på min badrumshylla och tittar på mig.

Jag lovar, tjejen – jag ska skicka dem snart. Jag har ju din adress!

Postat i:Barnlöshet, Livet

Tinseltomte

Jag skänker bort mina gravtester till Tisalen.

Vill inte ha dem mer. De tar bara upp onödig plats och påminner mig om den sorg som jag fortfarande bär med mig.

Nu ska Glitterflickan bara glittra. Kanske efter en tids sorg. Vi får se.

Postat i:Livet

Gravtester säljes?

Jag köpte ju icke-digitala gravtester precis innan vårt sista försök misslyckades. Trots att jag hade digitala kvar.

Varenda gång jag öppnar badrumsskåpet ligger de där och tittar på mig. Ett oöppnat paket med två gravtester och sen de där digitala också.

Jag borde packa ner dem nånstans. Tillsammans med mina stora lådor med Crinone, progesteron-vagitorier och allt det andra som ligger och dräller lite varstans i lägenheten. Crinonen och det kan jag lämna tillbaks till apoteket eller till nån behövande, men gravtesterna…

Äsch. Vem vet, jag kanske behöver dem igen nån dag. Eller så har jag en kompis som vill ha.

Postat i:Livet

Rensning

I helgen har jag rensat. Jag slängde alla konstiga burkar jag fått av akutanten.

Slängde mina folsyrepiller.

Maken tittade förvånat på mig och undrade om jag inte skulle ha kvar dem.

Jag tänker inte ta några. Det finns väl ingen anledning att ha kvar dem om jag ändå inte tänker äta upp dem, sa jag.

Postat i:Livet

Lite lätt överrumplad

För första gången på länge har jag plötsligt en menscykel på 28 dagar. Och vet ni vad? Jag har faktiskt inte haft stenkoll den här månaden.

Jag har liksom aldrig haft stenkoll på menscykeln, bara när jag testat med äl-stickor och det har jag bara gjort några gånger. Så kanske är det så att det börjar släppa. Redan.

I går vet jag nämligen att jag reflekterade över att det måste vara exakt fyra veckor sen förra cykelns första dag och sen blev jag rätt förvånad när jag konstaterade att det faktiskt var nästa cykels första dag och dags att ta fram menskoppen.

Jag hade svårt att somna med den i går natt (ja, det kan ha varit annat som spelat in också) och tyckte det var rätt svårt att klämma ut den i morse men jag måste säga att jag tycker verkligen det är skönt att slippa de där vanliga mensskydden.

Postat i:Livet,

Livet puttrar på

Det händer inte så mycket i mitt liv just nu. Jo, i mitt yrkesliv och livet utanför Tinselverkligheten. Så jag har inte så mycket att komma med.

Har dock träffat några av mina bravänner och kan konstatera att det är skit vad vi haft jobbiga somrar allihopa!

Postat i:Livet

Envis

Min man vägrar ge sig. Han tycker att det är jädrans orättvist om vi inte skulle få några barn ihop. Och det säger han rätt ofta, numera.

Jag håller verkligen med honom. Men jag orkar inte hoppas igen. Är så glad att jag slipper äl-tester (nej Storken jag har inte svar på din fråga men jag tror att Clearblue digital är rätt känsliga), hormoner och den där eviga, eviga väntan som höll på att förstöra mig att jag inte kan tänka mig att gå tillbaks till den världen igen.

Men det är skönt att få höra att det inte bara är jag som tycker det är orättvist.

Postat i:Livet

Dubbeltreo

I tre års tid har jag hållt mig från Treo för man ska inte ta såna preparat när man försöker få barn. Sen jag började med akupunktur har jag inte tagit värktabletter över huvudtaget för akutanten skrek som en banshee när jag hade ätit panodil en gång för min mensvärk.

Men efter sjuka mängder champagne och vin i går plus två helt onödiga mojitos var det riktigt skönt att i morse slå upp en dubbeltreo till mig själv för att över huvudtaget kunna klara dagen.

Postat i:Livet

Braprat

I går var maken och jag ensamma för första gången på tre veckor.

Jag skojar inte. För första gången på tre veckor. Sug på den ni.

Vi har haft bonusen hos oss så länge. Och då blir det knas i vår relation. Vi pratar inte med varandra. Vi kommer långt ifrån varandra. Vi hamnar på olika nivåer. Jag känner mig utträngd, konstig, oälskad. Han känner så mycket ansvar för sonen att han inte kan slappna av med mig.

Det är därför tonen har varit lite låg här. För jag har varit orolig. För oss. För att vi ska klara det här.

För det säger sig självt att man inte fixar att komma i andra hand varannan vecka. Att en relation måste vårdas 24/7, inte bara 26 veckor om året.

Men i går serni. Då kom all min rädsla ut i form av en ”Jag orkar inte mer jag kanske ska flytta hur ska vi klara det här för jag orkar inte mer”-bomb. Massor med gråt, sorg och elände.

Och så tittade min älskling på mig och frågade om jag ville vara med honom. Och det självklara svaret på det är ja. Ja, jag älskar honom. Ja, jag vill vara med honom.

Så nu ska vi gå i familjerådgivning. Och jag ska lära mig att inte ge 110 procent av mig själv till alla andra utom jag själv. Och han ska lära sig att det går bra att släppa ansvaret för sonen även när jag är där. Och förhoppningsvis ska vi hitta ett sätt att komma runt det här.

Kärleken är stark. Men man måste jobba med relationer och inte ta kärleken för given. För den står inte pall för allt.

Sen låg vi i sängen och kramade om varandra (vi gör sällan det när sonen är här, hur fel är inte det?) och då kom älsklingens sorg över ivf-stoppet. Och han berättade att han ibland har tänkt sig släktträffar med våra barn och olika situationer med våra barn och nu måste han tänka om för det kanske inte blir nåt.

I går var bästa dagen på länge. Jag har hittat min älskling igen. Och han har hittat mig.

Postat i:Livet

I pusselaffären

Jag tror att det bästa beslutet jag någonsin fattade var att lägga ner ivf. Eller ja – det var inte riktigt jag som beslutade det utan snarare min kropp och mitt psyke. Jag hade gärna testat ett par gånger till, faktiskt. Men nu är det som det är.

Jag identifierar mig inte längre med mitt barnlöshetsjag och möter livet på ett helt annat sätt än tidigare. Ser filmer med bäbisar och födslar utan att bli ledsen, utan att det hugger till i mellangärdet. Ibland när jag ser en mamma med en liten bäbis kan jag tänka att det där skulle kunnat vara jag om inte… Men det går över och det är inte alls i närheten av den bottenlösa sorg jag gick omkring och bar på förut. Det är en avslutbar sorg, inte oändlig. För jag vet ju, att det inte blir. Tidigare fanns alltid förhoppningen att det skulle bli, och ovissheten om det någonsin skulle bli.

Visshet är bättre än ovisshet.

Det här beslutet har dock påverkat mig på ett helt annat plan än jag var beredd på. Plötsligt gör jag någon slags avstämning i mitt liv. Plus och minus. För livets pussel kommer se ut på ett helt annat sätt än bilden jag utgått ifrån. Och då måste man utvärdera. Om den nya bilden är så det ska bli eller om jag ska kika in i affären efter ett annat pussel.

Där, mina vänner. Där är jag nu.

Postat i:Livet

The woman, the myth, the… Tinsel?

Kan inte låta bli att skratta. Jag finns på ett forum, ett forum för styvmammor. Där heter jag mitt riktiga namn.

Men nu har de börjat kalla mig för Tinsel där med.

Snart heter jag det IRL* också.

* In real life. I verkliga livet.

Postat i:Livet

Besökare

  • 142,648 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt