Tinselflickans arkiv

Snabbis

Har antligen kommit till ett internet-cafe i Nairobi. Sa jag skriver en snabbrapport.

En vecka pa paradis-o. Alltsa island, fast pa svenska. Hmm. Det ar svart det dar med prickar och inte prickar.

I alla fall. En veckas fantastisk tillvaro. Tyvarr ingen vuxentid alls. Jobbigt. Plus massa mensfunderingar och illamaende ibland vilket man skulle kunna tolka som graviditet om man som jag ar lagd at det hallet.

Men haromdagen kom den, pa cykeldag 33. Sa nu slipper jag bry mig om det.

Jag var ju orolig for att fa den jobbiga fragan men den har faktiskt bara dykt upp en gang. I gar kvall, pa en brollopstillstallning fragade min ena kusin om inte vi ville ha gemensamma barn, forutom bonusen. Och det lustiga var, att det var inte alls jobbigt!

Jag forklarade hur det ar och hon sa att In’sh Allah* det kommer. Sen var det bra med det.

I dag har vi lekt med en fortjusande ettaring, och nar jag ser min alsklings ansikte nar han leker med sma barn blir jag pamind om exakt vad det ar vi kampar for. Och det kanns bra, om an lite vemodigt och sorgligt.

Aven om vi har det jattebra ar det pa vissa satt valdigt frustrerande att umgas med slakten. Vi bor hemma hos min moster och det kan droja evigheter innan nagot bestams men sa fort det ar bestamt ar det jattebrattom. Plus att planer andras lite hur som helst, utan forvarning. Och ingen passar tider. Over huvud taget.

Sen ar det an mer frustrerande att vi inte far nagon tid for oss sjalva. Tva av mina kusiner har barn i bonusens alder sa det blir lattare for oss nu nar brollopsgrejerna pagar, men nattetid ar vi alla i samma rum och sa fort vi aker ivag nagonstans sjalva kan det bli jobbigt. I Kenya umgas man visserligen mycket och tar med barn, men de forvantas fora en nagot mindre framtradande tillvaro an i Sverige, vilket ar lite ovant for bonusen. Men han borjar bli duktig pa engelska!

Nu vantar ett antal ceremonier sen aker vi ivag pa safari. Hoppas pa att se The Big Five i Amboseli. Sen ar det snart dags att aka hem. Kanns konstigt.

Kanner inte igen mig har. Allt har forandrats och jag hittar ingenting. Traffade ett par gamla klasskamrater i gar och aven de har forandrats. Blivit vuxna. Sjalv, nar jag letar efter folk jag ska kanna igen, tittar jag pa tonaringar… Undrar vad det sager om min aldersuppfattning!

* Om gud vill, typ. Fast jag ar lite osaker pa stavningen.

Annonser

Postat i:Barnlöshet, Resor,

Pust

Sitter pa flygplatsen i Bryssel med tangentbordet fran helvetet och har insett att jag inte har ratt installningar i min mobil for att kunna maila in mina inlagg.

Men vad gor det – jag har semester!!!

Postat i:Meta, Resor

Pst

Kamomillångbad är fantastiskt.

Inte bara för andningen utan även för hyn.

Postat i:Övrigt

Serious resfeber

Vi åker i morgon bitti kl 07.10 och jag vill inte jobba.

Jag vill packa. Titta på badkläder och drömma mig bort.

Njuta.

Vara hemma.

Men. Det kan jag inte. Inte riktigt än.

Jag ska försöka blogga från mobilen medan vi är borta. Jag kan inte garantera att det funkar men kan man skicka epost ska man kunna blogga… Plus att jag kanske får låna en dator då och då.

Men jag ska ha semester så förvänta er inga dagrapporter.

Postat i:Meta, Resor

Glad akutant

Jag satt och rosslade som en gammal gubbe med lungemfysem inne hos min akutant i morse och hon kvittrade glatt.

Jag måste nämligen bli av med allt slem. Jag har nämligen en del över. Låter det som.

Faktiskt kan jag berätta att jag har nästan inga problem med näsan längre. Är inte alls täppt i mina bihålor på samma sätt som tidigare. Vilket jag har varit i 10-15 år så det här är verkligen inte illa pinkat.

Akutanten var uppriktigt oroad över mina astmatiska besvär och bannade mig för att jag inte kört kamomillångbad. Hon tipsade om det förra gången jag var där men det har inte riktigt känts så angeläget. Fast om det hjälper är jag på.

Jag vill nämligen inte behöva ta kortisonpreparat hela mitt liv.

Jag har varit hos flera experter på det här området och gemensamt för dem är att de är jäkligt arroganta och i besittning av så fasansfullt mycket överkunskap att man som lekman känner sig som en idiot. De gånger jag frågat hur länge jag behöver ta kortison har de (främst en, jag har varit hos honom två gånger och jag tänker inte gå tillbaks någonsin) skrattat rått och fått mig att känna mig hur dum i huvudet som helst. Samtidigt som de gett oerhört svävande svar.

Jag föredrar min akutant. Faktiskt.

Och jag vill verkligen ge det här en ärlig chans. Så nu slutar jag fuska med kortisongrejerna medan vi är i Afrika (självklart tar jag med mig dem, jag är väl inte dum heller) och satsar på kamomillångbad, homeopatpreparat samt luftrörsutvidgande mediciner vid behov.

Kan hon fixa mina bihålor kan hon nog fixa mina lungor. Och kan hon inte det är det inte hela världen. Då har jag i alla fall försökt.

Postat i:Barnlöshet,

Syndat

Jag har varit hos en vanlig läkare i dag. För att fylla på med mediciner.

Om min akutant visste det hade hon säkert tagit fram sin voodoo-tinseldocka och stuckit nålar i.

Nej, det tror jag inte egentligen. Hon är jättesnäll och vill att jag ska må bra.

Vilket jag inte gör just nu.

Min största skräck är att jag ska ha slösat de 2.400 jag har lagt på de här besöken och få börja om på ny kula när vi kommer hem om lite drygt tre veckor.

För jag har börjat med kortisonpreparaten igen. Fast jag kan inte låta bli att tro att akupunkturen ändå gör nytta – trots homeopatpreparaten. Hoppas jag.

Postat i:Barnlöshet,

Tårar…

Fick några tårar i ögonvrån när jag läste Pias och Annas kommentarer till mitt musketörsinlägg.

De tycker jag är stark och optimistisk.

Kanske är jag det, jag vet inte. Det går ju lite upp och ner det där.

Grejen är att jag verkligen har tagit paus från allt vad behandlingar heter, jag har satt upp ett mål lite i framtiden och just nu satsar jag helt och hållet på andra saker. Resfeber, till exempel.

Då är det faktiskt rätt lätt att vara positiv.

Sen är det klart att när man sitter där med ett misslyckande i trosorna är det rätt lätt att känna att man aldrig någonsin kommer att bli gravid. Få ynnesten att bli förälder. Men jag är ju inte där just nu.

Samtidigt, när jag läser mina favoritbloggar på familjeliv – och jag har kanske tio-tolv stycken – är det bara två av dem som skriver som inte är gravida. När jag la upp nästan alla höll de på med ivf eller andra fertilitetsbehandlingar. Vissa dagar är det faktumet rejält knäckande. Andra inte.

Postat i:Barnlöshet

De tre musketörerna

Jag har inte hunnit leta upp inläggen så jag kan länka, men för lite över nio månader sedan gjorde jag, Gosan och Kattmamman ivf nästan samtidigt.

Kattmammans lilla pojke tittade ut några veckor för tidigt i början på januari. I dag läser jag på Gosans blogg att vattnet gått och att hon är på väg till BB för en kontroll.

Det är ju fantastiskt att allt det där eländiga joxet med sprutor och nässprej och helvetesväntan faktiskt kan ge resultat. Och jag är så glad för mina musketörstjejers skull!

Men det är inte utan lite vemod som jag konstaterar att jag inte tillhör den gruppen längre. Insikten kom nyss, det är faktiskt inget jag grunnat på längre.

Men till våren tillhör jag kanske en annan musketörgrupp. Eller så skapar jag en egen våg av plustecken. Eller så gör jag inte det. Oavsett vilket går livet vidare och jag inser att trots styng av vemod är jag till största delen uppfylld av hopp och förväntan.

Och att jag har det ganska bra ändå.

Postat i:Barnlöshet,

Splittrad

Vi åker på fredag.

Jag kan inte tänka på mycket annat.

Bara så ni vet.

Visserligen är jag lite nyfiken på min menscykel. Fick mens 17 januari. Så nu är jag på dag… hm, måste räkna efter. 19, tror jag.

Akutanten sa att jag skulle få ägglossning dag 12. Ledsen gumman, men det tror jag inte ett dugg på. Mina cykler är bra mycket längre än så. Till och med en normal cykel är längre än så. Men jag hade alla tecken på ägglossning för några dagar sedan. Å andra sidan har jag haft så många tecken på allt möjligt just nu att det kan betyda vad som helst. Men jag räknar med att ha kortare cykel än förra gången. 48 dagar eller vad det var är bara för mycket. Så typ den 17-18 februari borde eländet dyka upp. Eller kanske ett par tre dagar senare.

Jag är lite blasé vad gäller barnlöshetseländet just nu. Sorgen sitter alltid där, i bakhuvudet. Men det finns så mycket annat i framhuvudet att sorgen sällan tittar fram.

Rätt skönt, faktiskt.

Just det – jag är frisk nu. Kräktes bara fredag morgon, fram till 11 ungefär. Sen har jag mått okej. Lite illamående, men inga kräkningar.

Postat i:Resor,

Kräks

Hade mejlat ett inlägg från min mobil i går men det kom tydligen inte fram.

I alla fall.

Jag skulle på konferens i går. Hade sett fram emot det rätt mycket. Få träffa arbetskamrater som jag annars bara har telefonkontakt med. Spruta idéer, diskutera framtiden.

På planet kräktes jag. Försökte inbilla mig att det inte hade något med vinterkräksjukan att göra. Samma sjuka som en av mina anställda hade fått dagen innan.

Kräktes på flygplatsen när jag kom fram. Och en gång till på arbetsplatsen, som vi mellanlandat på.

Min chef förbarmade sig över mig och körde hem mig till hans hus. Där jag la mig tillrätta efter några kräkepisoder och somnade på soffan. Medan han och övriga hade konferens. På kvällen hade de middag. Då mådde jag lite bättre. Såpass bra att jag kunde ta mig till flygplatsen och flyga hem igen.

Även om det inte var något jag kunde rå för var det väldigt, väldigt pinsamt. Att åka hela vägen till Stockholm bara för att kräkas och sova på min chefs soffa. Medan alla andra gjorde nytta. Och sen åka hem igen.

Postat i:Livet

Homeopati

Jag hade ju inte läst på så mycket om homeopati innan jag fick länkarna från Isidor.

Nu svajar jag rejält.

Inte bara på grund av beskrivningen av vad homeopati är för något – utan för att jag större delen av tiden har jäkligt svårt att andas.

Jag har ju slutat med mina kortisonpreparat. Näsan funkar faktiskt finfint – jag har till och med fått tillbaks mitt luktsinne*. Men andningen och lungorna – hu. Varje morgon vaknar jag kl 04 och måste ta astmamedicin. Jag vill helst följa akutantens instruktioner till punkt och pricka men hon har sagt att det är okej att ta medicin om jag inte kan andas. Vilket känns skönt.

Sen har jag en överjävlig hosta som liksom förvärrar astman. Så nu måste jag ta hostmedicin på nätterna. Vilket säkert inte ses med blida ögon av min kära akutant men jag måste ju sova.

Så ja, jag är lite skeptisk. Vilket är dumt för jag ville egentligen ge mig hän åt det här i de tre månader som vi kommit överens om. Lägga mig helt i händerna på akutanten och låta henne göra det hon ska. Funkar det inte så funkar det inte – då har jag i alla fall prövat.

Men den här halvmesyren kan jag vara utan. Hoppas att den varma afrika-luften ska göra underverk med mina lungor men för säkerhets skull bokar jag en tid på vårdcentralen. Jag behöver ha med mig extra medicin…

* Vilket faktiskt inte är så angenämt som jag trodde det skulle vara. All mat smakar annorlunda än den brukar och plötsligt är några av mina favoriträtter inte alls lika goda…

Postat i:Barnlöshet,

Besökare

  • 142,586 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt