Tinselflickans arkiv

Biologiskt kontra genetiskt kontra – ja vadå?

Det har blivit en liten diskussion i kommentarerna till inlägget om mina eskimåer som jag tänkte lyfta upp så det blir lite liv här och inte bara snack om lägenheter och räntor och annat skrämmande.

Jag är allergisk mot termen ”riktiga föräldrar”. Vad är det? Vilka är de riktiga föräldrarna? Är det de två personer som tar emot ett barn med kärlek, som uppfostrar barnet, ger det trygghet, kärlek, fysisk närhet och en värdegrund att stå på?

Eller är det två personer som låg med varandra en gång i tiden? Eller om man hårddrar det – två personer vars celler tillsammans har bildat en ny individ?

Jag skulle med glädje skänka mina befruktade embryon till ett par som av någon anledning inte kunde skapa befruktade embryon själva. Mina embryon skulle inte bli till mina barn, eller mina och min fd mans barn, utan de skulle bli barn till det par som tar emot dem. Självklart skulle jag bli nyfiken på hur barnet såg ut till slut – men det skulle ju inte vara mitt. Okej kanske genetiskt men inte på något annat sätt alls.

När sen det barnet växer upp och undrar varför han eller hon ser så annorlunda ut än mamma och pappa tror jag inte det blir så svårt att förklara att med dagens teknik fick vi låna gener från två andra personer som ville skänka bort sina och så fick vi dig.

Livet är inte så problematiskt som vissa vill få det att vara. Det finns par här i världen som får barn av misstag och som inte delar med sig av sin kärlek eller kanske inte har nån kärlek att ge. Dessa par tror jag är mycket sämre föräldrar och sämre rustade att ta hand om ett barn än det par som vet med sig vilka svårigheter de har, går med på äggdonation, donatorinsemination eller på annat sätt får ett tillskott av gener i familjepoolen och sen får sitt efterlängtade barn. De har under hela processen varit medvetna om sina val, hur det kan påverka barnet och har antagligen funderat ut olika sätt att bemöta detta när barnet växer upp. Om det ens är något man behöver berätta.

Och sen vill jag bara påpeka att det sägs att 10 (tror jag) procent av alla barn som föds i Sverige inte har den pappa de tror sig ha.

Vilka är de barnens riktiga föräldrar? Är pappan han som uppfostrar med kärlek eller han som lånade ut sina spermier?

Annonser

Filed under: Barnlöshet

No Responses Yet

  1. drutten skriver:

    Det fins väl bara ett fåtal lägen då det kan vara av intresse vems ens biologiska föräldrar är? T ex för att veta att man inte gör barn med ett ev syskon….. Eller om man vill veta om ev ärftliga sjukdomar.
    I övrigt är jag bara sååå allergisk mot det här snacket dina och mina barn! Det finns ju tyvärr en del sån skit i styvfamiljslivet…
    Och så finns det alla adopterade barn. Att dom bara MÅSTE söka upp sina rötter…. Är det så? Och vad beror det på i så fall?
    Kanske har vi alldeles för mycket fokus på biologi? För om omgivningen accepterade föräldraskapet som något som har med psykologi att göra i stället så skulle det väl inte vara så ”svårt” att vara vare sig styvbarn eller adoptivbarn? Då skulle man inte behöva höra att det skulle vara nåt ”svek” inblandat. Och då kanske man inte skulle behöva tänka så själv? Och inte heller behöva få nån allvarligare identitetkris? Av den anledningen i alla fall!
    It takes a village to raise a child! Det är klockrent så JAG tänker.
    Jag påminner också om Kahlil Gibrans fina dikt ”Dina barn tillhör dig inte…”
    Det är så jävla lätt att sitta och döma andra och hur dom väljer att hantera en livskris.

  2. crrly skriver:

    BRA sagt, drutten!!! 🙂

    Läste kommentarerna till det tidigare inlägget och förfärades över vad den där första ”anonym” skrev. Så otroligt inskränkt! emma skriver så kloka svar där.

    Jag skulle mer än gärna ta emot dina ägg, om de vore ”kompatibla” med min livmoder, jag har aldrig fått några extra embryon att frysa in. Den gången vi valde bort att sätta in två slängdes det andra eftersom det inte var ekonomiskt försvarbart att bara frysa in ett. Det kändes inte helt kul det heller.

  3. Anonymous skriver:

    du säger attduint eär vuxen!
    den inställningen till dina ”eskimåer ” ÄRså fin!

  4. Fibula skriver:

    Hej. Bra blogg med intressanta tankar om saker jag inte tänkt på själv. Fint sagt om dina eskimåer. Man blir lite rörd 🙂 Läs gärna min blogg: http://minprovrorsbefruktning.blogg.se

  5. Anonymous skriver:

    Läste Anonyms inlägg i eskimådebatten. Ta ett snack med en familjehemsplacerare så ska du finna en uppsjö med barn till biologiska föräldrar som hade prisat om de var frukten av ett fruset embryo hos föräldrar som längtat och kämpat för att bli föräldrar.Jag blir alldeles matt!!!

    Tinsel! All lycka till dig i ditt nya liv och vet du vad man kan alltid äta krumelurpiller när vuxenpoängen hopar sig.
    Kram från Mariamamman

  6. Kattmamman (a.k.a. Bridz) skriver:

    Jag försökte någon gång skriva ett inlägg om hur otroligt lika genetiskt vi är alla människor. De allra flesta av våra gener delar vi med varandra. Särskilt vi vita ursprungseuropéer som alla härstammar från en liten spillra som vandrade hittåt någon gång för x antal tusen år sedan (även om väl du Tinsel har lite afrikanska gener som ju är något mer varierade). Så att prata om att inte ha samma gener som sina föräldrar är bara larvigt.

    Det viktiga är ju förstås vem som älskat och ständigt varit närvarande.

    Bakom varje adoption finns det en annan sorts problematik med en fruktansvärd stor tragedi där barnet av olika skäl blivit lämnat. Men den problematiken tycker jag inte att man ska blanda ihop med någon enstaka gen som ger olika hårfärg.

    Jag planerar för övrigt att donera ägg, nya sådana eftersom jag inte kan använda överskott från egen IVF:

  7. Anna St skriver:

    Jag har en adopterad kompis, som opererade bort ena äggstocken på grund av cystor nyligen (precis som jag). Hennes pappa frågade efteråt om hon kommer kunna få biologiska barn. När hon svarade ja på den frågan svarade han ”Nä, alla kan inte ha lika stor tur som vi”.
    Hon har aldrig haft ett behov att söka upp sina rötter, eftersom de är hennes riktiga föräldrar.

  8. Helga skriver:

    Jag ogillar också termen riktiga föräldrar, fast ännu mer illa tycker jag om eget barn. Jag står ut med att jag inte är Q:s riktiga mamma, men att han någonsin skulle fundera på att en av mig född unge skulle vara mer min egen än han – NÄE!!

    Däremot håller jag inte alls med dig om att man inte ska berätta för barn att de är resultat av donation, det må vara embryon eller ägg eller spermier. Oj, oj, oj, farligt tror jag, nästan jämförbart med hur man förr teg om att barn var adopterade (det funkade ju före de internationella adoptionernas tid).

    Jag tycker din inställning är beundransvärd och generös, samtidigt som jag tror att man ska akta sig för att förenkla frågan. Precis som när man adopterar måste man ha i åtanke att man inte alls vet hur barnet kommer att reagera. Det kan bli precis hur som helst, och det har rätt till sin reaktion! Vissa struntar i genetiken, andra gör det inte. Jag tycker att det är varje människas grundläggande rätt att i görligaste mån känna till sitt ursprung.

    Därmed inte sagt att jag tycker att det är fel med donationer, men det är heller inte så himla enkelt som vissa gör gällande. De som skriver att biologi och genetik är ointressant, har de verkligen funderat grundligt på hur de skulle känna om de upptäckte att de inte var biologiskt/genetiskt barn till sina föräldrar? Jag tror inte att det är en insikt man bara skakar av sig utan vidare.

    Jämförelsen med oönskade barn till dåliga föräldrar haltar något, eftersom det i donationsfrågan (och adoptionsfrågan) handlar om att SKAPA en familjebildning. Samhället går in bidrar till att skapa en konstellation som annars inte skulle ha uppstått. Då måste man ha lagar och förordningar kring det.

    På min IVF-tid surfade jag mycket på amerikanska websidor. Där var det inte ovanligt att par finansierade sina IVF:er genom att donera en andel av sina embryon. Då kunde situationen uppstå att mottagaren blev gravid men inte donatorn. Tufft, emotionellt och etiskt sett, tycker jag.

    Ursvåra frågor som tål att diskuteras!

  9. Helga skriver:

    Och så vaknar mitt vetenskapliga jag: var kommer uppgiften om att 10% har en annan pappa än den de tror? Jag har också hört den men är detta verkligen något att ta på allvar? För hur sjutton tar man reda på en sådan sak?

  10. Anonymous skriver:

    min riktiga pappa, som jag ändå haft kontakt med, är för mig inte MIN pappa, det är min styv pappa, det är han som har uppfostrat mig, gett mig kärlek och allt där till som tillhör föräldraskapet. Så jag tycker inte alls blod eller genetik har något att göra om vem som är ens pappa.

  11. Lillie dAmour skriver:

    Adopterad.

    Jag är adopterad och mitt liv gjorde sâ att jag en dag ville veta vem mina föräldrar är och
    hur de ser ut och varför jag började mitt liv som adoptivbarn pâ en bänk vid en tâgstation i Poona i Januari 1974.
    Jag led av att inte veta när jag var född, och att mina föräldrar var äldre och plus att min mor var sjuk och nästan aldrig
    var ute med oss…
    Vad jag menar är att alla adoptivbarn kanske inte har lust att veta vem deras biologiska föräldrar är, för de har ju
    redan föräldrar…
    Mânga adoptivbarn vâgar inte säga att de vill leta efter biologiska föräldrarna för att de tror att det är oloyalt och
    att adoptivföräldrarna skall ta illa upp.

    Jag tycker inte om ordet ”Riktiga föräldrar”, för mina barn har en styvmor och hon är inte mer mamma
    till barnen än vad jag är.
    Jag är deras mamma, men deras styvmor tar min plats när jag inte är där och hon gör det bra!

    Jag är även styvmor och det är mina barn ocksâ oavsett om bâda föräldrarna är närvarande.
    Min (adoptiv) pappa sa, när jag precis fâtt mitt första barn
    -Jag älskar dig mer än vad du älskar C.
    Jag förstâr hur stort en adoption kan vara känslomässigt.

    Man kan vara förälder oavsett blodbandet, bara vi själva kan bestämma för för kärleken
    till ett barn finns det inga hinder.
    Jenny Fischer

  12. CamillaS skriver:

    Helga: Siffrorna på 10% kommer bland annat från när man skall göra organtransplantationer och kollar vem som är lämpliga givare i familjen. Tror även det i andra medicinska utredningar förekommer att man tar prov av familjemedlemmar. Jag har hört siffror över 10% också. Jag hörte detta då jag gjorde min forskarutbildning i medicinsk teknik men har inte själv sett några studier gjorda på det. Går säkert att hitta på PubMed, jag orkar inte söka det fram.

  13. CamillaS skriver:

    Nitisk som jag är var jag ju dum som trodde jag skulle kunna släppa procentfrågan utan att kolla upp den. Här är länk till en rätt ny (2005) review-artikel, alltså en forskningsartikel som sammanställer forskning som tidigare publicerats på fältet för att man skall få en överblick. De säger att man mätt denna siffran (paternal discrepancy) till mellan 0.8% och 30% i olika studier.

    När man går in på länken kan man klicka sig vidare till journalen där artikeln publicerats och registrera sig och ladda hem den mot en kostnad. Där tar dock min nitiskhet slut. 😉

    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/sites/entrez?Db=pubmed&Cmd=ShowDetailView&TermToSearch=16100312&ordinalpos=1&itool=EntrezSystem2.PEntrez.Pubmed.Pubmed_ResultsPanel.Pubmed_RVDocSum

  14. CamillaS skriver:

    Nähä, blogger slukade visst halva länken. Prova denna i stället:

    http://jech.bmj.com/cgi/content/abstract/59/9/749

    Nu skall jag inte spamma ner mer på detta sidospåret, Tinsel. 😉 (Hoppas jag.)

  15. Ingunn skriver:

    Måste bara berätta vad min syster, adopterad från Sör-Korea sade för några år sedan. Vi var vuxna då med, och hade fått ett ganska stort arv efter vår mor. Jag är ärlig talat lite nyfiken på att se landet där min syster levde sina första två år, så jag föreslo för henne att vi kanske kunde ta en del av pengarna och resa till Sör-Korea? ”Varför det?” svarade hon. ”Jag vill mycket hellre till Thailand och bada.”

  16. Anonymous skriver:

    Jag kan bara svara för min egen del. När jag fick mina barn, så har jag arbetat massor med mig själv, varifrån jag kommmer, var jag är, vart på väg. Och då kommer jag från det som kallas ”normal” familj, två föräldrar o mycket kärlek. Utan att ha den bakgrunden skulle jag inte vara den förälder jag är idag. Så för min del är det enormt viktigt att ha sitt eget pussel att gå igenom för att leda någon annan vidare i livet.

  17. Göteborgskan skriver:

    Ja vad är en ”riktig” förälder? Själv har jag en ”riktig” (bio) ”far” som ger blanka f-n i mig och alltid har gjort. Nu vet jag ju vem han är men ändå …

    Nu blev min morfar min fadersfigur istället – HAN tog hand om, älskade och uppfostrade mig = ”Riktig förälder”!

    Jag håller tummarna att du får din lägenhet!
    Kram

  18. Abbes pappa skriver:

    Riktiga föräldrar har en aldrig sinande flod av ovillkorlig kärlek att ge sina barn.

    Det har inget med gener, spermier och ägg att göra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Besökare

  • 142,866 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt

%d bloggare gillar detta: