Tinselflickans arkiv

Limbo

Tankarna mal i samma spår. Är fast i detta elände. Ska prata med maken sen. Hoppas det blir förlösande. Just nu känns allt hopplöst.

Annonser

Postat i:Barnlöshet

No Responses Yet

  1. CamillaS skriver:

    Jag som inte känner dig alls känner att det nog är lite konstigt att just jag säger detta, men har du funderat på att få professionell hjälp? Då kan du få hjälp att bryta dina tankemönster och kommar ur cirklar som bara går runt runt. Någon professionell kan kanske hjälpa dig ur ditt tankelimbo lite snabbare. Självklart skall du ju tala med din man och dina vänner och hela ditt nätverk också, men någon utomstående kan kanske också vara ett bra stöd.

    Jag blev rekommenderat att söka hjälp av en sjuksköterska jag hade kontakt med en gång, och det kändes skönt at någon annan än jag själv tog initiativet till det. Kanske du skall diskutera det med någon barnmorska eller läkare du känner dig trygg på.

    Som sagt är det nog rätt udda att jag som är komplett främmande och bara har läst din blogg under något år föreslår detta. Jag hoppas du inte känner dig stött av det, jag blir bara så ledsen av att läsa hur dåligt du mår och vill föreslå något som kanske kan hjälpa dig.

    Och om du tycker det är ett dåligt förslag står du fritt att avskriva mig som en främmande galning som inte vet något om dig alls. 😉 Jag tänker på dig i alla fall.

  2. Tinselflickan skriver:

    Tack söta du.

    Grejen är att vi har bonussonen den här veckan (och varit på semester dessutom) och därför har jag och min man inte kunnat kommunicera. Så fort vi gör det (i kväll) kommer jag nog att komma ur tankebanorna.

    Men det är en hel del som jag behöver prata med maken om som jag kommer skriva om mer sen, det är mest det.

    Jag har gått hos en psykolog tidigare, det är några år sedan, så tanken är mig inte främmande alls. Och tack för tipset (nej, jag tror inte du är någon galning) men jag vill vänta och se hur det går med maken.

  3. CamillaS skriver:

    Jag hoppas det lossnar, allt i hop. Jag fortsätter följa dig. 🙂

  4. Norrlandstjej skriver:

    Hej!
    Har följt dig bara några veckor. Önskar jag hade hittat din blogg tidigare. Åh vad jag känner igen mig! O vilket stöd man kan få av varann. Du skriver så bra, blir så tydligt hur du upplever det. Jag o min man har försökt med 4 ivf-försök och 2 frysåterföring. Nu har vi ”paus” från det hela för att fundera på alternativ såsom äggdonation och adoption eller om vi orkar försöka med ett ivf-försök till (men chansen är tydligen liten att vi kan lyckas…). Så jag har nyss gått igenom mycket av dina tankar o känslor. Det är så stora känslor, så existentiella frågor också… detta med att kunna bilda familj… Åh vad ledsen man kan vara. Ville bara säga TACK för att du orkar dela med dig o säga att jag förstår en del av det du upplever. Hoppas du snart kan tala med din man! Man behöver ju verkligen varann!! Måste vara frustrerande att inte kunna prata med honom, bara ha sina tankar o känslor för sig själv… o inte heller kunna visa dem (i och med bonussonens närvaro). Sänder dig varma tankar! /A

  5. Anonymous skriver:

    Hej!
    Har aldrig skrivit i din blogg tidigare men jag har följt den en längre tid. Du har den mest ärliga, raka bloggen i detta ämne.
    Jag har varit i din situation, gått igenom alla besvikelser och funderingar hur mitt liv ska bli, med eller utan barn. Jag kom fram till att jag ville ha ett liv med barn….
    De funderingar och ev beslut ni fattar ska ju gälla för evigt. Jag skulle vilja råda er till att gå med en adoptionsorganisation som sökandemedlemmar bara utifall att.
    Jag är idag jättelycklig över att vi inte fick biologiska barn för då hade vi aldrig fått de fantastiska barn vi har idag.
    Lycka till!
    Kram

  6. Tingeling skriver:

    Hej Tinsel, jag har läst dina senaste inlägg, men inte hittat ord och därför låtit bli att skriva. Jag kan föreställa mig hur tungt allting känns nu och det virrvarr av känslor, frustration och uppgivenhet du känner. Det finns egentligen inget jag kan säga, förutom att önska, hoppas och tro att allting på något sätt vänder och att det blir lättare att handskas med. Kanske samtalet med maken, som du sa, kan vara förlösande och göra att du i alla fall ser en ljusglimt någonstans. Det brukar ju faktiskt vara så att oberoende hur tungt och hopplöst allting känns, så har man en förmåga att kravla sig upp, hitta nya krafter och se ljusare på tillvaron. I vilken form det än må vara.
    Jag känner så starkt med dig och det gör ont i mig när jag läser dina ord. Hopplöshet. Många många varma kramar skickar jag till dig så här virtuellt i och med att det är allt jag kan göra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Besökare

  • 142,614 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt

%d bloggare gillar detta: