Tinselflickans arkiv

Hemma igen

Vi kortade semestern med en dag. Det var inte roligt för någon. Och jag orkade inte försöka.

Trots det tror jag att bonusen haft det någorlunda bra, även om han varit extra klängig. Han har säkert märkt av stämningen.

Jag har funderat och tänkt väldigt väldigt mycket. Större delen av det jag har tänkt på har jag inte hunnit prata med maken om. Än. På söndag kväll blir vi ensamma och då känns det som om vi har en hel del att gå igenom.

Det som är mest knäckande är den där känslan som jag fick efter misslyckandet. Det var som om kroppen sa till mig Aldrig mer. För precis så känns det. Aldrig mer.

Och så känner jag mig dum som för någon vecka sedan glatt skanderade om bebisbilder som skulle skickas och allt det där. Fast jag trodde ju verkligen. Som vanligt. Fast kanske lite mer än vanligt.

Annonser

Postat i:Barnlöshet

No Responses Yet

  1. sanna skriver:

    Har suttit länge och bara stirrat på skärmen. Läst ditt inlägg en gång till. Och stirrat lite till.

    Jag känner igen den där hopplösheten allt för väl. Och ändå tror jag att den är en viktig del i processen att acceptera och, så småningom, gå vidare och våga igen. På ett eller annat vis.

    Men fan, det hjälper ju inte ett dugg. Nu. När det känns som värst.

    Snart, snart är du och maken själva (kan ingen vara barnvakt någon timme?) så ni kan prata ut om det här och hur ni vill gå vidare. Ni har ju mer ägg i frysen, eller hur? Orkar ni mer?

    Tajmingen var verkligen kass den här gången.

    Tänker på dig jättemycket.

    Stor kram från Sanna

  2. millan76 skriver:

    Kan inte finna ord, vill bara att du ska veta att jag tänker på dig. Vet ju vad vi pratat om på Iris-träffarna (speciellt nu senast), så jag vet någorlunda hur dina tankegångar går…, men jag hoppashoppashoppas att du finner styrkan, orken, viljan snart igen.

    Stor varm kram Camilla

  3. Kattmamman (a.k.a. Bridz) skriver:

    Du är inte ett dugg dum, men ville så klart hoppas, precis som vi alla ville.

    Kanske är det vi som är dumma som hjälper dig att bygga på förväntningarna? Själv försöker jag att ta det lite lugnt med förutsägelser om sådant man inte kan veta. Men ibland kan det nog vara bra att våga hänge sig helt åt hoppet!

    Jag hoppas att du och maken får tid på er att känna och prata. Och sedan gå vidare på det sätt som passar er bäst, oavsett vad ni väljer!

    Kramar

  4. anna skriver:

    Inte ska du känna dig dum, Tinsel! Alla ville vi ju att det skulle vara er tur, och ingen vill det mer än du själv, eller hur?

    Skickar *kramar* i massor!!!

  5. Anonymous skriver:

    Jag tycker att det är lite lustigt att akutanten kunde vara så på och säga att nu ska det funka…osv….hon verkade ju så säker på att det skulle funka snabbt….och då hoppas man nog mera själv oxå.
    Jag hoppas att du en dag finner styrka att köra på med ert sista färskisförsök….för hur det än är så tror jag mer på färskisar än på frysisar….kanske har helfel…en känsla lixom.
    Ta er tid att fundera och bestämma…tillsammans…så får tiden utvisa hur det blir med ev nya försök.
    Kram

    Jenny

  6. Storkenflyger skriver:

    Nej du är inte dum. Jag har alltid beundrat dig för din otroliga optimism,(läs att du tex känner symtom och att du DESSUTOM vågar blogga om dem.) Risken finns ju alltid att man står där sedan med en fåntratt på huvudet. Eller – man känner så själv. Att man är korkad och naiv.

    Alla andra som följer din resa, och har mer än en hjärncell, vet ju att det tro fan att du hoppas inför varje försök, att du analyserar din kropp och glädjs åt minsta förändring.

    Vad du än beslutar nu om fler försök så är det rätt.

  7. Ching-ching skriver:

    Vill bara säga att jag tänker på er! Det finns inga bra tips eller råd i detta läget…den tunga grå dimman och förvirringen man befinner sig i måste få skingras innan några som helst beslut kan fattas. Sorg i dess olika faser tar tid-inget i detta sammanhang är dumt eller konstigt! Ni kommer göra det som känns rätt för er och ni kommer gå vidare på något sätt. Ni har livet och varandra.
    Var rädda om er!!
    Kram från Ching-ching

  8. Stallet Brinner skriver:

    Vet inte vad jag ska säga mer än att jag faktiskt förstår hur det känns.

    Styrke kramar
    Ljuva Oktober

  9. Anna skriver:

    Tinsel,
    Jag tror det är så att man måste få hoppas. Man kan inte klafsa omkring i träsket alltid, man måste få hoppas och glimra även om det betyder att träsksvängen efteråt kanske blir lite djupare.

    Däremot tror jag inte att man påverkar chansen att lyckas med att hoppas eller inte hoppas.

    Jag tror dock att man kan göra en miljon misslyckade frysförsök utan att det egentligen säger så mycket om chansen att få biologiska barn. Jag får för mig att om man inte har fått optimal stimulering vid behandlingen så kanske alla frysisarna har samma problem. Kanske ingen tröst att höra nu om ni har frysisar kvar, men ändå. Och självklart är det exakt lika jobbigt att gå igenom frysisruvningar, det är inte det jag menar. Jag menar bara att ge upp baserat på misslyckade frysförsök kanske är onödigt. Äsch, hur jag än skriver så blir det dumt och jag vill inte det, hoppas att du ändå förstår hur jag menar.

    Tänker på dig. Det enda jag vet är att man faktiskt tar sig upp ur gropen och kommer igen till sist. Underligt nog.

    KRAM

  10. Pia skriver:

    Jag vet inte riktigt vad (eller snarare hur) jag ska skriva för jag vill varken vara klämkäck eller förnumstig. Det enda jag kan säga är att för mig var det så att jag var tvungen att komma till något slags likande där du verkar vara nu för att så småningom kunna se nya vägar. Men jag vet att det inte är någon tröst just nu.

    Massor av kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Besökare

  • 142,586 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt

%d bloggare gillar detta: