Tinselflickans arkiv

Spännande värre

Jag läser era kommentarer och suger åt mig av dem. Det är pepp och förståelse jag behöver – och det får jag.

Tårarna är nära ibland, brinner lite lätt bakom ögonlocken men än bryter de inte fram. Hoppet är den starkaste känslan just nu, men förtvivlan ligger hela tiden och pockar på. Vill ha uppmärksamhet. Ta över.

Jag kan förstå att många tycker det är spännande att följa den här pärsen som vi går igenom och jag unnar dem det verkligen för det är spännande när man bara är på utsidan och tittar in men för egen del är det här lite för spännande för att jag ska tycka det är kul. Det är mest jobbigt. Skitjobbigt, rent ut sagt.

Käkade lunch med bland annat en kvinna som berättade att hon på kvällen när hon mådde dåligt eller var lite allmänt ledsen brukade gå in till sin fyraåriga dotter och snusa, andas in hennes doft och känna att världen ändå är en bra plats att vara på.

Jag ville bara gråta. Faktiskt. Mitt bland kostymerna och vinglasen (finlunch i dag med, minsann) och alla strama miner ville jag bara låta ansiktet skrumpna ihop och börja tjuta. Men jag svalde hårt och log trevligt, upprätthöll en fin och neutral min. Som vanligt.

Annonser

Postat i:Barnlöshet, FET och IVF,

No Responses Yet

  1. Anonymous skriver:

    Ja, alla kämpar vi med våra tår-triggers…. Själv fick jag på arbetsplatsen härom dagen höra ganska grova skämt om kvinnomisshandel. Fick resa mig upp och gå därifrån – det blev för mycket. Man måste inte alltid dölja när det gör ont, gumman! Tänker på dig! Malin/Hstd

  2. Tingeling skriver:

    Åh, vad jag känner igen mig. I allt.
    Jag brukar också reagera på att utomstående tycker det är ”spännande” att följa med. Spännande är kanske inte det ord man själv tänker på när man är mitt i det du är just nu. Mer plågsamt än spännande.
    Lite ”cirkuskänsla” får man när man märker att klicken ökar då man ruvar och minskar rejält när man misslyckats. Men alla (de flesta) menar ju väl och inläggen ger ju mycket! Speciellt om det är folk som själv lyckats och jämför sina symptom med dem man själv känner.
    Min vän, som jag skrivit om i många inlägg, har många gånger drivit mig till vansinne genom sina kommentarer vid våra försök. Hon har ofta sagt ”vad härligt” eller ”oo, vad spännande!” (med ett brett leende) då jag berättat att vi ska köra igång med en ny behandling eller dagen innan äggplock eller återföring. Jag vet ju att hon menar väl, men känslan är ju verkligen inte odelbart POSITIV när man sysslar med det här..
    Hur som helst, förståelse har du och mina tummar likaså!
    Många många kramar.

  3. Anonymous skriver:

    Spännande ja, men inte spännande på ett roligt/skrattande sätt om du förstår vad jag menar utan spännande på ett förväntansfullt….lidelsefullt och hoppfullt sätt. Svårt att förklara vad jag menar;) Förstår att det känns skitjobbigt med allting och jag hoppas så mycket att du ska få ditt + snart.

    Jenny

  4. Kattmamman (a.k.a. Bridz) skriver:

    För egen del tycker jag inte att det är ett dugg spännande att följa er kamp. Jag tycker bara att det är plågsamt och river upp mina egna gamla sår. Och om ni misslyckas kommer jag att gråta en skvätt.

    Inte så att jag tror att det jag känner är i närheten av hur ni har det, jag vet ju precis hur det är att vara där.

    Men vi som varit/är med själva vet hur smärtsamt det är och känner ingen förväntansfull spänning.

    Jag tror på dig vännen!!!!!

    Kramar

  5. Pia skriver:

    Jag följer era försök och hoppas jättemycket på att de ska gå vägen men jag vet inte om spännande är ordet för vad jag tycker att det är. När man försöker få barn (och särskilt när man gör IVF eller FET skulle jag tro) så är ju de två veckorna efter återföring bara en lång transportstäcka mot att förhoppningsvis få ett plus på ett gravtest. Den väntan tycker jag är mer stressande än spännande faktiskt. Men hoppas jättemycket gör jag ju som sagt.

  6. Humlan skriver:

    Vill bara skicka över en stor ~KRAM~ till dig!!!

  7. CamillaS skriver:

    Jag har följt din blogg i något år men aldrig kommenterat hittills. Nu vill jag bara säga att det hålls tummar för dig (er) i Solna också! 😀 Fastän som norska gör jag egentligen något annat, jeg krysser fingrene!

  8. Anonymous skriver:

    Känner att jag måste förtydliga mig i det jag skrev innan om spännande på ett hoppfullt-lidelsefullt-förväntansfullt sätt. Med det menar jag att jag varje gång hoppas så mycket för er att det blir en spännande väntan på + eller -….spännande på ett hganska jobbigt sätt. Det e ju inte så att man sitter och läser och tycker det är kul utan om det blir – så har jag liksom en tom känsla i kroppen…trots att jag er inte känner.
    Så…nu tror jag att jag fick sagt vad jag menar….hoppas att ni förstår, det e svårt att sätta känsla i ord 😉

    jenny

  9. Tess skriver:

    Jag förstår att tårarna brände bakom ögonlocken, dom trillade ner för mina kinder. Både för att jag förstår din känsla, för att jag förstår hennes känsla och den fantastiska känslan av att jag, trots allt, har ett eget litet snusande knytte att andas in.

    Fortsätter att tänka på er så klart.

  10. Anonymous skriver:

    Ååhhh, det måste bara funka den här gången! Hoppas verkligen att du tycker det är ok med lunchen med mig och min bebbe i morgon. Jag får ont i hjärtat när jag tänker på er och jag vill inte göra dig ledsen som den där kvinnan du lunchade med i dag..Jag lovar att både L och jag ska göra vad vi kan för att få dig på gott humör i alla fall. Kram M

  11. Lillan skriver:

    Jag kollar hela tiden, men det känns ibland som att kommentarer inte riktigt passar sig. Jag är ju världens neggo själv och hade otroligt svårt för att läsa positiva inlägg t ex på AFF när jag gjorde mina sista två försök… Så till den milda grad att jag inte ens skrev om det sista… Jag vill inte invagga dig i falska förhoppningar, samtidigt som jag ju önskar så innerligt att du faktiskt ska få uppleva den rent berusande fnittriga känslan när man ser det där positiva testet!!! Stora kramar!!!

  12. Lillan skriver:

    För övrigt anser jag fortfarande att klinikerna skulle kunna tjäna storkovan på att söva ner patienterna mellan ET och test!!! Kram igen!!!

  13. Tinselflickan skriver:

    Tack alla för kramar och tummar och korsade fingrar och allt! Ni är allt för mig just nu…

    Malin: Nej, det måste man absolut inte. Och jag tror faktiskt inte att jag lyckades så bra. Men det går inte att börja tjuta på finlunch med ens chef och några nya medarbetare.

    Tingeling: Just så. Lite cirkus. Fast jag förstår det. Tyckte själv det var olidligt spännande i början. Sen insåg jag hur jobbigt det var.

    Jenny: Jag förstår precis vad du menar. =)

    M: Det ska nog gå bra att luncha med er i morgon – känslorna pendlar ju lite upp och ner och förhoppningsvis är de upp i morgon.

    Lillan: Kan du inte säga det till dom? ;o)

  14. Tisalen skriver:

    Jag tycker att din blogg är…
    …omvälvande
    …tankeväckande
    …humoristiskt
    …svart
    …ledsen
    …medkännande
    …viktig
    …rätt in i hjärtat
    …känslosam
    …du

    och ännu mer av allt efter jag läst det du skrev i stora tidningen

    kram

  15. sanna skriver:

    Så där brukade jag också känna… Jag orkade inte höra eller läsa om hur underbart det är att vara mamma!

    Och inte heller hur jobbigt det kan vara. ”Hur kan du gnälla, du som är allt jag vill vara just nu – MAMMA!”

    Jag förstår att t.ex. min blogg som numera också innehåller både och smärtar. Jag hoppas att du bara läser när du orkar.

    Det var lite spännande – ungefär som när man bestämde sig för att börja försöka få barn – de första gångerna. Numer känner också jag att:

    Kom igen nu, bäbisguden – skärp dig!

    Stor, stor kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Besökare

  • 142,617 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt

%d bloggare gillar detta: