Tinselflickans arkiv

Tongue in cheek

Ibland kommer de. De där inläggen från folk som tar sig en snabb titt på bloggen, får en uppfattning om vad det handlar om – och sen lämnar en kommentar. För att visa sitt deltagande. I all välmening.

Problemet är att det är de kommentarerna som gör mest ont. För det är oftast de som skriver något om att adoptera och sen få ”egna” barn eller att de har hört talas om en kompis som gjorde sjuhundra ivf:er och sen gav upp och sen blev gravida eller liknande.

Och så blir det storm kring det hela och tittar de tillbaka för att se vad de fick för svar blir det alldeles alldeles fel för jag och alla andra blir så heligt förbannade på deras okunskap att det blir ett ramaskri och de blir bortskrämda.

Och det är ju egentligen jättedumt.

För det är alla de som skriver såna saker som borde få hänga kvar och lära sig om sorgen och eländet och misären och hoppet och blodet och tårarna och allt annat elände… Och hoppfullheten. Och hopplösheten.

Annonser

Postat i:Barnlöshet,

No Responses Yet

  1. Tingeling skriver:

    Ja-a du, jättedumt var ordet. För det är just de personerna man önskar att skulle sätta sig ner, ta sig tid att läsa, läsa, läsa igenom din, min och alla andra barnlösas bloggar. Tänka efter, låta det sjunka in, FÖRSTÅ.
    Jag vet inte hur många gånger jag varit på vippen att ge adressen till någon av mina bloggvänners memoarer till någon av mina nära och kära. När jag känt att ”näe, de fattar absolut noll”.
    Man vill liksom så gärna att de ska förstå. Men samtidigt känns det som om man springer med huvudet i väggen gång på gång när man anstränger sig så hårt för att få dem att förstå.
    De förstår INTE, de kommer aldrig att förstå! Inte förrän de själva vandrar den här vägen. Så är det bara.
    Kanske man bara borde acceptera det. Och låta kommentarerna som dyker upp ibland passera.
    Men personligen är jag ibland barnsligt angelägen om att missionera om barnlöshet och psykologin kring det. Jag VILL bli accepterad i min sorg, jag vill få bekräftelse att det är ok. Och jag vill faktiskt ärligt talat för evigt slippa kommentarer om vad som hänt andra. Vi är VI och inte ”bekantas bekanta som försökt få barn i hundra år och gjort en miljon IVF och så skickade dom in pappren på adoption och vips, så blev de gravida”. Punkt.
    Vi fortsätter missionera, Tinsel. De som vill bli frälsta blir det, de andra skiter vi i. Eller hur?
    Kram.

  2. Hemlliz skriver:

    Tänkte på det när jag läste kommentaren.

    Jag har lärt mig massor av att läsa era bloggar, tack för det.

  3. Hannah(30) skriver:

    Läste en intervju med någon- minns inte vem nu- jag brukar inte ”föra vidare info jag inte kommer ihåg källan ifrån” Men skitsamma. Är oxå trött på alla dessa korkade kommentarer! Iaf: 5% av de som adopterar får biologiska barn senare. Det är lika många som är barnlösa men INTE adopterar som blir gravida senare- alltså 5% där med (spontant alltså). Det kan man ju säga till alla de som känner någon som känner någon som adopterar och blir gravida.

    Men vad rörigt/ofattligt(tror jag) jag skriver= anledningen till att jag inte kommenterar så ofta.

    Extra velig idag tror jag. Just fått mens efter 2:a misslyckade IVF:et (3:e ruvningen)

    Just denna gång gick allt så smigigt oxå- dum som man är så tror man ju någonstans att det skulle gå vägen med så bra ”odds”. Kram

  4. Tinselflickan skriver:

    Hannah: Nej vad tråkigt! Usch. *kram*

    Tingeling: Jag missionerar på! Jag lovar! =)

    hemlliz: Kul att höra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Besökare

  • 142,586 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt

%d bloggare gillar detta: