Tinselflickans arkiv

Farhågor

Vi ska ju på semester i början av februari. Min första betalda någonsin. Vilket bara det känns som världens lyx.

Men det är inte vilken semester som helst. Jag ska ta med mig min familj till mitt hemland. Där jag är uppvuxen. Det är så ofantligt stort att det är löjligt.

Jag har inte varit där sedan jag var 15-16. Och vi flyttade därifrån när jag var 13. Kan ni tänka er vilken omvälvande resa detta kommer att bli?

Men vet ni, det finns något som jag fasar för nästan ännu mer än att allt ska ha förändrats så mycket att jag inte känner igen mig.

Det är alla släktingars och mammas vänners vänskapliga råd om hur vi bäst ska få bukt på vår barnlöshet. Min mamma är inte direkt the grand master of smidighet. Men henne är jag van vid. Jag vet att hon har berättat för sina väninnor om våra problem – det var en av dem som hjälpte henne att köpa de där ayurvediska pillrena. Mamma kanske till och med har berättat om ivf.

Oavsett vilket vet jag att hennes släkt är lite som henne. Osmidiga. Hur hennes vänner är vet jag inte men jag bara ser framför mig hur jag får en massa välmenande råd. Om att slappna av. Skaffa hund. Köpa fler ayurvediska piller. Hjälp.

Nåja. Det är väl bara att bita ihop och ta emot. Dessutom kommer vi ju inte att träffa släkten hela tiden vi är borta.

Annonser

Postat i:Barnlöshet

No Responses Yet

  1. Anonymous skriver:

    Då får du väl säga att du redan provat allt de dom föreslår men att jycken inte gillade att åka barnvagn och avslappning var för tråkigt;)
    Jättetrisst med sådana kommentarer men du brukar ju redovisa bra motkommentarer så jag hoppas att det går smidigt för dig ändå:)

    Li

  2. Kattmamman (a.k.a. Bridz) skriver:

    Släkten är alltid värst. Min släkt består av läkare (bl.a. en fertilitetsdito), psykologer och barnforskare och där finns flera som själva fått kämpa på olika sätt för att få barn. Men ändå så blir det ofta helt galet och jag har blivit väldigt sårad.

    Jag har alltid varit väldigt öppen med vår barnlöshet och när jag blivit sårad av någons kommentarer har jag nästan alltid sagt till. Men just med släkten har jag bara varit tyst och samlat på mig allt skit. Mitt tips är att inte göra som jag utan berätta hur du känner inför dumma råd och kommentarer.

    Vem vet, du kanske blir väldigt positivt överaskad?

  3. crrly skriver:

    Instämmer med Li (anonymous) ovan, tänkte precis som hon!

    Lycka till och ha det så himla kul!!!

  4. Anonymous skriver:

    Håller med ”anonymous” inlägg tidigare. Förstår att det känns svårt. Det är hemskt med kommentarer om att slappna av osv….men tyvärr kommer de väl alltid att finnas, folk tror de har rätt att lägga sig i, och tror att de vet osv, synd bara att vara tvungen att värja sig. Hoppas det går bättre än du befarar och att släkt/vänner till din mamma inte alls är så ”osmidiga”.
    Hoppas ni får det jättebra på er resa!
    Thea
    http://www.theasrum.blogg.se

  5. Anonymous skriver:

    Hej Där! Mitt spontana tips är att till människor som är osmidiga kan man vara ganska rak och tydlig. De tassar ju inte runt själva så då får de tåla det tillbaka. Säg bara rakt ut, kanske helst innan ngn av de börjar men annars vid första kommentaren: Detta är en stor sorg för mig och nu när jag är på semester skulle jag vilja fokusera på att ha det trevligt med er. Jag vill inte att ni pratar om barn med mig, om ifall jag ska få barn eller olika tips. Inget prat om barn alls med mig.
    /Frida

  6. Isidor skriver:

    Jag håller med övriga. Osmidiga människor förstår inte finliret. Det är det som gör dem osmidiga.

    Kanske en idé vore att säga följande till mamma:
    ”På semestern är det semester, och jag vill på inga villkor bli påmind om barnlösheten. Jag vill inte ha NÅGRA råd, inga uppmuntrande ord och inga frågor på temat. Snälla, berättade för alla släktingar och vänner där.”

    Eller?

    Annars kan du alltid få några tallrikar och en fläckig linneduk av mig, så kan vi ha konstiga föräldrar ihop.

  7. Tinselflickan skriver:

    Jag vet inte hur rak jag själv orkar vara. Jag träffar mina släktingar för första gången på 16 år och snäser tillbaks när de försöker ge vänliga råd? Tror inte det. Dessutom är min ena moster över 70 – hon kommer inte att fatta ändå. De gånger jag har pratat med henne i telefon har hon bara mässat på det hon ska ha sagt utan att bry sig om vad jag svarar (till exempel när min pappa dog).

    Men vi får se, jag kan ju inte ta ut eländet i förskott… ;o)

  8. Isidor skriver:

    Desto större anledning att kanske be din mamma förvarna att du helst inte vill diskutera det. Du kan ju alltid halvljuga lite och säga att du inte vill bli påminnd om barnlösheten när du är där för att ha trevligt?

    Det förstår nog de flesta, även de gåpåiga. Och om du minimierar hur mycket det tas upp, blir det också färre tillfällen att snäsa, vilket man såklart inte vill göra åt släktningar man tycker om.

    Eller också är jag snett på det, som faktiskt inte känner varken din mamma eller dina släktingar.

  9. Anonymous skriver:

    hej!
    jag förstår inte varför rakhet måste vara att snäsa eller vara otrevlig? Tvärtom vore det väl vänligt av dig att upplysa dina släktingar så att de slipper trampa i klaveret och göra dig ledsen? Det är antagligen inte vad de vill heller efter 16 år.
    Du kan ju med en lugn och trevlig röst bara säga att du inte vill prata om barn på din semester, att det är jobbigt för dig. Då får de en chans att ta hänsyn till dig och det du tycker är jobbigt- något de annars knappast kan känna till eller? Eller tänker du att de borde lista ut hur du känner och tänker utan att du säger något? Det tror jag kan vara svårt för dem. Särskilt om de själva är raka i sin kommunikation med varandra, då är de nog väldigt ovana vid att läsa mellan raderna. Fortsätter de ändå är det väl knappast du som har varit otrevlig och förstört stämningen.
    Frida

  10. Tinselflickan skriver:

    Frida: Grejen är att det här är så känsligt för mig att jag har svårt att vara vänlig när någon ger råd, hur välmenande de än är. Jag blir ställd och ledsen och då tenderar jag att sparka bakut. Något jag jobbar med men det är inte lätt alla gånger.

    Isidor: Det är en tanke men jag orkar inte visa mig svag för min mor just nu. Hon fixar det sämre än jag själv gör. Det här är dessutom bara ett worst case scenario – förhoppningsvis har hon inte berättat för så många och då slipper vi förklara.

    Fast det är klart att har vi varit gifta i fem år kommer folk nog att undra. De tyckte det var konstigt att det dröjde så länge innan jag gifte mig…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Besökare

  • 142,614 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt

%d bloggare gillar detta: