Tinselflickans arkiv

Måste bara förklara…

Eftersom jag fått två anonyma kommentarer på föregående inlägg och mitt svar till dem och andra som undrar blev uppsatslångt insåg jag att det kanske vore på sin plats att ge lite mer perspektiv, om det är möjligt.

Som förbehåll vill jag bara säga detta: Jag rangordnar verkligen inte sorg på något sätt, allas sorg är personlig och det går aldrig att säga att det är mer synd om en person än en annan.

Jag kan tänka mig att någon som inte känner till den sorg man lever med som barnlös kan tycka att det är konstigt att man inte vill ha julkort på andras barn och heller inte vill se gravidmagar med mera med mera men just de här grejerna är en påminnelse av sorgen. Det som skiljer barnlöshetssorg från den över någon som har dött är att vi inte har en fysisk person att sörja.

I stället sörjer vi en företeelse, typ. Jag brukar försöka förklara med att säga att jag har ett hål i hjärtat och tomma armar där mitt barn inte ligger. För det är så det är. Jag sörjer mitt barn, med egenskaper som jag kanske aldrig får lära känna och ett utseende som jag kanske aldrig får se. Och därför kan påminnelser om andras familjelycka göra ont. Samtidigt som man inte missunnar dem deras lycka eller vill på något sätt att de ska vara mindre lyckliga.

Barnlöshetssorgen är en sorg som blir ständigt förnyad. Den bleknar inte bort, man blir ledsen på nytt av olika saker. Behandlingar som inte funkar, bästa kompisen som blir gravid och inte vet hur hon ska berätta det. Till exempel.

Jag hoppas verkligen att vår sorg får ett slut någon gång. Men just kring jul blir den extra tung att bära för att julen är i mångas ögon en helg för barnen.

Plus att det är vid jul och nyår som man på något sätt summerar sitt liv och det senaste året och jag minns så väl den första julen då jag tänkte ”Kanske att vi har ett barn nästa jul” och jag blir knäckt varje gång jag inser att det har gått några jular sedan dess och vi inte har tillstymmelse till barn ännu.

I alla fall så är det därför jag spyr galla här, på min blogg, över julkort med bäbisar på, gravidmagar, barnvagnsmaffia och folk som frågar mig när jag ska ”skaffa” barn. För någonstans måste jag göra av den här sorgen. Som just nu är rätt tung och svår att bära. Den blir nämligen lättare då.

Annonser

Postat i:Barnlöshet

No Responses Yet

  1. Storkenflyger skriver:

    Väldigt fint och bra uttryckt Tinsel!

  2. Anonymous skriver:

    Så bra skrivit Tinselflickan!!!!

    Du är så bra på att sätta ord på det som är svårt/jobbigt!

    Många Styrkekramar till dig!

    Agapanthus

  3. Anonymous skriver:

    Önskar dig/er en riktig skön julledighet.
    Kram

  4. Anka skriver:

    Jag är själv lite förvånad över att det ”inte går över”. Sitter här med en sovande, helt underbar adopterad bebis i rummet bredvid, men kan inte sluta läsa barnlöshetsbloggar. Det är ju ”er” jag kan identifiera mig med! Jag kan inte läsa bloggar om ”livet med barn”. Eller, det är klart jag kan, men det är ointressant. Nu ver jag ju hur det är att ha MITT barn (äntligen!) och hur andra har det med sina är rätt ointressant. Men jag vill fortfarande veta hur det går för er som fortfarande längtar.

    Julkortsbebisarna var inget problem i år, men jag har faktiskt sagt ifrån till gravida väninnor att jag vill INTE ha ett käckt ”Nu är vi tre!”-sms från bb mitt i natten. För trots att jag och min man till sist fick det allra allra bästa barnet tycker jag att det är asorättvist att andra bara bestämmer sig, och sen ”blir” det en bebis tio månader senare.

    God jul!
    /Annika – fyra år från beslut till bebis

  5. Anonymous skriver:

    Det är nåt så vansinnigt tabu att inte kunna glädjas åt nya liv och färska, små människor, att man förutom sin egen sorg måste handskas med skammen att inte kunna reagera ”normalt”. Tycker att både du och ovanstående tyckare, Annika, uttrycker er klokt. God jul! /Emma, som helst också slipper kort på tomteklädda bebisar jag inte känner…

  6. Salvia skriver:

    Kan bara stämma in i kören! Självklart måste man få sörja, när, hur och över vad man vill.

    Eller, vill och vill, sorg är ju knappast ett val. Det är en känsla.

    För mig är det oerhört viktigt att din blogg finns. Och alla andra barnlösas bloggar.

    Jag slipper vara ensam.

  7. Kattmamman (a.k.a. Bridz) skriver:

    Jag skrev och skrev, och det blev ett jättelångt inlägg som fick plats i min blogg istället för bland dina kommentarer. Det är inlägget med rubriken ”olika sorg”

    Fast egentligen säger Anonymous/Emma allt jag ville ha sagt, fast på ett mycket bättre sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Besökare

  • 142,614 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt

%d bloggare gillar detta: