Tinselflickans arkiv

I upplysningens syfte

Mina anställda* vet om att vi inte kan få barn, älsklingen och jag. Framför allt därför att jag vill att vi skriver om det på något sätt, bara jag kan hitta någon annan att skriva om än mig själv.

I dag berättade jag om gårdagen. Och en av dem fick ett pinat uttryck. Berättade om hur hon brukade reta en annan kompis – som till slut sa ifrån.

Jag mejlade henne länken till Ribbings apbraiga svar och hon sjönk ihop i sin stol.

Jag ska aldrig mer fråga någon om de ska ha barn! konstaterade hon och såg förfärad ut.
Man tänker inte på hur privat den frågan egentligen är…

Ibland är det svinbra att vara öppen med sin barnlöshet. Att kunna berätta varför man inte tycker det är så jäkla kul att folk undrar om ens förmåga att prokreera. Att yngla av sig. Som en ren upplysning till mänskligheten.

Sen kan det suga stenhårt också. Alla välmenande frågor, alla som kollar om man dricker alkohol eller inte.

Men just nu är det bara bra.

* För nu kan jag väl ändå outa mig själv som chef…

Annonser

Postat i:Barnlöshet

No Responses Yet

  1. Hemlliz skriver:

    Sedan jag har börjat läsa barnlöshetbloggar har jag börjat tänka på allvar på alla människor som tjatar om att man ska skaffa barn, jag brukade inte direkt fråga människor det innan heller… men nu frågar jag verkligen inte det och om mina kompisar tjatar om det försöker jag få dom att fatta att man kanske ska tänka innan man frågar…att det faktiskt är ganska vanligt att ha svårt att få barn…

    En av fördelarna med att vara singel, man slipper den där frågan… oftast…

  2. Nathalie Winberg skriver:

    En väldigt privat fråga indeed, och onödig dessutom. Är man gravid berättar man det för dem man vill, försöker man så berättar man det för dem man vill.

    Jag fick den själv i helgen för andra gången av en och samma person.

    Jag kände för att ta närmsta glasflaska ungefär… Så jag vågar inte tänka på hur jobbigt det måste vara för dig.

  3. Anna skriver:

    Starkt jobbat! Du är modig, men det vet du nog redan. Man måste försöka uppfostra världen när man orkar. Jag orkade inte då, under behandlingarna, men jag kämpar på nu i efterskott 🙂

  4. Anonymous skriver:

    I min släkt finns ett par som haft svårt att få barn. Vi i släkten slutade tämligen snabbt med att fråga ”om det inte var dags för små fötter”. Det är fräckt att fråga någon om sådana frågor. Du gjorde helt rätt på festen!!!
    Pernilla

  5. Anonymous skriver:

    Jag brukar svara att ”om det ngn skulle bli aktuellt lovar jag att skicka ett sms till dig omgående”. Alternativt ”om jag skulle vara intresserad av att prata med dig om det skulle jag förstås ge dig ett exakt besked”. ( den senare kräver dock att personen ifråga inte är helt korkad för att de ska förstå)

  6. Tinselflickan skriver:

    Anna: Modig – nä, absolut inte. Jag har bara väldigt svårt för att ljuga. Och saknar tålamod att förklara…

  7. Drutten skriver:

    Fick igenkänninsgrysningar av ditt inlägg. Kom att tänka på ett bröllop jag var på för några år sen när både brudens och brudgummens mor i sina kärleksfulla (?) tal började dilla om barnbarn…. Snacka om att ställa krav. Det var SÅÅÅÅ pinsamt, tyckte jag. Men ska i ärlighetens namn erkänna att jag nog också hurtfriskt ställde barnfrågor då jag var yngre och dummare(?) Hmmm…. ja. När man själv blir ”drabbad” inser man förfärad att det inte är särskilt kul eller särskilt snyggt. Som sagt, väldigt privat. Precis som om man inte visste hur man gör…..

    Numera konstaterar jag alltsom oftast att ”barn är inget man skaffar – barn är något man FÅR”. Och hoppas att folk tänker en gång till innan de slinter med tungan.

    F ö tycker jag väldigt mycket om att läsa din Blogg, lilla Tinselflicka! Har numera blivit lika mycket vana som en viss annan sida….. Vaddå beroende?!?!?

    Kram på dej!

  8. Tinselflickan skriver:

    Stor kram på dig med Drutten!

  9. Anonymous skriver:

    Jag jobbar också som chef, och kan känna igen mig i det du skriver.

    Mina anställda tror att jag är stark, frisk och perfekt på alla sätt och vis, och de bara väntar på att jag och min lika perfekta man ska föröka oss. Samtidigt som vi privat, under ytan, slåss med livskrisen att vi vill men inte kan få barn.

    Men man bara får inte visa svaghet som chef. Man får vara ledsen och mänsklig, men inte svag. Det är bara att bita ihop…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Besökare

  • 142,668 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt

%d bloggare gillar detta: