Tinselflickans arkiv

Ilsk

Jag är nog inte världens gladaste människa nu.

Men för en gångs skull är jag heller inte särskilt trevlig. Är kort i tonen mot allt och alla och gillar inte det. För jag brukar vara en rätt trevlig prick.

Jag har förvandlats till bitterhäxan. Kvinnan som inte unnar någon annan något gott. Nästan.

För det är klart att jag unnar mina barnlösa vänner – som lidit som jag – sina barn och graviditeter. Och önskar dem allt gott i världen.

Men alla andra? De ska pinas.

Det är fanimej inte rättvist att jag som ändå brukar vara en snäll, god och trevlig människa ska tvingas gå igenom det här – medan andra glider omkring på en räkmacka.

Okej, jag har fått ett schysst jobb som jag är jättetacksam över. Men om jag finge välja mellan jobb och bäbis är det inget snack om vilket jag skulle föredra.

Annonser

Postat i:Barnlöshet

No Responses Yet

  1. Lillan skriver:

    Be a bitch! Man håller alldeles för mycket inom sig – är glad på ytan och rasar samman inuti…

    kram i alla fall!

  2. Storkenflyger skriver:

    Det är nog bara att inse att 100 procent glädje över andras babylycka är en omöjlighet i den situationen vi befinner oss i. Hundra procent glädje överhuvudtaget känns också som en omöjlighet när man går runt med en bitter frustration – hela jävla tiden, även om man kan glömma den stundtals, typ när man jobbar, är full eller går på bio 🙂

    Jag erkänner här med att: jag är avundsjuk på alla som har barn och alla som är gravida. Dessutom anser jag att det är orättvist att jag är barnlös. Jag hävdar å det grövsta att jag är värd minst två barn. Det är MIN MIN MIN tur nu.

    Och givetvis DIN DIN DIN Tinsel. Jag tror på frysförsök och bäbis 2007.

  3. Salvia skriver:

    Inte tusan kan man hålla på och vara god och storsint och ödmjuk hela tiden. Då skulle man gå sönder.

    Något litet straff borde de verkligen få de där j-vl-rna som lyckas få barn precis hur som helst.

    Lönesänkning?
    Sämre pension?
    P-böter?
    Sten i skon?

    Dömas enligt den högre delen av straffskalan ska alla dem som dessutom kläckt ur sig puckade kommentarer.

    En snigel på ögat, minst. Eller dubbel TV-avgift.

  4. sanna skriver:

    Jag håller med de andra! Inte behöver du trevlig mot allt och alla.

    Och nej – NEJ, NEJ NEJ det är ta mig faen inte rättvist.

    KRAM!

  5. Tess skriver:

    Nej, det är inte rättvist. Nej, du ska inte hålla allt inne. Jag förstår dig precis. Stor kram till dig Tinsel.

  6. Anonymous skriver:

    hear hear! kloka inlägg före mitt.
    ffa gillar jag upprättandet av ngn slags straffskala enl Salvia.

    Särskilt hårda straff utdelas till utdelare av korkade kommentarer. Och ännu lite hårdare till de sk ”hjälpsamma”: ”men om du bara slaaaaappnar aaaav”-folket et al.

    Läxade själv upp min syster idag för att hon hade oskicket att använda uttrycket ”skaffa barn” trots att hon vet en del (inte allt)om vår kamp. Snigel på ögat.

  7. Anonymous skriver:

    Jag tycker du känner helt rätt, det finns ingen rättvisa alls när det handlar om att bli förälder.
    Enligt min mening är föräldraskap en mänsklig rättighet för de som vill vara föräldrar och som naturligtvis sätter barnets bästa i första rummet.

    Kanske är jag inne och skriver på fel ställe eftersom jag har barn, men jag kan lova att om jag inte hade haft dem skulle jag ha kännt precis som er, jag är tacksam varje dag för de barn jag fått.

    Sen tror jag att det är nyttigt att ta fram bitchen inom sig ibland, det är ju en sida av oss precis lika naturlig som glädje, sorg mm.Så sura på tills det sura är slut, vi är människor som har rätt att reagera som människor också.

    Kram Anette!

  8. Anonymous skriver:

    Jag känner igen det där så väl. Den där längtanssmärtan som blev till gift i kroppen. Hur barnlöshetsdemonerna förde mig bort från allt som är viktigt, bort från S. Allt vad själssorgen gjorde med mig som person. Hur den stympade mig. Förtråkigade mig. Gjorde mig till en socialt inkompetent person. Hur demonerna fick mig att känna mig som en missunsamm, känslig och depressiv, asocial misfit. När jag blängde på de stackars flirtande barnen i mataffären.. När jag högg direkt mot välmenande bekanta när de kom för näranäranäranäääära. Med sina käcka frågor. Och kommentarer. Eller omtänkande lyckönskningar.. Och hur arbetskamraterna började undvika konfrontationer i vardagen med rädsla för att få sig en känga.

    Jag minns. Hela min kropp minns. Och själen, förstås. Samtidigt var de där känslorna med mig i så många år att jag känner mig lite hemma där i den där smärtan.. Det går upp för mig nu. Och så kommer det att vara.

    Det kommer att bli bra för er också. För dig också. Det kommer att bli väldigt bra. Just nu är det förjävligt och det har varit det alldeles för länge. Men det kommer att bli bra. Jag lovar.

    Det kommer att bli bra.

    KRAM

  9. Anonymous skriver:

    Jag känner igen det där så väl. Den där längtanssmärtan som blev till gift i kroppen. Hur barnlöshetsdemonerna förde mig bort från allt som är viktigt, bort från S. Allt vad själssorgen gjorde med mig som person. Hur den stympade mig. Förtråkigade mig. Gjorde mig till en socialt inkompetent person. Hur demonerna fick mig att känna mig som en missunsamm, känslig och depressiv, asocial misfit. När jag blängde på de stackars flirtande barnen i mataffären.. När jag högg direkt mot välmenande bekanta när de kom för näranäranäranäääära. Med sina käcka frågor. Och kommentarer. Eller omtänkande lyckönskningar.. Och hur arbetskamraterna började undvika konfrontationer i vardagen med rädsla för att få sig en känga.

    Jag minns. Hela min kropp minns. Och själen, förstås. Samtidigt var de där känslorna med mig i så många år att jag känner mig lite hemma där i den där smärtan.. Det går upp för mig nu. Och så kommer det att vara.

    Det kommer att bli bra för er också. För dig också. Det kommer att bli väldigt bra. Just nu är det förjävligt och det har varit det alldeles för länge. Men det kommer att bli bra. Jag lovar.

    Det kommer att bli bra.

    KRAM

  10. Anonymous skriver:

    Jag känner igen det där så väl. Den där längtanssmärtan som blev till gift i kroppen. Hur barnlöshetsdemonerna förde mig bort från allt som är viktigt, bort från S. Allt vad själssorgen gjorde med mig som person. Hur den stympade mig. Förtråkigade mig. Gjorde mig till en socialt inkompetent person. Hur demonerna fick mig att känna mig som en missunsamm, känslig och depressiv, asocial misfit. När jag blängde på de stackars flirtande barnen i mataffären.. När jag högg direkt mot välmenande bekanta när de kom för näranäranäranäääära. Med sina käcka frågor. Och kommentarer. Eller omtänkande lyckönskningar.. Och hur arbetskamraterna började undvika konfrontationer i vardagen med rädsla för att få sig en känga.

    Jag minns. Hela min kropp minns. Och själen, förstås. Samtidigt var de där känslorna med mig i så många år att jag känner mig lite hemma där i den där smärtan.. Det går upp för mig nu. Och så kommer det att vara.

    Det kommer att bli bra för er också. För dig också. Det kommer att bli väldigt bra. Just nu är det förjävligt och det har varit det alldeles för länge. Men det kommer att bli bra. Jag lovar.

    Det kommer att bli bra.

    KRAM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Besökare

  • 142,614 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt

%d bloggare gillar detta: