Tinselflickans arkiv

To tell or not to tell

Med jämna och ojämna mellanrum dyker frågan upp på olika barnlöshetsforum:

Hur mycket berättar ni för er omgivning?

Som ni vet så är jag hur öppen som helst, jag berättar för allt och alla och skriver till och med om det i tidningen när jag får möjlighet.

Det finns några nackdelar med det.

Så fort jag har skrivit i tidningen så tror alla mina kollegor (okej då, kanske bara några av dem) och vissa av mina vänner att jag jättegärna vill berätta allt om våra behandlingar, hur många vi har kvar och mina tankar kring det hela. Men det är inte nödvändigtvis så. Jag vill kunna bestämma själv, prata om det i min egen takt, med dem jag känner för att prata med. Vilket de flesta faktiskt respekterar.

Sen får jag ibland känslan att man ser mig som någon slags underhållning när jag gör mina behandlingar. Åh, så spännande det är! säger folk, och det riktigt lyser i ögonen på dem. Visserligen är det spännande även för mig men det är inte direkt någon rolig spänning. Faktiskt är den ganska hemsk. Det är ju så mycket som står på spel. Jag har en känsla av att vissa kan glömma det ibland.

Men sen finns det bara fördelar. Mina vänner vet varför jag ibland mår dåligt. De respekterar det. Och sen är det väldigt, väldigt skönt att kunna prata med folk om det man går igenom. Prata på riktigt, inte sitta och skriva på något forum.

Jag tror att man gör sig själv som barnlös en otjänst genom att smyga med vad man håller på med och hur man mår. Det finns ju så många vanföreställningar om barnlöshet (att det inte är någon sjukdom, att det bara är att ”slappna av” eller adoptera så blir man gravid) och jag tror att en av anledningarna att det är så är att ingen pratar om det. Det är hemligt, så hemligt att ingen vet att det finns. Att ofrivillig barnlöshet är vanligt. Att ungefär vart sjunde par får problem.

Så fort man öppnar munnen och berättar om sin situation får man höra till höger och vänster om folk som fått ivf-bäbisar och folk som ska adoptera och folk som kämpat med insemination och folk som haft upprepade missfall och plötsligt är man inte ensam längre. Och om alla som hade problem att få barn skulle berätta det för sin omgivning, på jobbet och för vännerna och familjen, kanske vi till slut kunde slippa höra det där eviga Tänk inte på det så löser det sig, eller Jag har en kompis vars moster gjorde sjutton ivf:er som misslyckades men när de köpte en svart hund, köpte hus och hon bytte jobb blev hon gravid kan du tänka dig?

Och kanske, kanske kan vi i framtiden påverka och se till att de satsar mer pengar på att forska på ivf och barnlöshet för ärligt talat, handen på hjärtat – känns det inte lite som om det är ganska många gynekologer och läkare som inte riktigt har koll? Som skriver ut Pergotime bara för att, som skickar en vidare till ivf-kön trots att man inte är färdigutredd?

Jag tror att det är så.

Annonser

Postat i:Barnlöshet

No Responses Yet

  1. Lillan skriver:

    Åh, vad jag håller med dig… Efter över 1½ år här på jobbet har jag ju berättat säkert 100 gånger att Carl är ett provrörsbarn och skojar gärna om hur ”romantiskt” det är att inte ens vara i samma rum som ens partner när bebisen blir till och om gräsliga rum för herrarna osv… Nu under semestertider var vi ganska få på jobbet och på en fikarast började en av de äldre herrarna berätta om deras 4 år långa kamp för att få barn. Om spermaprover som skulle köras många långa mil, om fruns operationer om påbörjade adoptionsutredningar och kränkande frågor ända fram tills dess att de till slut fick barn. Det kändes som att det bara forsade ur honom och han verkade ha burit på den där uppdämda ilskan sedan sonens födelse för över 20 år sedan. Att alla har så många teorier och mest av allt alla kommentarer om att det ju faktiskt gick bra när de slappnade av och hade tänkt adoptera och att det ju var TUR att de aldrig hann adoptera… Jag känner nu att mitt inlägg blir lika rabblande som hans var, men jag blev så himla glad över att han äntligen kände att han kunde få häva ur sig allt! Jag är övertygad om att han mådde bättre efteråt – jag gjorde det i alla fall 😉

    //Lillan

  2. Tilda skriver:

    Bra rutet gumman, jag kan bara hålla med. Jag förstår att man inte vill berätta för alla i sin omgivning men du har helt rätt i att det bara blir värre när ingen pratar om det. Själv är jag också öppen med vår barnlöshet, på gott och ont men mest gott. Smärtsamma kommentarer kommer man aldrig ifrån vare sig man berättat eller inte.
    Kram på dig!

  3. Salvia skriver:

    Vet du, jag är en person som i vanliga fall inte gillar att berätta mycket alls om mig själv; men tack vare dig och violen så har jag nu så smått vågat säga som det är till folk.

    Och det är rätt skönt.

    KRAM!

  4. Kattmamman (a.k.a. Bridz) skriver:

    Lillan, jag blir alldeles tårögd när jag läser om din kollega. Vad hemskt att bära på så mycket ilska så många år senare.

    Och Tina, jag håller med dig. Men kan samtidigt förstå så väl varför de som inte vill berätta inte berättar. Jag har varit lika öppen som du (med skillnaden att jag inte skriver i någon tidning) och jag är inte säker på att det har varit bra alla gånger. Jag har tagit så otroligt illa vid mig av en del kommentarer jag fått. Kanske skulle jag för min egen del ha berättat bara för den närmaste kretsen?

  5. Tinselflickan skriver:

    Det är ju en personlig avvägning man gör och beror väldigt mycket på vad man orkar med, självklart.

    Men jag resonerar så att dumma kommentarer får man ändå, oavsett om man berättar eller inte.

    Fast självklart respekterar jag att alla inte vill vara lika öppna som jag. Och som sagt, det har ju inte bara fördelar. Men enligt mitt perspektiv väger de tyngre än nackdelarna.

  6. Kattmamman (a.k.a. Bridz) skriver:

    Det är problematiskt det där.

    Jag tycker principiellt att det behöver pratas om hur mycket som helst, och därför har jag offrat mig själv lite grann.

    Fast de dumma kommentarerna finns ju förstås ändå, och är man öppen kan man i alla fall ha svar på tal.

  7. la Camilla skriver:

    Jag tycker att det är en jättesvår fråga, att bestämma sig för om man ska berätta eller inte.

    Ena halvan av mig vill verkligen berätta för allt o alla om hur jag mår ”egentligen”. Om hur det känns att längta efter barn så mycket att det värker i mitt hjärta. Om alla sömnlösa nätter när frågorna i mitt huvud bara växer o växer. Tänk att få ge svar på alla idiotiska kommentarer som ”är det inte på tiden att ni skaffar barn” eller ”om du slutar stressa så blir du nog gravid” osv.

    Andra halvan av mig vill inte berätta. För jag orkar inte förklara. Orkar inte att folk ska tycka synd om mig. Vill inte att mina kompisar som har barn ska bli fundersamma på om jag tycker att det är jobbigt att träffa dem eller inte.

    Men det finns en aspekt till o det är att min man inte vill berätta. Så vi har valt att bara berätta för absolut de närmsta. För det är skönt att känna stöd, att ha folk i sin omgiving som både glädjs o sörjer med oss. Och snart är det dax för upptining o nästa försök. Har lyckats förtränga det rätt bra under sommaren, men nu när det närmar sig så är jag verkligen nervös. Och tacksam, för en ny chans…

    Till alla er som valt att öppet berätta, tack för att ni gör det o för att ni hjälper omvärlden att förstå lite mer om hur stort problem det här är! Tina – din artikel var klockren, kunde inte vara bättre! Superbra! Önskar er massor av lycka till inför ert nästa försök…

  8. Anna skriver:

    Privat berättade jag för en del och till viss del ångrade jag det. Dels för att det kan vara (och det är det fortfarande, trots att vi nu har en Lilla My) en riktig samtals- och stämningsdödare. Folk vet inte vad de ska säga och plötsligt är man inte längre Sorglösa Anna. Plötsligt är man någon som det är SYND OM. Jobbigt! Dels förstod inte folk, inte ens de som jag betraktar som vänner, att även om jag var öppen om behandlingen en dag så kanske jag inte ville prata om den nästa dag. Att pratandet måste få vara på mina villkor. Jag kände att jag fick mitt innersta invarderat när jag var som mest ledsen och mest av allt behövde få vara ifred med mina tankar. Ville inte alls ha frågor av typen ”hur ska ni gå vidare nu?”.

    Däremot, nu i efterskott är jag mycket öppen om att vi har gjort IVF. Nu, när jag är i balans, känns det nästan som en skyldighet att öppna upp kring ämnet. Missionera på något vis 😀

    Beundrar dig, Tina, för att du orkar låta ert IVF:ande komma fram även i ditt yrkesliv.

  9. Ulla skriver:

    Om jag nu vågar göra en kommentar såsom varande en som egentligen inte hör till ert gäng. Jag är så jätteintresserad av dessa frågor och har alltid varit det. Därför följer jag era sidor med stort och genuint intresse (hoppas ni känner att det är OK!) och försöker göra mitt bästa för att ”missionera” om ämnet när jag får en chans, jag menar alltså berätta för folk vad jag vet om IVF och så. Jag frågar aldrig folk om det inte är dags för dem att skaffa barn eller om de är gravida (om det är inte är övertydligt, förstås). Ibland kanske man blir överdrivet försiktig, rentutav. (På ett släktkalas för ett tag sedan vågade en släktings ingifta fru knappt fråga en annan ingift släktings syskon ifall deras barn var adopterat, fast det syntes hur väl som helst att så var fallet.) Jag tror att det finns många som gärna vill prata och veta, men väntar på att första steget tas av den det gäller. Och det är helt riktigt.

  10. Helga skriver:

    Vi var också helt öppna om vår barnlöshet och IVF. Det var så skönt att jag och min man var ense om detta för jag hade verkligen tyckt det var jobbigt att hålla tyst. Jag var så påverkad av infertiliteten att jag bara inte kunde hålla masken.

    Och nu när vi ska adoptera så kommer vi ju att gå runt som levande reklam 🙂

    MEN! Det finns ett stort men, och jag ber på förhand om ursäkt för att jag kanske verkar väl negativ. Vår IVF-historia hör ju till de mer sorgliga och långdragna (och ovanliga!) så när vi kom upp till fjärde försöket ungefär så orkade vi inte berätta för omgivningen längre. Under de första försöken kunde jag prata hur länge som helst för vem som ville höra på om Puregon och Pregnyl, men det ändrades drastiskt. De sista försöken gjorde vi i största hemlighet. Vi (särskilt jag) orkade helt enkelt inte med frågor och kommentarer om aldrig så välmenta.

    Kontentan är att jag tycker att det är jättebra att vara öppen, fler borde vara det för att öka förståelsen och kunskapen. Men alla är olika, och så fort man känner att man inte orkar så ska man sätta stopp. Det får omgivningen bara respektera.

  11. Jenni skriver:

    Jag känner verkligen igen mig i att andra tycker det är så spännande, och det är då det kan bli jobbigt tycker jag. Det är ju så att de man berättar för får vara med på hela ”resan” och så är det ju inte i vanliga fall. Folk brukar ju inte berätta att de har börjat försöka och sedan får man följa de varje månad, men så blir det i vårt fall..Det känns lite för personligt att dela med många.
    Vi har valt att berätta för våra närmsta vänner, men inte för så många på våra jobb.Vi håller på med vårt första IVF-försök så det kanske blir annorlunda om det blir fler. Beundrar dock er som är så öppna med det och för alla barnlösas talan- Tack!

  12. Tinselflickan skriver:

    La Camilla: Jo, jag märker det att det inte är alltid som männen vill vara så värst öppna, det är lite av en knäck mot manligheten att man inte blir gravida, och det får man ju självklart respektera. Men precis som vid erektionsproblem tycker jag att män i allmänhet skulle gynnas av att vara öppna om sina problem (om det nu ligger hos dem, de kan tycka det är jobbigt ändå).

    Anna: Jo, det är svårt det där – folk vill ju veta och tror att bara för att man berättat en gång så vill man prata varje dag, eller varje gång man ses. Och så är det inte.

    Ulla: klart det inte gör något att du följer oss! Jag tycker det är toppenbra om fler som inte har problem får upp ögonen för hur vi barnlösa har det. Plus att det alltid är kul att bli läst… =)

    Helga: Jag förstår dig. Ibland är det svårt att få andra att förstå att man inte orkar prata jämt.

    Jenni: jag pratar inte om allt med alla, men däremot får de gärna läsa här, och här berättar jag allt och lite till…

    Jag tycker det är viktigt att vara öppen, och därför är jag det. jag förstår dock att alla inte vill och orkar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Besökare

  • 142,522 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt

%d bloggare gillar detta: