Tinselflickans arkiv

Sommarkänslor

Jag har ju mått förvånansvärt bra i sommar. Och gör fortfarande. Jag har inte gråtit på evigheter*, till exempel.

Men jag har börjat tröttna på att se en massa gravidmagar och bäbisar och lyckliga familjer. Känner ett styng i hjärtat av sorg varje gång. Jag går inte in på gravidbloggar lika ofta, även om de gravida är tidigare barnlösa vänner till mig. Vill inte utsätta mig för stora magar eller ultraljudsbilder i onödan. Läsa om små bäbisar i magen som gör roliga saker.

Jag undrar om det är så här det kommer kännas om vi inte lyckas. Jag har nämligen flera gånger lekt med tanken i sommar att om vi misslyckas med ivf kanske det är läge att sätta punkt där. Oviss väntan är jobbig, oavsett vad det är vi väntar på.

Men kommer jag då i resten av mitt liv ha svårt för gravidmagar, lyckliga barnfamiljer och ultraljudsbilder? Vilket oerhört handikapp.

Fast samtidigt kanske det är ett sätt att förskona psyket. Att ta itu med vad som kommer sen när man verkligen är där. Maken och jag är överens om att vi tar diskussionen om adoption sen, när vi känner oss färdiga med ivf. Det funkar bra för mig.

Det kan ju vara så att om vi misslyckas med ivf så behöver vi en upphämtningsperiod. Innan vi känner för att ge oss i kast med nya processer, ny väntan.

* Ja, barnlöshetsrelaterad gråt, alltså. Jag är annars en rätt blödig person och gråter när jag ser film, läser böcker och när glada fotbollsspelare vinner viktiga matcher. Oavsett om jag håller på det laget eller inte.

Annonser

Postat i:Barnlöshet,

No Responses Yet

  1. Solkatten skriver:

    Jag tror att det där kommer i vågor, beroende på hur nära man är besvikelsen.

    Just nu är jag, precis som du, uppriktigt trött på att se jättemagar och nyfödda bebisar vart jag än tittar och att strunta i gravidbloggarna tycker jag räknas som ren självbevarelsedrift!

    Kanske kommer gravidmagar och ultraljudsbilder alltid att kännas i hjärtat – de är ju en påminnelse om den här tiden. Men jag tror, HOPPAS, att de svarta laddade känslorna bleknar. Oavsett vägen till barn.

    Kram!

  2. Anonymous skriver:

    Jag och min man gjorde två ivf försök sen kände vi att det faktiskt finns alternativ, tex adoption. Detta kom att kännas helt rätt för oss men när vi haft våra adoptionshandlingar i Kina i ca två månader blev jag gravid. Min första reaktion var att gråta för jag tyckte redan vi var ”gravida” i Kina. Det tog mig ett bra tag att acceptera att vi inte skulle adoptera. Folks jobbiga komentarer som att ”- Nu är ni väl glada för detta har ni ju kämpat så för”, höll på att göra mig tokig, som att ett adopterat barn inte skulle uppfylla detta! Jag går stolt med min gravidmage nu, men för mig kommer det alltid kännas lite extra i hjärtat när jag ser små adopterade barn.
    Kram och lycka till!
    Karin

  3. tina (du läser min blogg...) skriver:

    Eg borde jag kanske inte säga något här, eftersom jag inte försökt få barn. Det är absolut inget jag har valt utan jag har inte träffat rätt man.

    Jag har dock råkat ut för en del komplikationer under det senaste året som, hemska hemska tanke, skulle kunna ställa till det för mig.

    Jag opererades för ett stort och illasittande myom i livmodern. Operationen misslyckades och jag fick fruktansvärt ont. Eftersom jag ändå blivit hemskickad så ringde jag i desperation till en gynekolog på min vanliga v-cnetral för att fråga vad jag skulle ta mig till.

    När jag kortfattat berättat vad som hänt säger hon:
    -Jaha, så nu måste man ta bort livmodern.
    -?????!!!!! Va?
    -Ja, det måste de väl ändå ha berättat för dig?
    -Nej!!!

    Vid det här laget storbölar jag i telefonen. Då börjar hon berätta om sitt borttagande av livmodern, fast det hade ju varit värre för henne för hon hade gjort det i Sydostasien…

    -Har du några barn förresten?
    -Nej, svarar jag.
    -Ja, jag hade ju fått mina barn redan då.
    (Jaha! Couldn’t care less!) Då kommer dräparkommentaren:
    – Ja, du är ju 35 och så här kan det gå om man väntar för länge med att skaffa barn.

    Hur okänslig får man bli! Jag hade ont och var hysteriskt ledsen hur länge som helst efter tills jag efter många om och men fick träffa en läkare som berättade att det finns andra operationsmetoder.

    Nu väntar jag på ny operation. Förhoppningsvis blir det inga komplikationer, men det är inte helt ovanligt enligt läkaren…

    Jag tänker på dig och hoppas att allt ska gå bra för er!

  4. Sanna skriver:

    Ni kommer att lyckas på något sätt vännen!

    Men visst sätter det sina spår – längtan, ovissheten och önskan att det vore jag som log mot min bäbis i vagnen… Jag känner det där stinget fast jag själv är gravid nu.

    Stor kram vännen

  5. Arletta skriver:

    Jag förstår dig verkligen. Med facit i hand kan jag säga att en graviditet komplicerar känslorna ännu mera. Jag trodde att det skulle bli en befrielse att bli gravid, äntligen komma på andra sidan. Men tji fick man då! För först då började man oroa sig för allt som kan gå snett. Dessutom, trots att jag verkligen njuter av min mage och bebis, kan jag inte låta bli att känna skuld. När jag vistas på stan eller bland folk kan jag fundera på hur många av de soim finns omkring mig som tittar på min mage och blir ledsna för att de inte blir gravida. Jag tror att sorgen kommer alltid att finnas där.

  6. Tinselflickan skriver:

    Solkatten: Ja, det gör nog det. Och frågan är väl, om det inte kommer kännas även om vi skulle lyckas, precis som Arletta skriver.

    Karin: Det måste vara svårt att ställa om sig.

    Tina: Vilken okänslig och idiotisk gynekolog! Vilken otroligt trist kommentar.

    Sanna och Arletta: Ja, jag är säker på att sorgen kommer finnas kvar. Jag har bestämt mig för att om jag blir gravid kommer jag totalt att rata de där ”Bebis”-tröjorna som finns, just för att jag mår så dåligt av att se dem själv nu. Möjligtvis att jag kan sträcka mig till att köpa en ”IVF-bebis” tröja.

  7. Kattmamman (a.k.a. Bridz) skriver:

    Jag instämmer i allt Arletta skriver. Jag är så ofta avundsjuk på de som verkligen kan vara gravida på det sättet som man trodde att man skulle vara.

    Trots att jag helt inte kommit till det stadiet när andras graviditeter känns ok tror jag att jag kommer att komma dit, och det tror jag att man gör även om det är adoptivbarn man väntar/har.

    Men barnlösheten har helt klart satt spår som aldrig kommer att försvinna. Jag tror jag lärt mig mer om ödmjukhet inför andras situationer, men jag hade 1000 gånger om velat lära mig det på något annat sätt.

  8. Pia skriver:

    Jag tror inte sorgen nödvändigtvis kommer finnas kvar men däremot erfarenheten att det inte är självklart att få barn. Jag säger inte att det är självklart så för någon annan men när jag blev mamma till mellanstora M kände jag att mitt hål i själen smälte bort och oavsett om jag skulle bli gravid i framtiden eller ej så skulle jag aldrig känna den där bottenlösa längtan igen.

    Vet du, jag tror helt säkert att du kommer bli mamma. Absolut stensäkert.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Besökare

  • 142,557 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt

%d bloggare gillar detta: