Tinselflickans arkiv

Mäta sorg

För något år sedan var det en hätsk diskussion på Familjeliv om en tråd som någon startat.

En tjej som skulle göra ivf fast med äggdonation – det vill säga med hjälp av någon annans ägg – hade skrivit i sin sorg och desperation ett inlägg om att alla som skulle göra ivf på vanligt vis borde sluta gnälla – de kunde i alla fall få barn med sina egna gener. Många ilsknade till och tyckte att så kan man väl inte säga. Det var ju synd om dem också. Men inte om de där som bara försökt ett år/några månader/redan hade ett biologiskt barn.

Man blir rätt insnöad i sin egen lilla värld när man håller på med det här. Sneglar irriterat på andra som ojar sig över graviditetskrämpor efter flera år i barnlöshetsträsket eller sådana som suckar för att de fått minus på gravtestet efter ”bara” sex månaders försök.

Det gäller att komma ihåg att alla har sin egen, personliga sorg. Det går liksom inte att mäta och jämföra.

Den som redan har ett barn men försöker få syskon och inte lyckas mår dåligt på sitt sätt. De vet ju vad det är de går miste om. Den som gör ivf med hjälp av äggdonation har ett helt annat ställningstagande och utgångspunkt än en som gör vanlig ivf. De har sitt eget personliga lilla helvete.

Jag har min egen sorg. Den har utvecklats, vuxit sig större ibland och någon gång har den försvunnit helt, för att återkomma med ny kraft efter ännu ett bakslag.

När vi kastade p-pillerna var det inte tal om att se om det händer något. Vi började försöka på riktigt från start. Och efter den tredje mensen blev jag orolig. Började leta efter sajter på nätet och lite mer info om hur man skulle kolla ägglossningen. Efter den sjätte mensen blev jag knäckt. Minns att jag fikade med en kompis och försökte trösta mig själv med att det ofta tar ett år. Efter ett års försök höll vi redan på med en utredning.

När vi gjorde en äggledarröntgen för att kolla passagen i mina äggledare och de trodde att det var stopp kom första urladdningen*. Jag grät i sex timmar. Jag kunde inte prata, jag bara grät. Jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle få barn. Ändå hade vi ”bara” försökt i ett års tid och det var ingenting jämfört med de personer jag lärt känna på olika forum på nätet. Som försökt i fyra, fem, sex år. Jag kände inte riktigt att jag hade rätt att vara ledsen.

Till hösten har det gått tre år sedan vi började försöka. När jag tänker på hur sorgen ibland nästan har förstört mitt liv får jag tårar i ögonen. Jag minns de jobbiga stunderna och just nu förstår jag inte hur jag kunde känna så. Men jag är medveten om att de känslorna kan komma igen.

Det känns fortfarande orättvist att vissa kan lyckas på sina första ivf-försök och inte jag. Att andra ”bara” behöver försöka i två år innan de lyckas spontant på egen hand. Och jag avundas dem, såklart.

Men jag försöker komma ihåg att min sorg är min egen och ingen annans. Den finns i min ryggsäck och den får jag bära på. Just nu är ryggsäcken lätt, den känns knappt. Men snart kommer den att väga lite tyngre och då hjälps inte jag av att surna till över att någon annans ryggsäck är borta. Det gör inte min börda lättare att bära.

* Nu visade det sig efter en laparoskopi, titthålsoperation, att så inte var fallet. Jag hade fri passage i mina äggledare.

Annonser

Postat i:Barnlöshet

No Responses Yet

  1. Anonymous skriver:

    Sympati !!

  2. l-m skriver:

    Bra skrivet!!

  3. Carnesir skriver:

    Min ryggsäck har många likheter med din. Det är tröst att läsa dina ord. Kram kram

  4. maria skriver:

    Väldigt bra, och väldigt genomtänkt från din sida.

  5. Solkatten skriver:

    Du har så rätt! Var och en bär på sin egen personliga sorg som inte kan eller ska jämföras med någon annans. När jag mår riktigt dåligt blir jag näst intill hatisk mot de som lyckats ”den enkla vägen”. Då får jag påminna mig själv om att de inte har någonting med vår situation – hurvida vi kommer att lyckas eller inte – att göra. Så mycket onödig energi går åt till att reta upp sig över sådant man omöjligt kan påverka.

  6. Lillan skriver:

    Som jag brukar säga – det finns inga grader i helvetet! Jag hävdar fortfarande att de sista månaderna innan det hade gått ett år var de värsta misslyckandena under alla våra år i barnlöshetssvängen… När man bittert satt på toaletten och insåg att det ÄR inte normalt, utan något är fel på oss! För mig var de förlusterna betydligt värre än missfallet jag fick i höstas, men jag är väldigt noga med att påpeka att det är MIN upplevelse av det hela…

  7. Salvia skriver:

    Håller med du.

  8. Tinselflickan skriver:

    Det är jobbigt att inse att det inte funkar som det ska. Men för mig har det värsta varit den ovissa väntan när vi visste att vi stod i kö till ivf men inte visste när vi skulle komma fram. Och när jag trodde (vilket jag fortfarande gör) att vi skulle lyckas på egen hand. Vareviga, jävla månad.

  9. nina skriver:

    genast känns mitt eget blogginlägg idag lite pinsamt och jobbigt.

    anyways – all styrka till dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Besökare

  • 142,522 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt

%d bloggare gillar detta: