Tinselflickans arkiv

Jag – överkänslig?

Svaret på frågan i rubriken är ja.

Jag befinner mig i ett ständigt försvarsläge. Oavsett vad oiniterade människor säger om våra problem så har jag taggarna utåt.

Häromdagen frågade en kvinnlig kollega mig om jag tyckte att barnlöshetsgrejen tog över mitt liv för mycket. Jag är säker på att hon bara undrade rent allmänt – och hon la till att det måste ju göra det när man är mitt uppe i en behandling, som jag är. Vilket hon har rätt i.

Ändå överreagerade jag. Kände att jag var tvungen att förklara hur stort det här var. Kvinnan har ju två barn och en syster som gjort ivf så så här i efterhand är jag helt säker på att hon vet vad jag pratar om.

En annan släkting frågade om det var så väldigt viktigt för oss att få just ett biologiskt barn. Genast anföll jag honom verbalt. Förklarade att det här kanske är våra första chanser att få ett barn över huvudtaget och att adoptera, det kommer vi till när detta inte funkar.

Samtidigt är svaret på frågan ja. Just nu är det väldigt viktigt för oss att få ett biologiskt barn.

Märker vi dock att ivf inte funkar eller att jag/vi inte orkar med den psykiska pressen och ovissheten som ivf innebär känns adoption som en naturlig fortsättning i våra försök att få gemensamma barn.

Jag är lite lätt trött på att ha taggarna utåt och känna mig ständigt påhoppad.

Samtidigt vet jag inte hur jag ska göra för att låta bli att reagera. Det är så många andra som säger så dumma saker att alla de intelligenta frågorna försvinner i bruset.

Annonser

Postat i:Barnlöshet,

No Responses Yet

  1. Ulla skriver:

    Du måste få vara överkänslig. Om det är kloka människor du pratar med (som kollegan med ivf-systern), så förstår de. Om de inte är kloka kan det väl kvitta. Detta är en urjobbig period i ditt liv och det är självklart att du reagerar för minsta lilla. Du lever ju under extrem press, både fysiskt och psykiskt. Jag tycker att du och alla andra som håller på med sådana här behandlingar borde få varsin stor medalj (och ett barn, förstås).

  2. Salvia skriver:

    Vet inte om det ens kan kallas överkänslighet. Tänk om du skulle komma med lika fåniga kommentarer om andra människors privatliv? ifråga sätta deras livsval?

    ”Men Gösta, har du inte skilt dig än?”, ”Eva-Lena, måste du verkligen köpa ett torp i småland”, ”Kaj och Lars, var ni verkligen tvungna att köpa en volvo när det finns så fina saab?” ”Jag har hört om en person som tog ett banklån – och dagen efter vann han på lotto!”

    Tror det är lätt att få någon att bli ”överkänslig”…

  3. Tinselflickan skriver:

    Ha ha ha! *asg*

    Salvia, den där kommentaren om banklån och lotto ska jag spara till nästa gång någon kommer med solskenshistorien om att adoptera barn. Den var ju jättebra!!

  4. Nathalie Winberg skriver:

    Oj, säg inte den till någon som faktiskt har adopterat barn dock, det antyder ju lite att det ena är bättre än det andra!
    Jag tycker inte kommentarerna var så farliga, eftersom jag inte är överkänslig eller i din situation, tänk att dom som frågar dom antagligen inte heller ser dom som något elakt eller som skulle kunna få dig o sätta taggarna utåt.
    Däremot tycker jag väl man kan fråga ”har ni tänkt på adoption” inte ”varför adopterar ni inte istället?”. Man får ju formulera sig någorlunda också… Om man vill undra, och inte ifrågasätta dvs.

  5. Tinselflickan skriver:

    Förresten Ulla, tack för medaljen! Jag tar tacksamt emot en bebis också, om du har något på lager! =)

  6. Tinselflickan skriver:

    Nathalie: en person som har adopterade barn skulle aldrig säga den kommentaren. (Jag syftar på ”Jag känner en som adopterade och sen blev gravid”-kommentaren som jag får höra rätt ofta när jag berättar om våra barnlöshetsproblem).

    Det är en väldigt okänslig kommentar som faktiskt inte vare sig tröstar eller inger hopp. Och en kommentar som faktiskt antyder att biologisk a barn är bättre än adopterade.

    Däremot om man frågar om parets åsikter om adoption är det en helt annan sak! =)

    Det jag försökte säga med det här inlägget är att jag själv är medveten om att jag intar försvarsställning hela tiden, fastän frågorna/kommentarerna inte är vare sig dumma eller okänsliga.

  7. Nathalie Winberg skriver:

    Ja jag förstår det, tänkte mer på att du kanske få skriva det på en post-it o ta upp den o läsa när du känner att du börjar bli irriterad! Men, sen tycker jag faktiskt att anklagande formuleringar nog får skylla sig själva lite 🙂

  8. Mia skriver:

    Du är knappast överkänslig, snarare är de andra okänsliga. Givetvis kan man ställa ”fel” fråga utan att ha nån ond avsikt, men om man är empatisk kan man ju förstå att ämnet är känsligt och i alla fall försöka tänka sig för.
    Tycker jag. Som är extremt överkänslig…;-)

    (Och hej, förlåt att jag inte svarat på kommentarer i min förra blogg, nu har jag en ny…lika gnällig, men mer anonym. Och jag följer din och håller alla mina tummar för er.)

  9. Tinselflickan skriver:

    Men Mia – vilken är din förra blogg?
    Man måste förresten inte svara på kommentarer – det är lite som man själv tycker, anser jag.

    Vill du vara anonym för alla andra går det bra att maila mig, adress finns under Mer om Tinselflickan.

    Nathalie: Jo, jag borde väl göra det. Problemet är att jag inte fattar det när jag väl sitter där och försvarar mig…

  10. Pia skriver:

    Jag tror man har kommit ganska långt bara genom att inse att man är överkänslig. Då kan man kanske uppbåda lite extra tålamod med besvärliga och okunniga uttalanden. Samtidigt tycker inte jag att man måste stå ut med vad som helst. Man får markera en gräns när det inte är okej.

  11. crrly skriver:

    Åååååå, jag känner igen mig. Som du vet! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Besökare

  • 142,558 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt

%d bloggare gillar detta: