Tinselflickans arkiv

Extankar

Såg mitt ex med en barnvagn i dag. Sist jag såg honom (kanske i våras, kanske förrförra hösten) så pratade han om att de var sugna på bebis. Så det var ingen överraskning.

Ändå känns det för jävligt, rent ut sagt. Orättvist!! Utan att säga för mycket vet jag att han borde haft problem med att få barn.

I dag har jag varit helt knäckt över detta.

Ändå vet jag att jag är förskonad. Jag har typ en kompis/bekant som har barn. Några andra har lite större barn. Men de flesta är antingen singla eller barnlösa. Eller har vuxna barn.

Och så vet jag flera tjejer vars alla kompisar är gravida eller har små barn. Det hade jag inte fixat.

Som en parentes kan jag förresten nämna att vi var på Ikea i dag. Och alla som var där var antingen gravida eller hade små barn. Det förbättrade inte min sinnesstämning.

I dag har varit en svart dag.

Annonser

Postat i:Barnlöshet

6 Responses

  1. Anonymous skriver:

    Stackars dig, vännen… jag vet precis hur det är. Jag tycker nästan att jag inte ens kan gå ut utan att se tusen runda vackra magar, eller stöta på en bekant som hasplar ur sig den vanliga harangen ”jaha, kul att ses, var bor du, jasså sambo, och styvbarn också minsann – men inga EGNA barn alltså?”

    Jag kommer aldrig att få några egna barn, jag kommer aldrig att räknas, och min familj som jag älskar (J och hans son) kommer ständigt att möta misstro från omgivningen eftersom vi tre inte kvalar in i epitetet RIKTIG familj.

    Igår mötte jag en manlig bekant som berättade om tredje barnet och stolt visade upp de pyttesmå dojorna han köpte till lillkillen, så idag har jag inte ens varit utom dörren. I stället har jag städat hemmet med frenesi, sorterat tusen papper, sökt bättre och mer krävande jobb, till varje pris försökt undvika att tänka på Ägget jag bär på men som jag inte tror lever.

    Det är som du säger, ruvningstiden är tortyr. Jag längtar efter nästa helg då jag kan testa neg, bryta ihop ordentligt, börja andas igen och gå vidare.

    Tusen kramar till dig, du är en pärla Tinsel, glöm inte det!

    Devali *ruvardag 10*

  2. Anonymous skriver:

    Fy fan vad orättvist. Fy fan.

    Mitt ex fick barn i våras och döpte dottern till det jag alltid sagt att min dotter ska heta…

    Jag är glad att jag inte mött dem på stan.

    Devali, jag hoppas innerligt att ruvningen ger resultat.

    KRAM från Sanna
    (med i-day på tisdag)

  3. Carnesir skriver:

    Det är en svart dag för mig med och jag hoppas att det dröjer länge innan jag åker till IKEA för just nu skulle jag inte palla det.

    Kram C

  4. Anonymous skriver:

    Mitt hjärta blöder när jag läser era ord.

    Inte förrän nu inser jag varför vissa bekanta har försvunnit sedan min tid som mamma började. Ni skall veta att lika stor tacksamhet som jag känner för mina barn, lika stor önskan har jag att ni skall få uppleva detsamma.

    Är egentligen osäker på om jag tillför något i denna bloggs diskussion, skäms tom för mitt nick så jag signerar men mitt eget namn istället.

    Kramar till er alla från Anette.

  5. Tinselflickan skriver:

    Ibland kan hopplösheten komma krypande men lika fort är den borta igen.

    Jag vet inte om det beror på att jag är jäkligt bra på att förtränga eller om jag helt enkelt börjar lära mig att hantera detta.

    Men i dag mår jag i alla fall mycket bättre. Tack för kramar och tankar!

  6. Annika skriver:

    Hej, jag är en tokanonym tjuvläsare på både AFF och FL som råkat hitta till din blogg (jag är oxå SABG, ska adoptera nu, 3,5 år efter att vi började försöka göra barn). Och nu bara MÅSTE jag dela med mig av min exhistoria, som jag just mejlade till en kompis. Detta hände alltså just idag:

    ”Och apropå ex så har jag gjort bort mig å det grövsta idag. Jag googlade mitt ex idag – min allra första pojkvän, som jag var ihop med från att jag var 17 till att jag var 21 och ett halvt. Det är ju ett helt liv i den åldern, och jag trodde oxå att vi skulle vara ihop hela livet. Trots att vi hade ett allt mer ångestframkallande och destruktivt förhållande. Jag hade ju inget att jämföra med (förutom mina föräldrars superlyckliga äktenskap dårå, men de fattade ju inget…). Att göra slut med honom var typ det bästa jag gjort dittills i mitt liv. Det tyckte inte han. Några år senare sprang jag på hans smartaste och roligaste kompis, ytterligare några år senare blev jag och kompisen ihop och så småningom gifte vi oss. Exet bodde vid denna tidpunkt i USA men lät oss förstå att han INTE tyckte om att vi umgicks som vänner. Så när vi inte längre kunde hålla händerna i från varandra bröt kompisen – numera min man – kontakten med honom.

    För ett drygt år sen ringde exet hem till oss för att bjuda maken till en svensexa för en annan gammal kompis som vi inte heller umgås med. Maken ljög ihop en ursäkt och sen dess har vi inte hört nåt från exet, som numer bor i en annan stad i Sverige tillsammans med YTTERLIGARE en gammal kompis kusin, de har en liten dotter tillsammans.

    Hur som haver, idag googlade jag exet. Av ren nyfikenhet. För att jag hade tråkigt på jobbet. Jag är förhoppningsvis inte den enda i Sverige som gjort så nån gång? Jag hittade då en sida där han stod som medlem i en förening. Jag klickade på hans namn, och trodde att jag kanske skulle komma till en bild. I stället fylldes hans adress i min Lotus Notes. Lite skärrad klickade jag på ”stäng” och ”spara inte”. Trots detta skickar helvetesNotes iväg ett tomt mejl från mig till honom! Fem minuter senare får jag ett ”Hej, det var länge sen”-mejl av honom. Aaaaaaaaaaaaa! Hur gick detta till? Hur kan det få funka så här? Det GÅR ju inte att ljuga bort heller, det är ju bara att säga som det var. Jag skyllde på en klassåterträff som triggat igång min nyfikenhet. Det var i och för sig sant, men ändå. Jeeeeeeeesus.

    Sen ringde jag maken, för att berätta detta. ”Ska jag hälsa från dig?” – ”I helvete heller”, svarade älsklingsmannen som sällan tar till överord. Mina två rumskamrater på jobbet höll på att garva ihjäl sig.”

    Så kan det gå! Jag håller tummarna för dig, Tinsel. Och fortsätter följa din blogg.

    (mitt användarnamn på aff är vhjenna)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Besökare

  • 142,586 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt

%d bloggare gillar detta: