Tinselflickans arkiv

Skriverier

Efter rekommendation från kuratorn som jag varit hos ska jag skriva av mina känslor i en bok.

Jag hade ju bokat in att jag skulle skriva i går klockan 14, för att det verkligen skulle bli av. Har skjutit det framför mig och glömt bort det hela tiden.

Det gick väl så där. Anteckningsboken känns som en fiende i dag.

Jag som skriver så mycket och är så van att formulera mig tycker det är svårt att skriva ”fritt”. Jag tänker ju hela tiden på vad jag ska skriva och för hand skriver jag ungefär lika snabbt som jag tänker även om det blir oläsligt för andra.

Summa summarum: jag höll på i tjugo minuter och gav sen upp.

Skrev litegrann om mina olika känslor. Känslan av att längta efter en gravidmage, känslan av att vara barnlös styvmamma – en mammafigur med skyldigheter men få rättigheter – och känslan av att det är så urbota orättvist alltihop. Sen kände jag mig färdig.

Kanske är det så man blir som kvällstidningsjournalist. Att man komprimerar ner det hela till kärnan och kan sen inte utveckla det mera. Så sorgligt.

Jag tror det är lättare att skriva när jag verkligen är ledsen. I går kändes det mer som ett tvång men jag har bestämt mig för att fortsätta. När jag väl kommer in i det tror jag att det kommer gå bättre.

Annonser

Postat i:Barnlöshet

6 Responses

  1. Pia skriver:

    Du skriver ju här också. Det räknas väl också? Kanske är det här i stället för anteckningsboken? Det kan ju faktiskt vara så att den formen av skriveri inte är rätt för just dig. Det är ju inte meningen att det ska kännas som ett tvång.

  2. baby or not skriver:

    Jag håller med Pia. Du skriver ju alldeles fantastiskt här, om din längtan och sorg. Det, om något, måste ju räknas

  3. Linda (Gosan) skriver:

    Jag håller med ovanstående!

    Jag tillhör den knäppa sorten som tycker att det är lättare att skriva här än att skriva i en bok hemma, vilket på ett sätt är knepigt eftersom det är mycket mer utelämnanade att skriva här men sådan är jag… Kanske du oxå är sådan? Bloggen kanske räcker för att ventilera dina känslor.

  4. Carnesir skriver:

    Håller med ovanstående. Blogging är väl ett toppenverktyg för bearbetning. Så länge du inte känner att du sensurerar din känslor. Kram Carnesir

  5. Tinselflickan skriver:

    Jag vet inte. Visst hjälper det mig att skriva här men problemet är att jag inte kan hantera sorgen och väntan annars, när vi inte håller på med ivf eller något annat.

    Fast det är klart, ju längre det går desto mindre jag hoppas och då blir barnlösheten lättare att hantera.

  6. bondunge skriver:

    du kanske skull talame ddin partnet om attdu bör ha rätigheter som delförälder för ‘r det dt detta talar om att det finns ett styvbarn som di inte får fostra änu känlsligre när ni kämpar me att få egne !
    läste annan bolgg och så duger imte bloggan som kris och krans!? har du berättat för kuratorn om den!!
    om hon vil se så är det ju bara att kopiera vad du skivit här !
    jagh strev för längese´n andra sorts kriskrnasar och det var nyttigt men det måste rinna ur haden man kan inte forcera fram sån´t

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Besökare

  • 142,522 besökare

Om mig

Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll. Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.

Kontakt

%d bloggare gillar detta: