Det blev en ganska intressant diskussion om styvfamiljer och styvfamiljskap och jag vill gärna lyfta den och dryfta lite fler idéer. Det jag förstår av en del som Helga skrivit (och rätta mig om jag har fel) är att det för henne är otänkbart att för egen del tänka sig en styvfamilj och jag förstår det som att det är av omtanke för hennes barn.
Jag kan förstå det tänket men med erfarenhet av eget styvfamiljsliv och även en hel del andras finns det några andra aspekter som jag skulle vilja belysa.
Med erfarenhet ur mitt eget perspektiv kan jag säga att jag tror att många ensamma föräldrar – oftast män om jag får generalisera – kan få ett oerhört stöd i sitt föräldraskap av en ny partner. En som tar aktivt del i deras liv och inte bara är någon man träffar varannan vecka när barnen inte är där.
Det finns flera aspekter av det här.
För det första tror jag att någon i ett olyckligt förhållande (och förlåt mig men jag utgår ifrån att folk som senare separerar är i ett olyckligt förhållande) kanske inte engagerar sig i alla aspekter av det förhållandet. En del av det kan faktiskt vara barnet/barnen och deras uppväxt. Det finns kanske redan en kvinna som tar en stor del av det ansvaret eller så kan det finnas andra anledningar. När förhållandet väl rämnar och separationen är ett faktum får man möjlighet att utforska relationen till barnet/barnen. Det kanske inte alltid är så lätt att göra det på egen hand. Träffar man en ny partner som man kan dela det föräldraansvaret med kan det vara till nytta för barnen.
För det andra kan det faktiskt vara så att den andre föräldern aktivt motverkar att man träffar sitt barn. Det behöver inte alltid vara medvetet, men är inte helt ovanligt. Speciellt om man träffar någon ny (man behöver inte ha flyttat ihop för att det här ska hända men det kan vara en utlösande faktor). I de här fallen är det skönt att ha någon som kan hjälpa och stötta en i sin kamp för att få ta del av sina barns liv.
Dessutom, precis som jag skrev i en av mina kommentarer, så tror jag att bonusföräldrar kan vara till stor nytta för barn med separerade föräldrar. Det finns inget som säger att barnen ska vara undanskuffade eller inte få ta plats. Tvärtom, jag tror att de flesta som går in i ett nytt förhållande med öppna ögon är helt på banan med att barnen är och ska vara det viktigaste i partnerns liv.
Men jag tror – och jag kan ha fel – att vuxna människor behöver vara mer än föräldrar, speciellt med ett varannan-veckasliv. Ja, det är jobbigt för barn som inte valt en separation att flytta mellan mamma och pappa och på något sätt vara den eller dem som tar smällen för att två vuxna inte kan leva ihop. Men det är också jobbigt för föräldern att leva ett varannanveckasliv där ena veckan är smockfull med barnaktiviteter och den andra ska bara vara relationsfokus.
Sen får man inte glömma att det finns många styvfamiljer som inte har ett varannanveckasliv. Där barnen av någon anledning (som hos mig) bor heltid hos den ena föräldern och nästan inget hos den andre. Om det finns en annan. Eller där barnen kommer till ena föräldern varannan helg. Eller när det är möjligt därför att den ena föräldern flyttat till en annan stad.
Ja, det finns otroligt mycket att skriva om det här men jag tänkte avsluta med att skriva personligt om mig själv, mina egna tankar. Helga skriver Det finns väldigt många faktorer som bidrar till lycka och välbefinnande utöver romantisk kärlek och/eller sexuell glöd i ett parförhållande. Men parförhållandet står väldigt högt i kurs i vårt samhälle och det tycker jag är ganska fel.
Ja, det finns många faktorer som bidrar till lycka och välbefinnande utöver romantisk kärlek. Men för mig – jag som är en känslomänniska – är romantisk kärlek och ett lyckligt familjeliv det viktigaste jag kan tänka mig. Och med det menar jag inte bara att jag själv ska vara lycklig och harmonisk utan att alla i min familj (och där räknar jag in mina styvbarn från båda förhållandena) ska vara det. Jag må inte ha enbart barnperspektiv i min strävan efter lycka men det faktum att jag vill vara lycklig och tillsammans med mannen som jag träffat utesluter inte att jag vill att även hans barn ska vara lyckliga i det förhållandet. Det underlättar ju hans och min samvaro.
Och nu när jag tänkte avsluta kom jag på en helt annan aspekt. Den om man har ett förhållande som rämnat, träffar någon annan som man är särbo med och sen inser att man vill bilda en ny familj med den personen. Ska man avstå för det egna barnets skull?
Puh. Det här är svåra frågor. Vad tycker ni?
Senaste kommentarer