Att vara styvmamma till en annan kvinnas barn ihop med den man älskar kan bli ganska krångligt.
Att upptäcka att man inte kan få barn med den man älskar är tungt. Svårt och svart. Jobbigt för relationen.
Att vara styvmamma till en annan kvinnas barn ihop med den man älskar och inse att man kanske inte kan få barn med den man älskar samtidigt som man förväntas ta hand om och leva med sambons barn är skitsvårt. Skitsvårt, skitjobbigt och jävligt tungt.
I dag läste jag ett inlägg på min favvo styvmorsforum från en tjej som nyligen upptäckt att hon kanske är barnlös. Känslorna yrde och allt var svart. Så jag försökte formulera lite tips och råd, erfaren som jag är. Jag ser fortfarande att folk hittar hit när de googlar på barnlöshet – så jag postar helt enkelt en lite nedbantad och omredigerad version av mitt svar till henne. Kanske hjälper det någon.
Att hamna i ofrivillig barnlöshet är att hamna mitt i en livskris. Man får tampas med många existentiella frågeställningar, vissa dagar är helt svarta och andra bara grå. Det är inte konstigt att man då och då önskar bort hans barn. Ha INTE dåligt samvete för det. Däremot ska man ju inte visa vare sig barnen eller honom det, han kanske inte kan hantera dina jobbiga känslor. För det är just vad de är, känslor av avundsjuka eller svartsjuka som kommer naturligt när man känner att livet är orättvist. Försök inte kväsa känslorna utan lev ut dem – men någon annanstans. Prata med dina vänner, leta upp ett nätforum, ta eventuellt kontakt med en kurator eller terapeut. Många infertilitetskliniker (både privata och offentliga) erbjuder gratis kuratortid – jag tyckte det var guld värt.
När det gäller din eventuella infertilitet (det finns gott om hjälpmedel och flertalet problem kan ofta hjälpas med mediciner någorlunda enkelt) så tycker jag inte att du ska ta ut för mycket elände i förskott. Bestäm dig för några små delmål som du ska klara av. Undersökningar och sånt. Stora frågor som om du kan leva med din man och hans barn om ni inte kan få några gemensamma är det inte dags att ta itu med riktigt än, även om jag förstår att du tänker på dem.
Sen är det viktigt att du förstår – och det här lärde jag mig lite för sent – att du och din man kommer att sörja fast på olika sätt. Visst, han har sitt/sina barn och du har inga och det suger. Men han kanske faktiskt sörjer att han inte har något barn med dig – det är ju dig han älskar, eller hur? Dessutom är det här något du önskar väldigt hett, och han vill ju att du ska vara lycklig.
I de här fallen är min erfarenhet att när en man inte ser att han kan lösa ett problem så sticker han ner huvudet i sanden. Och han blir bara frustrerad om du hela tiden vill prata om din sorg och veta hur han känner för ofta är han så rädd för vad han känner att han inte vågar tänka efter. När han blir frustrerad och inte vill prata blir du frustrerad och så börjar ni bara bråka. Vill du prata om din sorg och älta lite – välj någon eller några kompisar, gå till en kurator eller skriv av dig någonstans.
Dessutom: var alltid väldigt tydlig med vad du behöver från din man. Om du behöver stöd i form av en kram när du är ledsen är oddsen rätt stora för att han inte kommer kunna lista ut det av sig själv. Jag vet att det inte är särskilt kul att behöva be om kramar och närhet och/eller tröst men det gör livet så mycket lättare att leva än om man går omkring och är ledsen och frustrerad för att ens partner inte kan eller vet hur man tröstar. Bra kommunikation är a och o i kristider, det gäller att veta vad det är man behöver för att klara dagen och inte vara rädd för att fråga efter det. Du får själv känna efter vad för slags stöd du behöver men var beredd på att be om det.
Dessutom: Kom ihåg, det är kristider. Försök att göra så mycket som möjligt av det positiva och förminska det negativa så gott det går. Njut av den tid ni har tillsammans utan dina styvbarn, ta mycket tid för dig själv när de är hemma hos er, träffa kompisar, ta hand om dig själv, ta ett varmt bad eller skaffa dig någon ritual som du trivs med. Så ska du se att bördan kanske blir lättare att bära.
Jag hoppas innerligt att alla slipper gå igenom den jävla avgrundssorg som ofrivillig barnlöshet innebär. Jag önskar inte min värsta fiende att genomlida det här. Det blir på något sätt dessutom väldigt påtagligt när man varannan vecka har någon annans barn i hemmet, barn till den man älskar. Man ser glädjen dem emellan och vill också dela den. Det är inte alltid som det går i en styvfamilj, även om jag känner till många lyckade nätverkskonstellationer också. Därför kan det kännas jäkligt orättvist att ens partner får uppleva den glädjen och den kärleken och inte en själv.
Jag har gått vidare från barnlöshetsträsket, även om jag fortfarande ser mig som ofrivilligt barnlös men kanske inte lika olyckligt barnlös. Och jag kan se vilka fördelar det finns med att inte ha barn, även om jag fortfarande hellre hade haft dem. Jag ser att mitt liv har ett värde ändå, att jag kan vara lycklig i alla fall. Jag lever ju återigen med en man som har barn men de är i princip vuxna och då blir det väldigt annorlunda än om de hade varit små. Jag vet inte om det kan vara någon tröst när man själv är djupt nere i sorgen. Men det går att komma ut på andra sidan och ändå vara nöjd med sitt liv. Jag blir ledsen ibland, riktigt riktigt ledsen. Men när jag har gråtit färdigt går jag vidare. Kramas med min Kärlek och njuter av den tid vi får tillsammans.
Jag hoppas att alla får vara lyckliga. Även olyckligt ofrivilligt barnlösa.
Men mest önskar jag att alla som vill ha barn ska få det de önskar så hett.
Senaste kommentarer