Det var kalas. Fredagsvädret gjorde alla lyckliga. Mest av allt Timo som fick inleda festivalen och gjorde det med den äran. Entusiasm, kärlek, glädje. Precis så vill man börja en schysst musikupplevelse.
Timo Räisänen
Sen drack vi lite öl och kollade in Band of Horses. Hade lyssnat in senaste skivan och gillar den men precis som en annan festivalbesökare sa: Det lät precis som på skivan så då hade man lika gärna kunnat lyssna på den. Fast lite kul var det att sångaren hade Nudie-jeans på sig.
Band of Horses
Sen var det så småningom dags för Robyn och jäklar vad den tjejen kan leverera! Hela Slottsskogen svängde, när Dr Alban kom upp på scen stannade det av lite – av ren häpnad tror jag – men sen var det som om alla tänkte ett kollektivt Jaha och satte igång och gunga igen. No hasch hasch, liksom. Lite kul att hon kände sig tvungen at förklara efteråt att det inte var med ironi hon tog upp honom på scen…
Tyvärr tog jag inga bilder med Dr Alban på och de andra är så jäkla dåliga att jag tror jag skiter i att lägga upp dem. Men så här i efterhand kan jag känna att Robyn ägde Way out West. Det var hon som var bäst – trots att två av mina favoriter fanns på plats också.
Glasvegas var i och för sig något av en besvikelse. Sångaren var lite för packad för att det skulle vara fartigt, och även om han verkade tagen av publikens kärlek – och allsången – var han liksom inte riktigt med. Lägg till att jag stod alldeles för långt bak för att tycka att det var någon stämning, plus att de två personerna närmast mig bestämde sig för att föra ett samtal – ett samtal!!! – när de spelade min favoritlåt, och besvikelsen var rätt stor. Men jag är glad över att ha sett dem och lyssnade glatt på skivan på lördagsmorgonen. Eller ja. Lunchen då.
Glasvegas
Arctic Monkeys som avslutade fredagskvällen lyssnade jag på en del inför själva festivalen men fick ingen riktigt bra känsla för bandet. Spelningen kändes lite trist, rent ut sagt. Så vi drog hemåt och körde en helt egen efterfest med lite vin och gött snack.
Lördagen inleddes med en fantastisk födelsedagslunch, något mosiga var vi men söta Mini skulle firas så så blev det. Linnéstan är fantastiskt, finns så mycket att välja mellan… Blev till slut en hamburgare på tomma Linnéterassen innan regnet började dugga tätt.
Vi kom till festivalområdet lite sent men hade heller inget som vi kände oss tvungna att se. Jag var laddad inför Lily Allen på kvällen men allt annat kunde typ kvitta. Men lite Olle Ljungström och Florence Valentin i tältet (för över festivalens mest poppis område i och med regnet) slank ner, tillsammans med en öl eller två.
När regnet väl lättade var det bara Lily jag var ute efter. Teddybears spelade samtidigt men det kändes inte som ett svårt val. Hur ofta spelar Lily Allen i Sverige liksom? Teddybears kommer säkert dra ut på lanseringsturné för nya plattan snart.
Så det blev Lily.
Och ja, hon var bra. Lite nonchig, så där. Men skönt cool i tajta kläder, halvt genomskinlig topp och supernicea skor. Sjunga kan hon ju. Womanizer-covern var skitbra. Fuck you fantastisk. Och Not Fair skitkul.
Summa summarum: jag är skitnöjd med festivalhelgen. Men var otroligt trött på jobbet idag. Inte med, liksom. Så jag lägger mig tidigt i kväll och hoppas att min medelålders kropp kan hämta sig till i morgon.
Arkiverat i:Musik , Band of Horses, Glasvegas, Lily Allen, Robyn, Timo Räisänen, Way out west
Senaste kommentarer