Satt i telefonkö hos SU i morse. Försökte komma fram och meddela att FET:et misslyckats, och att jag vill boka in ett nytt.
Håhåjaja. Hur enkelt var det på en skala?
För det första måste jag smussla lite, för att inte berätta för alla mina arbetskamrater att jag fick mens i fredags. Det är detaljer som jag sparar åt resten av världen. Nämligen er. Så jag försökte passa på när ingen var där. Jättelätt. Inte.
För det andra händer det hela tiden saker. Det ringer i typ tre telefoner. Varav två är mina och den tredje måste jag svara i. Samtidigt som jag sitter i telefonkö i en fjärde telefon.
Jag gav upp efter tjugo minuter. Då hade jag ändå hunnit ta två andra telefonsamtal. Plus pratat med två arbetskamrater.
Hur i helvete ska man lyckas nå fram? Varför har de inte en mailadress? Det hade ju varit så otroligt mycket lättare. Jag mailar att vi misslyckats, de ringer mig för att boka upp nästa försök och så är jag tillgänglig när de ringer. Jag kan gå ut ur rummet och vara lite privat.
Jaja. Jag gör ett nytt försök i morgon bitti.
Skulle det mot all förmodan vara någon på SU:s IVF-enhet som läser detta, så har ni ju mitt nummer…
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
Mensen kom för några minuter sen. Kände det på mig i en halvtimme. Faktiskt är jag inte så ledsen, jag hinner inte känna efter så mycket . Men besviken. Tack alla snälla, rara för era tummar och värmande ord. Kanske kommer jag att behöva dem ännu mer när den stora sorgen kommer.
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
Ännu en nästan sömnlös natt på grund av ländryggen. Det var väldigt svårt att somna i går men som tur är lyckades jag till slut – de två nätterna innan har varit ännu jobbigare men av andra anledningar.
Jag vet inte om jag har möjlighet att uppdatera så mycket i dag, jag kommer att ha väldigt mycket att göra. Men jag kan säga som så att jag har ingen mens än så länge, och heller ingen mensvärk.
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
Kunde inte hålla mig och testade tidigare i kväll. Jag har försökt att skicka bilden med mobilen men den ville inte.
Inte gravid, alltså.
Men fortfarande ingen mens.
The jury’s still out…
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
Inget nu heller.
Jag brukar iofs börja blöda på natten men jag hade för mig att det var natten innan, så jag hade liksom ställt in mig lite på en obehaglig överraskning i morse. Men icke.
Behagligt nog har jag fullt upp med annat i dag så jag hinner verkligen inte fundera på vad som händer mer än då och då. Jag hade nog blivit tokig annars.
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
Inget nu heller*.
Hjälp.
* Om frysförsöket inte har funkat så borde jag få mens i dag. Det är nämligen 14 dagar sedan jag hade ägglossning.
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
Det har varit lite hektiskt sen i går och jag har inte hunnit vare sig skriva något eller känna efter så mycket.
Men trots att jag startade mina toapappersanalyser i går har det inte dykt upp nåt – än.
Jag brukar ibland få ont i ländryggen när mensen är på antågande, och i går hade jag ont, men betydligt mer än jag någonsin haft innan. Så ont att jag inte kunde somna och fick ligga med vetekudde.
Jag hoppas verkligen att det betyder något bra.
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
Salvia är en klok kvinna. Hon tycker inte jag ska ta ut sorgen i förskott.
Självklart har hon rätt.
Men det är så svårt att veta hur man förbereder sig inför dagen d. Jag vill liksom gärna vara förberedd. Så inte sorgen kommer som en blixt från klar himmel och golvar mig totalt.
Jag vet inte vad det är som är så farligt med att bli så ledsen men det är lättare att hantera sorg i små droppar än hinkvis.
Men jag försöker göra som Salvia säger. Leva i nuet. Vilket just nu innebär att spela ohälsosamt mycket tv-spel och kolla extremt mycket på brittiska tv-serier.
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
Tiden går väldigt långsamt. Men den går, vilket just nu är huvudsaken.
I går tog jag min tillflykt till datorspelet Settlers. En gammal favorit så här när jag väntar på att se om en ivf eller ett frysförsök har fungerat. När maken kom hem la vi oss i soffan och tittade på tv och film. Med avbrott för middag.
Det är klart att jag tänker på vad som kanske – eller inte – händer i min kropp. De här sista dagarna innan domen faller är man så förvirrad. Jag vill ju veta om jag ska ställa in mig på stor lycka eller om jag kommer bli besviken igen.
Man kan jämföra ivf-processen som ett riktigt jävligt maratonlopp*. Man jobbar, och jobbar och till slut kommer man in i stadion och kan se ett slut på det hela. Men varje gång man tror att man är klar snubblar man. Och så ringer de på den där klockan för att signalera ett varv till fast man trodde man var klar.
Hur ställer man in kroppen och knoppen på det? Ett evigt omstart. Jag vet inte.
Jag vet bara att jag tror mindre och mindre på att jag kommer i mål den här gången.
* Eller vad vet jag, jag har väl aldrig sprungit maraton…
Arkiverat i:Barnlöshet, FET och IVF , FET nr 2
![]()
Så här har jag och maken tillbringat kvällen och eftermiddagen. Uppflugna på soffan framför ett gäng bra och spännande tv-serier. Äkta flykt från vardagen. Och riktigt, riktigt skönt och mysigt. Att rekommendera så här i ruvningstider.Arkiverat i:FET och IVF, Kärleken , FET nr 2
I natt drömde jag att jag testat negativt.
Jag hade ett slags åkpass runt handleden, och fick åka upp till IVF-kliniken där en sköterska läste av mitt pappersarmband. Det stod N på ett ställe, och det var det som betydde negativt. Tjejen bredvid mig hade ett S på samma ställe, vilket betydde att hon var gravid.
Jag hade ett S på mitt armband men på ett annat ställe, så det gjorde varken från eller till. Men det som förvirrade mig och gjorde mig arg i drömmen, var att jag hade haft det där armbandet på mig sedan jag fick tillbaks embryot. Så om bara någon hade talat om för mig vad bokstäverna betydde skulle jag vetat redan från start.
Nu känner jag verkligen ingenting, så jag undrar om inte detta var en sanndröm. Men eftersom min söta Iris-vän Betty2 (stort grattis, Bettan!) testade positivt i går och säger att hon inte kände något heller så väntar jag lite med mina domedagsprofetior.
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
Jag tror jag håller på att bli förkyld. Min bonusson har haft feber i några dagar och även om jag inte varit hemma så mycket känner jag mig extremt hängig. Ont överallt, jag fryser hela tiden och så är jag skittrött. Fast tröttheten beror nog på att jag sover dåligt.
Jag har sjukskrivit mig i morgon och på tisdag. Sen är jag ledig i några dagar innan jag börjar jobba igen. Med tanke på alla känslor som kommer att spira i veckan, vare sig de är negativa eller positiva, känns det som om jag behöver lite lugn och ro. Speciellt med en förkylning i kroppen.
*snörvel*
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
Okej. Here goes.
En dag i förra veckan kände konstiga smärtor där jag inte haft smärtor förut. Någonstans till höger om livmodern, lite högre upp än där jag har min ”endovärk”.
Sen får jag då och då (mycket mera sällan nu) träningsvärksliknande kramper i livmodern. Ungefär som mensvärk, men lite annorlunda. Kan inte förklara mer.
Sen fryser jag jämt. Men det beror nog mest på att jag sover dåligt.
Ömma bröst har jag om jag slår på dem, typ.
Endovärken tar jag som ett tecken på att allt är som det brukar, det vill säga ingen graviditet.
Glädjen och säkerheten jag kände häromdagen, och förtvivlan som jag kände dagen efter, har förbytts mot ett konstigt icke-varande, där jag bara går omkring och känner efter utan att våga hoppas.
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
Första ivf:en som vi gjorde på Carlanderska (hösten 2005) hade jag ingen aning om hur saker och ting skulle gå till. Jag ställde nybörjarfrågor på Familjeliv och Alltförföräldrar och när jag började blöda tre dagar före testdatum blev jag helt ställd. Tanken hade aldrig fallit mig in, att jag skulle kunna blöda innan det viktiga datumet. Progesteronet skulle förhindra det. Jag var helt oförberedd.
När vi gjorde frysförsöket med blastocysten på Carlanderska i januari i år hade jag inte börjat blöda på testdatumet, så det grodde ett litet hopp i mig. Jag hade djupanalyserat både toapapper och trosor i säkert en vecka, och trodde att jag var gravid. Men tji fick jag. Och mensen dröjde nästan en vecka så jag hann få upp hoppet igen.
Första ivf:en på Sahlgrenska (maj 2006) var jag lite mer förberedd på vad som skulle kunna hända. Men trosspaningen pågick ändå. Prick 14 dagar efter ägguttaget (= ägglossning) började jag blöda. Vilket jag var helt förberedd på. Behövde inte ens testa.
Och jag vet att den här gången kommer det vara exakt likadant. Prick 14 dagar* efter ägglossning, det vill säga på torsdag nästa vecka, är det dags att börja känna efter om min mens är på g. Denna kunskap hindrar dock inte det faktum att jag redan kan få för mig att jag börjat blöda. Vilket är lite lätt irriterande för man tycker ju att jag borde syssla med annat. Mina arbetsuppgifter, till exempel**.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Förmodligen att jag trots all min erfarenhet är lika orolig som en nybörjare. Samtidigt lite mer förberedd. Och fortfarande helt koko i huvudet.
Men som tur är vet jag om typ fem dagar. Eller lite till. Hur det gått.
* En kvinnas lutealfas, det vill säga den tid mellan ägglossning och mensstart, är nästan alltid konstant. Och oftast 14 dagar. Det är tiden från mensstart till ägglossning som kan variera.
** Oroa er inte, jag är inte på jobbet. Börjar klockan elva.
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
I kväll har jag tagit ett och ett halvt glas vin. Det behövdes. Jag har varit helt knäckt efter att ha försökt få ihop ett galet analyserande av allting som försiggår i min kropp och en tiotimmars arbetsdag.
Jag ville inte först, men maken lyckades övertala mig med sin något omvända logik:
Man kan inte hindra naturens gång. Har det fäst därinne, så har det. Och precis som ogräs under asfalt kan man inte få bort det. Ett glas vin förändrar inte saken.
Gullegris.
Arkiverat i:FET och IVF, Kärleken , FET nr 2
Jag sover dåligt, jag vaknar tidigt och hela tiden snurrar tankarna i mitt huvud. The soundtrack of my life igen.
På ett sätt är det skönt att läsa igenom bloggens arkiv de månader jag ruvat och se att det var så här jobbigt då med. Plus att jag bevisligen tagit mig igenom de här perioderna. Men samtidigt så läser jag om mina symtom, konstiga ilningar i magen bland annat, och inser att det är precis likadant den här gången.
Och eftersom jag misslyckats alla andra gånger så undrar jag om jag inte borde förbereda mig på ännu ett misslyckande…
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
Snälla den som bestämmer hur jag mår och vad jag tänker:
Kan jag inte få jobba ifred från och med i morgon och till och med tisdag? Slippa djupanalyser av olika magkänslor och låta bli att klämma på tuttarna i en förhoppning om att de ska ömma lite… ?
Snälla? I alla fall under arbetstid?
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
I går var jag bombsäker på att det hade tagit sig. Helt jävla bombsäker.
I dag är jag nästan lika säker på att det inte tagit sig. Helt jävla nästanbombsäker.
Så länge jag känner mina vanliga menssymtom är jag i princip övertygad om att det skitit sig. Men så fort något annat hugger till i magen (inte för att det gör det, men ibland känns det konstigt) så vågar jag hoppas ett litet tag till.
Det är bara det att nu var det rätt så länge sedan jag ruvade så jag minns inte riktigt hur det var att djupanalysera på det här viset. Lite gaser i magen skulle lika gärna kunna vara en blivande bäbis – vad vet jag?
Just nu är jag mycket förvirrad.
Och det värsta är att det är minst en veckas förvirring och uppåneråuppånerande kvar. Och jag som lyckats lura mig själv till att tro att jag kommer ha för mycket att göra för att analysera.
Tji fick jag. Jag kommer sitta så här hela dagarna på jobbet, inte göra ett skit och bara fundera och känna efter.
Och då undrar jag lite lätt varför man inte kan få sövas direkt efter ET och väckas två veckor senare (eller tre, om man så vill) med en klapp på kinden och ett ”Jag är ledsen, men det funkade inte” eller ”Grattis! Du är gravid”? Hm? Borde inte det ingå, liksom?
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
Om det är så att embryot i min livmoder trivs och om det fortsatt att dela på sig, ser det ut som på bilden och är typ 0.1-0,2 millimeter stort.
Det är ganska litet.
Det är nu sju dagar sedan jag ägglossade och fem dagar sedan det befruktade, upptinade ägget placerades i min mage. Att man kan göra så är helt ofattbart men jag är glad över att chansen finns.
Men det känns som om det är väldigt mycket som ska klaffa för att det där lilla dammkornet ska växa upp till något som liknar en bäbis.
Och så undrar jag om det verkligen är så färgglatt därinne? Vilken psykedelisk känsla det stackars embryot måste ha.
Tänk om jag får en hippie!!!
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
Ja, det är sant. Jag börjar redan känna efter och är så långt ifrån neutral som möjligt.
Ändå är jag inte lika uppstressad som vid andra ruvningar. Jag har ett lugn i mig som jag inte kan förklara. Trots detta analyserar jag varenda liten känsla jag har i magen. Och jag har några.
Vilket kan vara en bra grej. Men även en dålig.
Det är ju så svårt att veta…
Arkiverat i:FET och IVF , FET nr 2
Senaste kommentarer