Note to others:

När en visserligen lyckligt men ändock ofrivilligt barnlös kvinna beklagar sig över mens, mensvärk och pms och hur orättvist det är att män inte dras med några hormonella problem över huvudtaget är det faktiskt inte okej att säga att jo men det där vägs ju upp av att kvinnor kan föda barn, vilket ju bara måste vara det ultimata, det mest häftiga man kan uppleva.

Det är fan inte okej.

Arkiverat i:Barnlöshet , Barnlöshet, grodor, sorg

Myspys

Var hos söta Salvia igår och blev bjuden på middag – igen. Superdupergod lax med mumsig GI-sallad. Mätt som en plätt blev jag.

Missade Obamas – ja, vad heter det på svenska? Inauguration. Insvärning kan det knappast vara. Nåja, jag missade det i alla fall.

Jag och Salvias söta son satt och tittade på Pingu och sen läste vi en bok om någons lilla bil (historien var lätt att känna igen, Wille eller Pelle eller nån liten kille har en fin, fin bil. Hans tjejkompis (syster??) får syn på bilen och vill ha den också. Slagsmål uppstår och båda gråter stora tårar. Tills mamma kommer och ger flickan en egen bil. Då blir de båda glada igen. Fast i fallet med Salviasonen lästes boken i den här något impulsiva ordningen som barnet själv bestämde över: Titta, han har en bil! Oj, det är två barn som gråter – varför gråter de tror du? Ska vi bläddra tillbaks och kolla? Nähä, men se där slår hon på honom, ser du det? Får man göra så? Det kanske var därför de grät? Nejmen titta ja där ser man att han har en fin bil som han leker med och hoppsan nu var vi i slutet och de är glada igen – varför tror du de är glada? Ska vi titta? Nähä vi ska titta på hans fina bil igen ja… och så vidare med undantag av de få gånger som det var svårt för små barnahänder att just bläddra i boken så de fastnade).

Efter det lektes leken som heter Vad har du i tofflan? då sonen satt på min mage och jag tryckte på hans tår och undrade vad det var för konstiga saker han hade i sina tofflor. Efter ett tag tog vi av tofflorna och undersökte och sen satte vi (jag) på tofflorna igen och undrade om tårna var kvar.

Jag hade skitkul.

Sen blev han överaktiv av rädsla för att falla i sömn och hoppade jämnfota på min mage och boxade min vänstra tutte och då packade jag ihop mig och åkte hem.

Och ja, Salvia och jag hann prata av oss lite också, mellan lekar och Pingu och bokläsning.

Så jag är inte ett dugg ledsen över att jag missade Obamas javadetnuvar. Snarare nöjd.

Precis så här kan jag tänka mig att ha mitt liv. Jag får leka med mina väninnors barn då och då, se dem växa upp men slippa det jobbiga. Nej jag får inte barnens kärlek till en mamma. Men jag kanske kan få vara mammas coola kompis. Eller mammas underhållande kompis. Eller bara mammas kompis. Och njuta av närheten till barn utan att bli ett dugg ledsen eller avundsjuk eller någonting tråkigt över huvudtaget.

Jag känner att jag har landat i det här. Barnlöshetsjaget är kvar men sorgen gör sig påmind alltmer sällan. Och det är så skönt. Så vansinnigt, otroligt skönt.

Arkiverat i:Barnlöshet, Livet , Barnlöshet, glädje, sorg

Psykologiska blockeringar my ass

Läste Bladet i dag och höll på att explodera på jobbet.

Ett ungt par – båda är 25 – har försökt få barn i ett år och skriver in till Linn Heed för att få hjälp. Hur ska de lättare bli gravida? Hennes svar är väl någorlunda nyanserad – fast det där med att kvinnan ska äta folsyra handlar ju knappast om att de lättare blir gravida utan att ett eventuellt foster behöver folsyra de första veckorna.

Men sista meningen gör mig förbannad. Vadå ”alltför ofta” handlar det om psykologiska blockeringar? Hur många gånger är alltför ofta? Vilken jäkla statistik baserar hon sitt svar på? Antagligen samma som alla de som säger adoptera ska ni se att ni blir gravida. Återigen: ja, det finns de som blir gravida efter att ha adopterat barn/skaffat hund/köpt villa. Det finns också de som inte blir gravida efter att ha adopterat barn/skaffat hund/köpt villa. Men dem berättar man inga historier om.

Det är dags för någon att visa Linn Heed den där undersökningen som de gjorde på Sahlgrenska där de visade på att stress inte påverkade chanserna att lyckas med ivf.

Jag tycker det är ett bra råd att säga att man inte ska fokusera på att bara göra barn  – mycket av kärlekslivet går förlorat när man har fokus på sex som tillverkningsmetod – men det här paret hade ju för fasiken försökt i över ett år! De ska vända sig till expertisen, punkt slut. Inte behöva höra att det kanske är deras ”psykologiska blockering” som gör att de inte blir gravida.

Arkiverat i:Barnlöshet , Barnlöshet, infertilitet, Linn Heed

Råd till ny styvmamma i barnlöshetsträsket

Att vara styvmamma till en annan kvinnas barn ihop med den man älskar kan bli ganska krångligt.

Att upptäcka att man inte kan få barn med den man älskar är tungt. Svårt och svart. Jobbigt för relationen.

Att vara styvmamma till en annan kvinnas barn ihop med den man älskar och inse att man kanske inte kan få barn med den man älskar samtidigt som man förväntas ta hand om och leva med sambons barn är skitsvårt. Skitsvårt, skitjobbigt och jävligt tungt.

I dag läste jag ett inlägg på min favvo styvmorsforum från en tjej som nyligen upptäckt att hon kanske är barnlös. Känslorna yrde och allt var svart. Så jag försökte formulera lite tips och råd, erfaren som jag är. Jag ser fortfarande att folk hittar hit när de googlar på barnlöshet – så jag postar helt enkelt en lite nedbantad och omredigerad version av mitt svar till henne. Kanske hjälper det någon.

Att hamna i ofrivillig barnlöshet är att hamna mitt i en livskris. Man får tampas med många existentiella frågeställningar, vissa dagar är helt svarta och andra bara grå. Det är inte konstigt att man då och då önskar bort hans barn. Ha INTE dåligt samvete för det. Däremot ska man ju inte visa vare sig barnen eller honom det, han kanske inte kan hantera dina jobbiga känslor. För det är just vad de är, känslor av avundsjuka eller svartsjuka som kommer naturligt när man känner att livet är orättvist. Försök inte kväsa känslorna utan lev ut dem – men någon annanstans. Prata med dina vänner, leta upp ett nätforum, ta eventuellt kontakt med en kurator eller terapeut. Många infertilitetskliniker (både privata och offentliga) erbjuder gratis kuratortid – jag tyckte det var guld värt.

När det gäller din eventuella infertilitet (det finns gott om hjälpmedel och flertalet problem kan ofta hjälpas med mediciner någorlunda enkelt) så tycker jag inte att du ska ta ut för mycket elände i förskott. Bestäm dig för några små delmål som du ska klara av. Undersökningar och sånt. Stora frågor som om du kan leva med din man och hans barn om ni inte kan få några gemensamma är det inte dags att ta itu med riktigt än, även om jag förstår att du tänker på dem.

Sen är det viktigt att du förstår – och det här lärde jag mig lite för sent – att du och din man kommer att sörja fast på olika sätt. Visst, han har sitt/sina barn och du har inga och det suger. Men han kanske faktiskt sörjer att han inte har något barn med dig – det är ju dig han älskar, eller hur? Dessutom är det här något du önskar väldigt hett, och han vill ju att du ska vara lycklig.

I de här fallen är min erfarenhet att när en man inte ser att han kan lösa ett problem så sticker han ner huvudet i sanden. Och han blir bara frustrerad om du hela tiden vill prata om din sorg och veta hur han känner för ofta är han så rädd för vad han känner att han inte vågar tänka efter. När han blir frustrerad och inte vill prata blir du frustrerad och så börjar ni bara bråka. Vill du prata om din sorg och älta lite – välj någon eller några kompisar, gå till en kurator eller skriv av dig någonstans.

Dessutom: var alltid väldigt tydlig med vad du behöver från din man. Om du behöver stöd i form av en kram när du är ledsen är oddsen rätt stora för att han inte kommer kunna lista ut det av sig själv. Jag vet att det inte är särskilt kul att behöva be om kramar och närhet och/eller tröst men det gör livet så mycket lättare att leva än om man går omkring och är ledsen och frustrerad för att ens partner inte kan eller vet hur man tröstar. Bra kommunikation är a och o i kristider, det gäller att veta vad det är man behöver för att klara dagen och inte vara rädd för att fråga efter det. Du får själv känna efter vad för slags stöd du behöver men var beredd på att be om det.

Dessutom: Kom ihåg, det är kristider. Försök att göra så mycket som möjligt av det positiva och förminska det negativa så gott det går. Njut av den tid ni har tillsammans utan dina styvbarn, ta mycket tid för dig själv när de är hemma hos er, träffa kompisar, ta hand om dig själv, ta ett varmt bad eller skaffa dig någon ritual som du trivs med. Så ska du se att bördan kanske blir lättare att bära.

Jag hoppas innerligt att alla slipper gå igenom den jävla avgrundssorg som ofrivillig barnlöshet innebär. Jag önskar inte min värsta fiende att genomlida det här. Det blir på något sätt dessutom väldigt påtagligt när man varannan vecka har någon annans barn i hemmet, barn till den man älskar. Man ser glädjen dem emellan och vill också dela den. Det är inte alltid som det går i en styvfamilj, även om jag känner till många lyckade nätverkskonstellationer också. Därför kan det kännas jäkligt orättvist att ens partner får uppleva den glädjen och den kärleken och inte en själv.

Jag har gått vidare från barnlöshetsträsket, även om jag fortfarande ser mig som ofrivilligt barnlös men kanske inte lika olyckligt barnlös. Och jag kan se vilka fördelar det finns med att inte ha barn, även om jag fortfarande hellre hade haft dem. Jag ser att mitt liv har ett värde ändå, att jag kan vara lycklig i alla fall. Jag lever ju återigen med en man som har barn men de är i princip vuxna och då blir det väldigt annorlunda än om de hade varit små. Jag vet inte om det kan vara någon tröst när man själv är djupt nere i sorgen. Men det går att komma ut på andra sidan och ändå vara nöjd med sitt liv. Jag blir ledsen ibland, riktigt riktigt ledsen. Men när jag har gråtit färdigt går jag vidare. Kramas med min Kärlek och njuter av den tid vi får tillsammans.

Jag hoppas att alla får vara lyckliga. Även olyckligt ofrivilligt barnlösa.

Men mest önskar jag att alla som vill ha barn ska få det de önskar så hett.

Arkiverat i:Barnlöshet , Barnlöshet, lycka, råd, sorg, tips

Resultat

Jag har misslyckats med att flytta upp min omröstning till högerspalten så jag redogör för resultaten här. Den har ju ändå legat ett tag nu.

47 personer har röstat och om röstningen skulle avslutats i dag skulle det blivit en delad förstaplats för alternativen ”mitt liv” och ”bara blaja järnet”, som bägge fick 13 röster. På tredje plats kommer då alternativet ”mina tankar”, som jag kanske kritiskt kan tycka är lite väl likt ”bara blaja järnet” – jag hade nog inte riktigt tänkt igenom alternativen när jag gjorde omröstningen.

Det finns ett fåtal som tycker att jag ska skriva om barnlöshet och det ska jag väl försöka med, även om det antagligen också blir mest blaj. Förhoppningsvis intressant sådan(t?). Grejen är att jag inte riktigt lever i den världen längre, även om den är påtaglig – för jag är ju fortfarande barnlös. Och har såklart tankar kring det.

Fast jag har tre styvbarn, det är ju en helt annan sak. Och om dem kanske jag inte bloggar så mycket för deras egen integritets skull. Däremot kan jag ju tänkas ha en och annan fundering kring styvmoderskapet. Till exempel vad som händer med relationen med ett styvbarn där relationen med styvbarnets pappa är över. Där har jag mycket tankar. Känslor också.

Arkiverat i:Meta , Barnlöshet, omröstning, styvbarn, styvfamilj, styvmamma

Ego

Och ja. Jag saknade bekräftelsen jag fick av att veta att jag var läst. Att jag var intressant. Att jag var NÅN.

Faktiskt.

Men fan vet vad jag ska skriva om framöver.

Barnlösheten är ju liksom inte nåt jag sysslar med aktivt nuförtiden. Jag tror visserligen att jag är gravid varenda jäkla månad men det där kommer nog aldrig att försvinna. Jag för pliktskyldigt in min cykel i min iPod touch – mest för att hålla koll på när mensen ska vara på g – men jag känner att intresset för det där dalar för det räcker att jag har klart för mig vilken dag det var jag fick mens förra gången. Då kommer mensen fyra veckor senare plus en dag för cykeln har varit 29 dagar lång sen jag skilde mig typ. Förutom en gång och då trodde jag nästan på riktigt att jag var gravid men det var jag inte. Så även om hoppet är stort är insikten större.

Samtidigt har jag massor med tankar kring barnlöshet för även om jag inte känner mig vare sig ofrivilligt eller frivilligt barnlös var den ofrivilliga biten en så stor del av mitt liv så otroligt länge att jag alltid kommer att identifiera mig med sådana. Så vem vet, jag kanske har mycket att säga ändå.

Eller så blir det en massa blaj om schlagern. Eller Let’s dance. Eller nåt annat. Vi får se, helt enkelt.

Arkiverat i:Meta , Barnlöshet, egoinlägg, Menscykel

Handbok för vänner till barnlösa

Jag tänkte att det måste finnas dom som undrar hur man beter sig i närheten av mig. För jag är ju så känslig och konstig att jag själv tycker att hälften vore nog. Och ni andra som läser här, som inte känner mig – ja, ni kanske har en kompis som ni tror är ofrivilligt barnlös och är så där lite halvosäkra på hur ni ska vara, om ni ska fråga, och så vidare.

Det är ju högst personligt hur man reagerar, jag kan ju bara tala för mig själv. Men så här skulle jag vilja ha det:

Du tror att din kompis lider av att vara ofrivilligt barnlös.
Fråga inte rätt ut för han eller hon kanske inte vill berätta. I stället kan du kanske beröra ämnet någon gång, men utan att pusha. Om man vill berätta gör man det när man själv tycker att det är dags. Då är det viktigt att du lyssnar och visar intresse.

Du vill höra om din kompis behandlingar.
”Hur går det?” är en av de jobbigaste frågorna man kan få när man inte är beredd på att prata om sina problem. Det är mycket bättre att fråga ”Hur mår du?” så kan den barnlösa själv ta ställning till hur mycket hon eller han vill berätta och det får du respektera. Hur mycket man vill prata beror väldigt mycket på dagsformen.

Du har blivit gravid och vet inte hur du ska berätta det.
Jag personligen skulle uppskatta om du berättade för mig först, lite avsides eller privat, innan du släppte bomben till alla våra vänner/kollegor/släktingar. Så har jag möjlighet att reagera som jag själv vill och ta ställning till det lite för mig själv. När du sedan berättar för alla andra och de oroligt tittar efter min reaktion kan jag glatt le och säga att ”det visste jag redan”.

Du är jätteglad för din graviditet och vill berätta allt för hela världen.
Det är klart att du är superglad! Det ska du vara också – att bli gravid är ett mirakel. Men dina ofrivilligt barnlösa vänner kanske inte vill höra varenda detalj. Nöj dig i stället med att berätta senaste nytt och behåll de andra detaljerna för övriga vänner. Framför allt: gnäll inte om att du mår illa eller att det är tungt och jobbigt – din barnlösa vän skulle mer än gärna byta plats med dig och förstår inte hur du kan klaga över det som är hans/hennes högsta dröm!

Arkiverat i:Barnlöshet , Barnlöshet, Handbok, tips