Helga efterlyste en förklaring till varför vi väljer bort adoption. Jag har ingen.
Jag tror det är det som är grejen.
Jag bara kände det. Jag vill inte adoptera. Det är inte min grej. Utan en massa intellektuella frågeställningar. Det bara är så.
Jag hade nog kunnat komma med en massa anledningar. Pk och inte pk.
Till exempel att jag har en styvson och det är inget biologiskt barn och därför vill jag ha ett biologiskt. Men det är inte så.
Precis lika otvetydigt som att jag inte orkar med ivf längre – jag vill inte adoptera. Precis lika självklart.
Arkiverat i:Barnlöshet, FET och IVF , Adoption
Jag har tänkt. Och så har jag tänkt. Och kommit fram till några saker. Som gäller just nu. Vet inte om de förändras men jag tror inte det.
Det första är att jag orkar inte med mer psykisk terror à la ivf. Faktiskt. Jag har föreställt mig i korridoren på Sahlgrenskas IVF-avdelning och det har inte gått. Jag vill vara klar med den ofrivilligt barnlösa Tinsel. Jag vill bara vara Tinsel. I fyra år har jag haft den här identiteten och den klär mig inte. Den är jobbig. Jag blir en ledsnare människa. Jag vill gå vidare.
Det andra är att vi inte vill adoptera. Både mannen och jag är rätt överens om detta. Med all respekt för alla mina vänner som har eller ska adoptera så är det inte lösningen för oss. Det är ett biologiskt barn vi vill ha. Vilket är oerhört sorgligt egentligen för det betyder att jag antagligen aldrig kommer att bli mamma.
Bara för att jag och maken väljer bort adoption betyder inte det att vi tycker det är fel eller konstigt. Jag vill bara förtydliga för jag vet att många brukar bli sura när jag skriver om min tvekan inför adoption. Det är inte för att jag tror att det är svårare att uppfostra ett adopterat barn än ett biologiskt, eller att jag tror att det skulle vara mer problematiskt på något sätt, jag har bara insett att det är ett biologiskt barn jag velat ha. Jag har faktiskt läst på en hel del om adoption och till och med varit inne på länder och sånt men det har mest varit en reaktion mitt i sorgen att hålla hoppet uppe. Nu när kroppen talar om för mig att det är ett faktum att jag antagligen inte kommer att kunna få biologiska barn så inser jag att det är det jag velat ha. Punkt.
Det är de här två sakerna som maken och jag har pratat om i går. Det är de här tankarna som malt i dagarna och som jag inte velat lufta för mycket här för vi har inte kunnat prata och jag har inte velat kommunicera med honom via min blogg. Men nu har vi pratat och även om det kom som en rejäl chock för honom att jag inte vill göra ivf mer har vi nog landat i det. Lite. Jag är rätt övertygad att han tror att jag kommer att ändra mig framöver. Han kanske har rätt, men det känns inte så. Sen är han också världens största optimist och tror att jag ska bli gravid på naturlig väg…
Ytterligare ett problem i det hela är att maken redan har ett barn. Jag vet inte hur lätt det är att leva som barnlös i en relation där den andra faktiskt inte är barnlös, och där barnet är en påtaglig del av livet. Hittills har det inte varit så lätt. Speciellt inte när sorgen pockar på. Det har oroat mig mycket den senaste veckan men jag är mitt i sorgen nu och kan nog inte tänka riktigt klart. Nu ska vi försöka njuta av tre helt barnfria veckor.
Så – ja, det känns bättre nu.
Arkiverat i:Barnlöshet, Kärleken, Livet , Adoption
Jag känner ibland att jag blir ifrågasatt för jag inte redogör fullt ut för våra tankar kring adoption. Men vissa saker vill man inte berätta allt om. Det kan tolkas och missuppfattas. Och det verkar som om vissa som kommenterar gör det redan.
Men fan. Det här är mitt liv, beslutet är mitt och min mans och det tar vi tillsammans. Jag är tacksam för synpunkter och synvinklar och så.
Men det är vårt liv, vår framtid det handlar om. Och det som är vårt, det avhandlas inte här. Här avhandlas det som är mitt - som jag vill dela med mig av.
Arkiverat i:Barnlöshet, FET och IVF , Adoption
Åt middag med min älskling i går kväll och pratade mer om adoption. Ibland är det så att vi knappt hinner prata om det vardagliga så de stora frågorna får ta ett steg tillbaka. Men i går så hann vi.
Och nu vet jag bättre hur han tänker. Och varför.
Han tänker jättefint. Fast det är hans tankar och inte mina så dem får han behålla.
Arkiverat i:Barnlöshet, Kärleken , Adoption
Piri har skrivit ett tänkvärt inlägg om adoption och hur många som har svårt att få barn väntar med att ens tänka på adoption tills alla andra möjligheter är utforskade. Vilket kan ju innebära problem i längden. Man kanske blir för gammal för att få en liten bäbis (om det nu är det man vill) eller att tiden springer ifrån en på annat sätt.
Hon har ju helt rätt, egentligen. Jag vidhåller fortfarande att jag anser att man när man genomgår en infertilitetsutredning bör få träffa en kurator men det är nog idé att redan där börja introducera tanken på adoption som möjligt alternativ.
För om jag ser till mig själv och min situation är det så att jag från början var himla inriktad på att det var en graviditet jag var ute efter. Det längtades plus hit och dit och när det inte fungerade i sänghalmen kändes ju ivf som ett ”nära” alternativ för att åstadkomma det hett efterlängtade plusset.
Fast för sisådär ett år sen eller två började jag läsa på ganska mycket om adoption. Just för att jag då insåg att ivf kanske inte var räddaren i nöden och jag ville utreda exakt vilka valmöjligheter vi hade. Samtidigt började tankarna mala. Ju mer jag läste på om adoption desto mer kände jag att jag inte ville gå igenom den här vänteprocessen en gång till. Trots att man i princip är garanterad ett barn.
Jag och maken har snackat om adoption men inte riktigt kommit fram till något. Vi har snackat hit och dit om olika länder och kommit fram till att vi inte riktigt tycker lika. Fast det går ju alltid att kompromissa och känna sig fram. Men jag känner starkare och starkare att när vi är klara med ivf – vare sig det blir bäbis eller inte – kommer vi inte att gå vidare med att adoptera. Fast jag har lovat mig själv att innan vi sätter punkt helt kommer vi att gå på en av FFIAs eller någon annan organisations infoträffar bara för att kolla läget och bli säkra på att vi inte fattar fel beslut.
Grejen är att jag vet inte om jag hade känt så här om vi redan från dag ett hade sett adoption som en möjlig lösning.
Sen kan man ju alltid ändra sig.
Arkiverat i:Barnlöshet, FET och IVF , Adoption
Årets första inlägg borde vara något riktigt, riktigt bra. Eftertänksamt, smart, välskrivet. Debattskapande, nytänkande.
Men jag är lite bakis så ni slipper raljerande kring Skugges finkrogsamning och deppinlägg om hur jobbigt vi barnlösa har det.
I stället konstaterar jag bara att det här året ser ut att bli ett bra år. För mig och min familj. Vi åker till Kenya. Vi ska på bröllop. Vi ska sola. Och se vilda djur. Jag får komma hem. Tjugo år efter att vi flyttade därifrån.
Det här blir kanske året som vi kan konstatera att nähä, ivf var nog inget för oss. Det här blir året som vi börjar diskutera adoption på allvar. Det här blir året som jag kanske blir gravid. Oavsett vad som händer blir det här året historiskt i mitt liv.
Det finns så många möjligheter. Och tavlan är helt blank.
Arkiverat i:Barnlöshet , Adoption
Tredje äggplocket på g. Det är ju egentligen rätt lite. Men i den här världen är jag gammal i gamet.
Trist. Det hade ju varit roligare att lyckas på första försöket. Även om jag antagligen inte hade varit lika ödmjuk då.
Det bästa är att jag har ett äggplock kvar. Om det här försöket skulle misslyckas. En bakdörr, liksom. Sista chansen.
Maken och jag har försökt att börja prata om ifall det inte lyckas. Ifall vi inte kan få barn ihop – trots ivf. Det går inget bra. Vi vill inte tänka den tanken. Samtidigt måste man snegla lite åt andra hållet. Åt adoptionshållet.
Jag tvekar ju när det gäller adoption. Det känns som om vi varit igenom så mycket redan. Jag orkar inte med fler barnprojekt. Jag vill landa i mitt liv och leva det. Inte se framåt, längta efter en tillvaro som bara hamnar längre och längre bort.
Sen finns ju den där magiska gränsen. Att man får inte adoptera små bäbisar om den ena partnern är över 42 år gammal. Den gränsen passerar vi nästa år. Hur hårda är de med den regeln? Någon som vet?
Arkiverat i:Barnlöshet, FET och IVF , Adoption, IVF nr 3
Jag har ju mått förvånansvärt bra i sommar. Och gör fortfarande. Jag har inte gråtit på evigheter*, till exempel.
Men jag har börjat tröttna på att se en massa gravidmagar och bäbisar och lyckliga familjer. Känner ett styng i hjärtat av sorg varje gång. Jag går inte in på gravidbloggar lika ofta, även om de gravida är tidigare barnlösa vänner till mig. Vill inte utsätta mig för stora magar eller ultraljudsbilder i onödan. Läsa om små bäbisar i magen som gör roliga saker.
Jag undrar om det är så här det kommer kännas om vi inte lyckas. Jag har nämligen flera gånger lekt med tanken i sommar att om vi misslyckas med ivf kanske det är läge att sätta punkt där. Oviss väntan är jobbig, oavsett vad det är vi väntar på.
Men kommer jag då i resten av mitt liv ha svårt för gravidmagar, lyckliga barnfamiljer och ultraljudsbilder? Vilket oerhört handikapp.
Fast samtidigt kanske det är ett sätt att förskona psyket. Att ta itu med vad som kommer sen när man verkligen är där. Maken och jag är överens om att vi tar diskussionen om adoption sen, när vi känner oss färdiga med ivf. Det funkar bra för mig.
Det kan ju vara så att om vi misslyckas med ivf så behöver vi en upphämtningsperiod. Innan vi känner för att ge oss i kast med nya processer, ny väntan.
* Ja, barnlöshetsrelaterad gråt, alltså. Jag är annars en rätt blödig person och gråter när jag ser film, läser böcker och när glada fotbollsspelare vinner viktiga matcher. Oavsett om jag håller på det laget eller inte.
Arkiverat i:Barnlöshet , Adoption
Svaret på frågan i rubriken är ja.
Jag befinner mig i ett ständigt försvarsläge. Oavsett vad oiniterade människor säger om våra problem så har jag taggarna utåt.
Häromdagen frågade en kvinnlig kollega mig om jag tyckte att barnlöshetsgrejen tog över mitt liv för mycket. Jag är säker på att hon bara undrade rent allmänt – och hon la till att det måste ju göra det när man är mitt uppe i en behandling, som jag är. Vilket hon har rätt i.
Ändå överreagerade jag. Kände att jag var tvungen att förklara hur stort det här var. Kvinnan har ju två barn och en syster som gjort ivf så så här i efterhand är jag helt säker på att hon vet vad jag pratar om.
En annan släkting frågade om det var så väldigt viktigt för oss att få just ett biologiskt barn. Genast anföll jag honom verbalt. Förklarade att det här kanske är våra första chanser att få ett barn över huvudtaget och att adoptera, det kommer vi till när detta inte funkar.
Samtidigt är svaret på frågan ja. Just nu är det väldigt viktigt för oss att få ett biologiskt barn.
Märker vi dock att ivf inte funkar eller att jag/vi inte orkar med den psykiska pressen och ovissheten som ivf innebär känns adoption som en naturlig fortsättning i våra försök att få gemensamma barn.
Jag är lite lätt trött på att ha taggarna utåt och känna mig ständigt påhoppad.
Samtidigt vet jag inte hur jag ska göra för att låta bli att reagera. Det är så många andra som säger så dumma saker att alla de intelligenta frågorna försvinner i bruset.
Arkiverat i:Barnlöshet , Adoption
Någon gång då och då är det någon som frågar ”Varför adopterar ni inte nu när ni inte kan få barn? Det finns ju så många föräldralösa barn i världen.”
Då blir jag sur.
Är det någon som någonsin ställt den frågan till ett par som kan få biologiska barn? Varför ska jag lätta ditt dåliga samvete?
Människans hela existens går faktiskt ut på att föröka sig. Darwin, och allt det där. Det är ytterst få arter som adopterar andras avkomma, som inte är nära släkt. Varför skulle vi vara så mycket annorlunda?*
Jag och min man kan antagligen inte få biologiska barn på det vanliga sättet. Men det finns ett annat sätt, och det vill vi testa. Vi har några chanser på oss, sen har vi bestämt oss för att utvärdera. Är det så fel?
* Jag menar bara att det kanske inte är det allra första man tänker på. Inte att det är helt otänkbart.
Arkiverat i:Barnlöshet , Adoption
Många tror att man har adoption som ett slags ”sista” alternativ.
För mig är det inte så. Adoption är högst aktuellt, speciellt sedan vi var i Indien och jag fick se alla de små bruna barnen, som såg ut som jag gjorde när jag var liten. Då sög det till i livmodern, kan jag lova. Små blonda, blåögda barn är ju inte riktigt jag.
Men samtidigt så vet vi ju att vi har rätt bra chanser att lyckas få barn med hjälp av IVF. Vi är förhållandevis unga och våra kroppar funkar ju som de ska – förutom det där med barnalstrandet, då då.
Jag tror att det handlar om en mental omställning. Inte att man har adoption som någon slags sista utväg, utan att det gäller att komma dithän psykiskt först. Jag ser adoptionen som en annan valmöjlighet, när jag inte orkar med ivf eller när vi inser att ivf inte funkar.
Sen har min man inte samma funderingar som jag. För honom är det mer att vi ska klara av det här med provrörsbefruktning först, innan han kan ens titta på adoption som ett alternativ. Det måste jag respektera.
Och läget för honom är annorlunda med tanke på att han redan har ett biologiskt barn. Fast jag är ganska säker på att det ger sig med tiden.
Arkiverat i:Barnlöshet , Adoption
Eftersom jag är dålig på att skriva just nu – lägger all min energi på jobbet – så vill jag tipsa om Pias utmärkta text och funderingar om adoption och biologiska barn. Här.
Så är det.
Arkiverat i:Barnlöshet , Adoption
Jag måste lägga till lite mer info till min handbok, känner jag.
Någon du känner har öst ur sig sin förtvivlan om sin barnlöshet.
Kom inte med hjälpsamma råd om du inte har gedigna kunskaper i ämnet. Har en person kommit till det stadiet där han eller hon är öppen med sin förtvivlan kan du räkna med att de antagligen har försökt rätt länge. Och då kan du också räkna med att han eller hon har rätt bra koll på vilka alternativ som finns. Speciellt om de är i kontakt med en fertilitetsklinik. Det finns inget så frustrerande som när man är ledsen för att man har en sjukdom som gör en barnlös och någon välmenande säger ”Men du, jag läste om ett par som fick barn med hjälp av det och det kosttillskottet, kanske skulle ni prova det”. Chansen är rätt stor att din barnlösa vän redan har provat det mesta. Lyssna i stället, var förstående och sympatisk.
Du har hört talas om ett par som adopterade och sedan fick biologiska barn.
Kul historia. Jag vill inte höra den. Jag har redan hört den många gånger och den ger mig varken stöd eller tröst. Har man inte nått det stadiet där adoption är ett alternativ vill man inte få den serverad som ett sätt att bli gravid. Och har man nått stadiet där adoption är ett alternativ så känns antagligen tanken på att bli gravid rätt främmande. Varje gång jag hör en sådan historia (och jag får höra dem rätt ofta) så känns det som om jag blir skuldbelagd för att jag inte blir gravid. SLAPPNA AV SÅ BLIR DU GRAVID är vad den historien säger till mig. Inte ”det finns hopp längre fram”. Även om det är det som är avsikten.
Arkiverat i:Barnlöshet , Adoption, Handbok
Senaste kommentarer