Det är nämligen lite konstigt att se britter spela svenskar. Mest skumt var det att se en polis i svensk polisuniform som pratade engelska. Och så sättet de uttalar alla namnen…
Är det ingen mer än jag som kryper ihop av obehag när SVT:s reporter fortsätter ställa okänsliga frågor till den stackars ryska stavhopperskan som hulkar sig igenom svaren?
Jag satt alltså, precis som vilken annan medelålders människa som helst, framför Så ska det låta i går.
Kärleken älskar det programmet. Själv får jag lite ”Nu är jag mina föräldrar”-vibbar av att sitta där och så är det inte riktigt samma sak som när jag tyckte om programmet för hundra år sen, när Peter Harrysson var programledare och man inte hade konstiga intro-tävlingar and what have you. Kalla mig konservativ, why don’t you.
I alla fall är ju Martin Stenmarck fin att titta på men hans byxor var lite för korta där bak tyckte jag ärligt talat. Ska man ha häng ska man ha det på riktigt. Hans var lite för låga och då såg det bara ut som om hans röv var för stor. Det tror jag inte att den är egentligen. Han hade säkert ansträngt sig som fan för att se så där ledigt klädd ut.
Jill Johnson var vacker som fanken och har en gudabenådad röst. Hon ställde sig dock inte upp en enda gång så jag fick lite dålig koll på vad hon hade på sig men vi var alla eniga om att hon såg riktigt bra ut.
Frida Muranius var snyggt klädd i svart med rosa näthandskar som bröt av men de där piercingarna går bort som fan. Schysst röst hade hon och dessutom fick hon extrapoäng av mig för att hon var så himla duktig. Dessutom sjöng hon på skånska, bara det värt en stjärna i kanten.
Olle Jönsson hade nog behövt lite hjälp inför programmet. Han hade ett par pösiga (!) röda skinnbrallor på sig, en röd westernskjorta och någon slags cowboyboots. Vilket hade funkat om han haft typ en svart skinnrock på sig. I stället hade han en grå, formlös historia som såg ut att ha inköpts på Gekås i Ullared. Någon stylist borde ha stoppat honom och åtminstone tagit av den. Nu blev det inte så. Men han sjöng bra, var rätt rolig och hade självdistans vilket är lite mer än man kan säga om Martin Stenmarck.
Två frågor efter att ha suttit framför teven en fredag kväll.
1. Var det ren grymhet av SVT att välja ett ”snyggt” lag och ett ”fult” lag i Så ska det låta? Eller vad var tanken?
2. Varför har Jonas Gardell inga axlar? Vem har snott dem? Är det Mark Levengood som håller dem som gisslan för att Jonas ska komma hem över huvudtaget eller någon knarklangare som fått dem som pant för speedet han sålt till Gardell?
Beställde, 24-nörd som jag är, filmen Redemption och såg den i går, tillsammans med min Kärlek.
Vi har ju kört säsong 1-6 och längtar nu efter 7:an.
Redemption ska vara någon slags brygga mellan 6:an och 7:an, en film på två timmar (1h 23min minus annonser). Jag var faktiskt inte beredd på att den utspelade sig i realtid, det var något skumt och kändes ärligt talat lite rumphugget när man är van vid 24 avsnitt i stället för två.
Men va fan. Den var väl helt okej. Inget jag skulle rekommendera för såna som inte är lika nördiga som jag.
Och man slapp den där CTU-telefonsignalen. För antiterroristenheten var inte ens med.
Däremot USA:s nya president. Som den här gången är en kvinna. Coolt.
Jag missade melodifestivalen i går. Eller vad det nu heter numera.
Det känns inte som om jag missade så mycket.
Speciellt röstningsförfarandet verkar idiotiskt. Folk kommer inte orka ringa så många gånger!
Jag missar nästa vecka också, då är det bloggträff. Vilket jag ser fram emot, jag missade middagen förra gången och då hände det grejer minsann! Bloggträff slår schlagern any day.
Alltså ursäkta mig men vad är dealen med den där Riesen-reklamen? Någon slags byggchef får lite ångest för att ett projekt ska vara klart inom tre månader och det kan bli stressigt. Men han vill inte oroa ”gubbarna” och därför tar han sig en paus i bilen och äter lite choklad.
Men grabben är ingen Philip Seymour Hoffman direkt.
Han är okej. Något av en medelmåtta.Visserligen en söt medelmåtta. Men ändock. En medelmåtta. Det var Edward Norton som gjorde Fight club till vad den är, Tom Cruise som lyfte Tales of a Vampire och Se7en var bara en lysande historia. Det var bara för honom att surfa med. Eller så är jag puckad och han ett geni. Men jag tror inte det.
That said, så är filmen helt okej. Idén med någon som åldras baklänges är spännande – lysande till och med. Cate Blanchett är fantastisk på alla sätt och vis. Fantastiskt snygg, fantastisk skådis, väldigt nyanserad. Men (återigen Brad Pitt) huvudkaraktärens sydstatssläpiga berättarröst som drönar sig igenom hela filmen känns lite mycket som en Forrest Gump-ripoff. Släng in lite Big Fish och lite Fried Green Tomatoes så har du receptet för en lyckad story med skruv.
Men som sagt – historien är fantastisk och Cate Blanchett likaså. För deras skull bör man se Benjamin Button.
Det finns ingen vinnare än – jag trodde att På spåret skulle utses till klar segrare i den Tinselska fjärrkontrollen när jag efter att ha sett Hasse Aro stolpa omkring insåg att det faktiskt är roligare när de blir liiiiiite mer duktiga än program ett. Men sen hamnade man i Avignon och jag är så dålig på Frankrike att jag gav upp från start. Dessutom är Lisa Syrén och Johan Wester så långt före att det inte är nåt kul. Jag trodde ju att Fredrik Lindström och Peter Apelgren skulle vinna årets upplaga men jag vet inte om jag kanske tror mer på paret Syrén/Wester än gubbduon Lindström/Apelgren.
Fast en sak som talar för På spåret är faktiskt att man slipper tv-reklamen. Och antagligen kan jag gå in på nätet i morgon eller efter programmet och kolla in alla dansparen ändå. Och skippa dem jag inte är intresserade av.
Jag har väl funnit mig i det faktum att det blir ytterligare en tv-kväll för min del.
Fredagar har blivit något av en tv-kväll i och för sig. Kärleken och jag brukar vara urlakade efter jobbiga veckor och då passar det så bra att laga god mat, dricka lite vin och sen mysa framför På spåret.
Mitt stora bekymmer i dag är att min gamla favorit Let’s Dance har premiär. Och då krockar På spåret och Let’s Dance. Stora behållningen med På spåret är att tillsammans med Kärleken försöka komma på svaret innan de tävlande (jag imponerade stort när jag skrek Trollhättan häromveckan innan någon annan hade hunnit öppna munnen) så det lutar lite åt Let’s Dance i och med avsaknaden av publik/sällskap men samtidigt är ju Blondinbella med och då måste man kanske bojkotta bara av den anledningen.
Jaja, det lär väl sluta med att jag zappar mellan de två och på så vis missar alla höjdpunkterna.
Jag började blogga om barnlöshet och ivf i oktober 2004. Men ett antal försök och en skilsmässa senare har det hänt en del och nu är jag inne på min andra styvfamilj. Bloggen lever vidare men spretar åt olika håll.
Vill du läsa mina skyddade inlägg mailar du mig några rader om dig själv och varför du anser att just du ska få läsa mina innersta hemligheter.
Senaste kommentarer