Visum schmisum

Har kollat in visumansökningen på ambassadens hemsida.

Jag har lite av ett… hm. Problem.

Man måste ge uppgift till närmsta anhörig. Eller ja. Om man är gift, till sin make/maka. Och om man är ogift är det faderns namn som ska anges.

Jaha. Och vi som är skilda och har bortgångna pappor då? Hur gör vi? Vare sig jag eller Kärleken (som dessutom saknar en mamma, han får klara sig med en styvmorsa) kan fylla i det där formuläret rätt. Får vi plötsligt inte åka till Kenya?

Arkiverat i:Resor , Kenya, visum

Bilderblogg

På rummet på hotellet i Lamu

Åsnor på den 12 kilometer långa stranden

Lamu town från en dhow

Shella Beach sett från Manda Beach

Jag och älsklingen går på träbro på Manda Island

Mehndi – min hennaprydnad torkar

Lutande elefant i Amboseli

Gepard i Amboseli

Maasai-kille gör upp eld

Hell’s Gate i Naivasha

Arkiverat i:Resor

Utvilad

Ja, alltså.

Det kanske låter som om vi gjorde tokmycket på vår semester och det gjorde vi kanske men det var knappast hektiskt…

Allting gick i mañana-takt. Folk var en timme sena när de skulle hämta oss. Vi satt ner större delen av tiden. Gick ingenstans (förutom i Hell’s Gate), utan blev körda för det mesta. Spelade kort med mostrar och mamma när vi var i Nairobi.

Jag är utvilad, jag lovar.

Däremot kanske jag behöver ett par månader på mig att smälta alla intryck. Och ett helt liv för att bearbeta dem.

Arkiverat i:Resor

Semestern i korthet

Dag 1: Upp i ottan. Resa lååååååååååååångt. Framme på kvällen. Pakistansk mat och släktingar. Underbart men trött som fan.

Dag 2: Växla pengar, ta ut på Bankomat. Sarit Centre har vuxit. Konstiga intryck av Nairobi. Letar kompisar – bland tonåringarna. Inser misstag. Får inte ihop det. Inser att det är alla de med småbarn som jag bör titta på. Ser ändå ingen jag känner. Åka till mammas väninna på eftermiddagen för att bada. Sola lite. Det regnar. Boka Lamu-resa. Äta med moster + kusinens man på Hashmi, muslimsk grillrestaurangkedja. Jag måste köra. Vänstertrafik. Plus att alla kör som dårar. Plus att det är tusen hål i vägen. Hemskt skrämmande upplevelse.

Dag 3: Kaffe på Sarit Centre. Åka till Lamu. Hotellet heter Baitil-Aman och ligger nära Shella Beach. Är överrumplade av hur fint rummet är. Vi sover i himmelssäng. Maten fantastisk, och billig. Hummer för 100 spänn.

Dag 4: Väcks av tidigt böneutrop. Högtalaren precis utanför sovrumsfönstret. Sola. Bada. Bränna sig. Bara svenskar i Lamu, typ. Försöker undvika dem. Svårt. Middag på hotellets tak. Supergott. Hålls vaken av desperata åsnor som brölar som om någon håller på att strypa dem. Detta upprepas varje kväll. Bisarrt.

Dag 5: Illamående. Segla in med dhow till Lamu town. Gränder, museer, Donkey sanctuary. Leta efter åsneambulansen – men hittar ingen. Åsnor överallt. Spela spel på krogen Hapa hapa (Här här). Dricka öl på New Lamu Plaza Hotel. Ett av få ställen som serverar alkohol. Åka hem med motorbåt i mörkret. Boka fisketur.

Dag 6: Illamående. Lite turistmage. Stranden. Lunch på Stopover, vilket förstördes av oangenäm åsnedoft. Många söta katter. Älsklingen köper smycken av en maasai på stranden. Mycket exotiskt.

Dag 7: Förkyld. Feber. Turistmage. Fisketur. Ingen fisk men bad på Manda Beach. Besättningen på vår dhow lagar mat till oss medan vi badar och tar en öl (!) i en bar på stranden. Därefter tur till Lamu för att ta ut pengar. Middag på hotelltaket igen. Vackert.

Dag 8: Mindre förkyld. Stranden. Alla bränner sig som fan. Hittar bättre i Shela – efter fem dagar i den här pyttebyn har vi plötsligt hittat en lyxaffär och bytorget. Pinsamt.

Dag 9: Guidad tur till ruinerna i Takwa på Manda Island. Superhett. Störtförkyld. Halvsover i dhowen på vägen tillbaka. Det här är paradiset. Sista natten på Lamu. Krabba på hotelltaket. Underbart. Träffar avlägsen släkting (ingift) som är i Kenya för bröllopet. Kul!

Dag 10: Halvdag på stranden. Sen Nairobi. Bonussonen får sitta i cockpit – det är min kusin som är pilot. Ny moster från England på plats i Nairobi. Nu bor vi så här: Moster 1 (bor i England, flyttade dit från Kenya för ett år sedan, det är hennes hus vi bor i) sover i samma rum som Moster 2 (bor i England, flyttade dit för typ 30-40 år sedan, i Kenya för första gången på 18 år), mamma har eget rum och så bor vi i Moster 1:s rum. Det är lite trångt. Älsklingen har ont i ryggen, hostar och mår dåligt. Kanske ryggskott, kanske lunginflammation.

Dag 11: Mens. Halvdag på sjukhuset med älsklingen. Seeeeeegt. Ingen vet vad som är fel med honom. De röntgar lungorna och tar blodprov. Allt normalt. Men han får antibiotika, hostmedicin och vitaminer. Vi åker tillbaks för att vila. Får äntligen träffa bruden, mitt kusinbarn som jag inte sett på 17 år. Hon är jättesöt. Får också träffa kusinen som numera bor i Kanada och hennes två barn (har bara träffat den ena när han låg i hennes mage, och det gills inte), samt kusinen som bor på Cypern. Vi dricker te hos Cypern-kusinens pappa. Det är jättegott och trevligt. Mostrarna och mamma är med. Logistiken av att förflytta oss alla är dock svår. Alla är förvirrade och ingen bestämmer något förrän i sista sekund. Sen är det plötsligt tokbråttom. Svårt att hänga med i svängarna. Detta upprepas varje gång vi ska ta oss någonstans. Ibland får chauffören åka två gånger. Eller så anlitar vi Kanadakusinen och hennes man som förare. De är alltid en timme sena.

Dag 12: Åker tidigt till affären för att köpa indisk skjorta till älsklingen. Jag vaxar ben och armar, får manikyr och pedikyr samt ”trådar” bort håren på överläppen och hakan. Bonussonen klipper sig. Hela paketet kostar 120 spänn. Inklusive pojkens klippning. På kvällen – party. Träffar tusen släktingar som jag inte sett på hundra år. Träffar två fd klasskamrater. En har inte förändrats alls. En har förändrats jättemycket. Till det sämre (utseendemässigt, menar jag – och ja, jag är hemsk). Äter gott och dricker drinkar. Moster 1 (72 år gammal) dansar järnet. Skitkul.

Dag 13: Marknadsstånden i Westlands. Huga. Alla drar och sliter i oss. Älsklingen köper en mask från Kongo. Jag köper presenter till svägerska med familj. Bonussonen köper fräcka bokmärken med djur på och träskulpturer. Vi flyr uppståndelsen tidigt. Lunch hos väninna till mamma vars dotters man äger en kedja av lodges. Bokar safari med dem till Amboseli, två nätter, plus en natt i Naivasha.

På kvällen: Middag med bruden, hennes storebror, killen vi träffade i Lamu, Kanadakusinen och hennes man samt två av brudens vänner. På Carnivore. Jättegott och kul. Hemma sent.

Dag 14: Rundtur i Nairobi med bokad chaufför. Schysst. Snabbis på Giraffe Centre, där bonusen får mata giraffer. Sen dags för en av bröllopsceremonierna – mehndi. Först mat, sen fick alla som ville en mehndi-dekoration på handen. Sen konstig grej med bruden och hennes tilltänkta – de sitter i en stol, vi ”välsignar” dem med
a) olja i håret
b) lite godis som vi stoppar i munnen på dem
c) lite mendhi (henna-blandning) på en servett som de håller i
d) pengar som man viftar runt huvudet på dem och sedan ger dem.
Sen mer mat. Och lite öl. Kul!

Dag 15: Dags för nikaah, den riktiga bröllopsceremonin. Klockan 10 på förmiddagen. Maulavi (prästen) anländer sent som vanligt. Brudens manliga släkting frågar henne (tre gånger för att vara säker på att ingen tvingar henne) om hon kan tänka sig att gifta sig med den här mannen och för den här summan pengar. Hon svarar ja alla tre gångerna. Sen går han till mannen (som sitter på andra sidan tältet) och frågar honom om han är med på att betala pengarna och gifta sig med tjejen. Tre gånger. Han svarar också ja alla gångerna. Sen läser Maulavi ur koranen. De skriver på kontraktet och sen är det klart. Lunch serveras – god pakistansk och indisk mat som vanligt – sen drar vi till Village Market, Nairobis största mall med tillhörande maasai-marknad och handlar. Lite samma som Westlands men inte lika jobbigt. Mamma är med och hjälper till att dra ner priset.

Dag 16: Åker till Sopa Lodges kontor för att betala vår safari. Stress hem för mostrarna ska till frissan och vi har bilen och föraren. Lunch på Carnivore tillsammans med kusinerna och deras barn. Stress tillbaks för ena kusinen ska med sonen till frissan och även köpa skor. Stress för att bli klara till de
n stora bröllopsfesten. Stress för vi har ingen skjuts till festen. Bruden har klänning som väger 12 kilo och kostade 30 000 spänn. Stress för mamma vill åka hem tidigt. Blä.

Dag 17: Upp tidigt som bara den för i dag ska vi på safari. Föraren hämtar oss strax före åtta. Vi kör via Athi River till Namanga på gränsen till Tanzania, genom Amboseli National Park till vår lodge. Game drive på eftermiddagen. Dammigt som fan men Kilimanjaro var fint. Såg: två geparder, typ fem lejon, ett hundratal elefanter, massor med zebror, gnuer, antiloper, en handfull vårtsvin. Middag, sen drinkar i Hemingway-baren.

Dag 18: Heldags game drive. Packed lunch som sög. Resten underbart. Mängder med djur, fler lejon och elefanter, vackra vyer med Kilimanjaro i bakgrunden. Fantastiskt fint. Besök på maasaiby (manyatta). Kostar skjortan, men väl värt det, om än lite turistigt. Lite poolkant efteråt. Samtidigt på rummet: Älsklingen och bonussonen uttittas av apor, som sitter på rad på fönsterkarmarna och tittar in. Människor på zoo, typ. Vinare på verandan. Schysst.

Dag 19: Avresa. Lunch i Nairobi – tog evigheter. Sen till Naivasha. Bor på värsta lyxstället. Kanonfint. Blir välkomnade av managern. Två gånger. Buffémiddag. Massa äldre danskar. Ett par firar 25-årig bröllopsdag och blir firade av personalen. Tidigt i säng.

Dag 20: Flodhäst i trädgården. Schysst! Besök på Hell’s Gate, där delar av Tomb Raider 2 spelats in. Först liten game drive, sen bergsklättring nerför ravinen med vår maasaiguide Seret. Spännade och skönt att använda kroppen för en gångs skull. Därefter poolkant och lunch, sen tillbaks till Nairobi. Helt slut. Men middag med Kanadakusinen plus familj samt mostrar och mamma i Nairobis Little India, Diamond Plaza. Kan varmt rekommenderas!

Dag 21: Älsklingen köper kaffe i stora lass att ta med hem. Jag köper chevda. I små lass. Sen ut till Athi River, där jag bodde som barn, för att hälsa på vår tidigare granne. Känslosamt men bra. Sen utskälld av moster för att vi varit borta så länge. Sen middag med mostrar, mamma och kanadakusinen plus familj på Hashmi igen – vi bjöd. Elva pers äter huvudrätt, efterrätt och paan samt dricka och det gick på 750 spänn. Moster mjuknar.

Dag 22: Sista dagen. Packa. Träff med mamma till gammal skolkompis. Mamman kör oss till Village Market och vi skvallrar om gamla klassisar, deras föräldrar och gamla lärare. Jag har inte så mycket att komma med men får höra en del… Köpa lite presenter och grejer till hemmet. Lunch med kusinen vars dotter gifte sig – första chansen att prata ordentligt med henne. Sen tillbaks, med samma mamma. Snällt att hon skjutsar. Packa mera. Sista pakistanska middagen. Spela kort med bonussonen, mamma och en moster. Sen till flygplatsen. Vill inte åka. Det här är mitt hem.

Dag 23: Hemma i mitt andra hem. Sverige. Trist och kallt. Men skönt med egen säng.

Dag 24: Skriver världens längsta Semestern i korthet.

Arkiverat i:Resor

Ny nivå

Barnlöshetssorgen är som en trappa. Olika nivåer av sorg, olika känslor. Ibland står man på ett trappsteg extra länge. Ibland kliver man ner några trappsteg, återupplever gamla sorger. Ibland skippar man ett steg.

Jag vet inte om resan eller vår paus från behandlingarna har något med det hela att göra men jag har i alla fall nått en helt ny nivå. Sorgen är och förblir (än så länge i alla fall) en naturlig del av min vardag. Och även om jag ryggar tillbaka när jag ser en liten gravidmage så har jag insett något.

Jag blir inte ledsen av andras glädje längre. Inte på samma sätt.

De här tre veckorna som vi har varit borta har varit underbara. Jag har haft den absolut bästa semestern någonsin, och kommit till insikt om aspekter av mig själv som jag länge inte tänkt på. Grundläggande saker som vem jag är och vart jag hör hemma. Kanske att de insikterna spelar roll för hur jag känner just nu. Kanske inte.

Jag har umgåtts mycket med barn. Små barn. Ettåringar, mammor till småbarn som dessutom hade gravidmagar (okej, det var bara en men snacka om dubbelt knäckande), folk som pratar mycket om sina barn – och jag har inte mått dåligt ett dugg av det. Jag har heller inte blivit översvallande lycklig, men förstår ni vilken fantastisk känsla att slippa vilja stänga av hörseln och hela tiden sitta med ett fastklistrat leende på läpparna?

Självklart har inte avundsjukan och sorgen försvunnit helt. Det vore konstigt.

Men jag mår bättre i sorgen.

Och jag gillar det här nya trappsteget skarpt. För nu vet jag att det finns. Även om jag kliver tillbaka ett par trappsteg någon gång så vet jag att det kan ljusna framöver.

Arkiverat i:Barnlöshet, Resor

Hemma igen

Tröttast i hela världen. Möjligtvis med undantag av min älskling. Så det kommer fler rader sen – jag lovar. Har hur många intryck som helst att berätta om.

Men för nu skriver jag bara att vi haft det superbra. Bättre än bäst. Det har varit helt fantastiskt.

Och så skriver jag grattis till Lillan. Som fått en flicka. Ett efterlängtat syskon till minst lika efterlängtade storebror.

Arkiverat i:Resor

Snabbis

Har antligen kommit till ett internet-cafe i Nairobi. Sa jag skriver en snabbrapport.

En vecka pa paradis-o. Alltsa island, fast pa svenska. Hmm. Det ar svart det dar med prickar och inte prickar.

I alla fall. En veckas fantastisk tillvaro. Tyvarr ingen vuxentid alls. Jobbigt. Plus massa mensfunderingar och illamaende ibland vilket man skulle kunna tolka som graviditet om man som jag ar lagd at det hallet.

Men haromdagen kom den, pa cykeldag 33. Sa nu slipper jag bry mig om det.

Jag var ju orolig for att fa den jobbiga fragan men den har faktiskt bara dykt upp en gang. I gar kvall, pa en brollopstillstallning fragade min ena kusin om inte vi ville ha gemensamma barn, forutom bonusen. Och det lustiga var, att det var inte alls jobbigt!

Jag forklarade hur det ar och hon sa att In’sh Allah* det kommer. Sen var det bra med det.

I dag har vi lekt med en fortjusande ettaring, och nar jag ser min alsklings ansikte nar han leker med sma barn blir jag pamind om exakt vad det ar vi kampar for. Och det kanns bra, om an lite vemodigt och sorgligt.

Aven om vi har det jattebra ar det pa vissa satt valdigt frustrerande att umgas med slakten. Vi bor hemma hos min moster och det kan droja evigheter innan nagot bestams men sa fort det ar bestamt ar det jattebrattom. Plus att planer andras lite hur som helst, utan forvarning. Och ingen passar tider. Over huvud taget.

Sen ar det an mer frustrerande att vi inte far nagon tid for oss sjalva. Tva av mina kusiner har barn i bonusens alder sa det blir lattare for oss nu nar brollopsgrejerna pagar, men nattetid ar vi alla i samma rum och sa fort vi aker ivag nagonstans sjalva kan det bli jobbigt. I Kenya umgas man visserligen mycket och tar med barn, men de forvantas fora en nagot mindre framtradande tillvaro an i Sverige, vilket ar lite ovant for bonusen. Men han borjar bli duktig pa engelska!

Nu vantar ett antal ceremonier sen aker vi ivag pa safari. Hoppas pa att se The Big Five i Amboseli. Sen ar det snart dags att aka hem. Kanns konstigt.

Kanner inte igen mig har. Allt har forandrats och jag hittar ingenting. Traffade ett par gamla klasskamrater i gar och aven de har forandrats. Blivit vuxna. Sjalv, nar jag letar efter folk jag ska kanna igen, tittar jag pa tonaringar… Undrar vad det sager om min aldersuppfattning!

* Om gud vill, typ. Fast jag ar lite osaker pa stavningen.

Arkiverat i:Barnlöshet, Resor , Menscykel

Pust

Sitter pa flygplatsen i Bryssel med tangentbordet fran helvetet och har insett att jag inte har ratt installningar i min mobil for att kunna maila in mina inlagg.

Men vad gor det – jag har semester!!!

Arkiverat i:Meta, Resor

Serious resfeber

Vi åker i morgon bitti kl 07.10 och jag vill inte jobba.

Jag vill packa. Titta på badkläder och drömma mig bort.

Njuta.

Vara hemma.

Men. Det kan jag inte. Inte riktigt än.

Jag ska försöka blogga från mobilen medan vi är borta. Jag kan inte garantera att det funkar men kan man skicka epost ska man kunna blogga… Plus att jag kanske får låna en dator då och då.

Men jag ska ha semester så förvänta er inga dagrapporter.

Arkiverat i:Meta, Resor

Splittrad

Vi åker på fredag.

Jag kan inte tänka på mycket annat.

Bara så ni vet.

Visserligen är jag lite nyfiken på min menscykel. Fick mens 17 januari. Så nu är jag på dag… hm, måste räkna efter. 19, tror jag.

Akutanten sa att jag skulle få ägglossning dag 12. Ledsen gumman, men det tror jag inte ett dugg på. Mina cykler är bra mycket längre än så. Till och med en normal cykel är längre än så. Men jag hade alla tecken på ägglossning för några dagar sedan. Å andra sidan har jag haft så många tecken på allt möjligt just nu att det kan betyda vad som helst. Men jag räknar med att ha kortare cykel än förra gången. 48 dagar eller vad det var är bara för mycket. Så typ den 17-18 februari borde eländet dyka upp. Eller kanske ett par tre dagar senare.

Jag är lite blasé vad gäller barnlöshetseländet just nu. Sorgen sitter alltid där, i bakhuvudet. Men det finns så mycket annat i framhuvudet att sorgen sällan tittar fram.

Rätt skönt, faktiskt.

Just det – jag är frisk nu. Kräktes bara fredag morgon, fram till 11 ungefär. Sen har jag mått okej. Lite illamående, men inga kräkningar.

Arkiverat i:Resor , Menscykel

Nära men långt ifrån

Jag tittar på bäbisar med kärlek och längtan. De få jag ser – jag har blivit bra på att undvika dem.

Jag ser gravidmagar lite varstans men känner inte samma hugg av avundsjuka som jag tidigare gjort. Tittar nyfiket och undrar hur långt gången kvinnan ifråga är. Tittar sen bort.

Det är så mycket annat som upptar tankarna nu. Jobb, resa, lite irritationsmoment på andra håll.

Framför allt ska det bli skönt att komma iväg. Långt bort, till ett helt annat liv. Mitt barndomsliv. Fast nu är jag vuxen och mina mostrar är gamla. Kusinerna medelålders. Det ska bli spännande att få träffa dem. Och att återse mitt hemland.

Arkiverat i:Barnlöshet, Resor

Tinsel terrorist

Akupunktören var i morse mycket bekymrad över att vi ska flyga till Afrika. Det kan nämligen mina homeopatiska mediciner ta skada av. Ja, inte själva resan – utan röntgenstrålarna.

Det är energin i dem som kan skadas.

Så nu har hon föreslagit att jag ska köpa några slags droppflaskor, mäta ut exakt hur mycket medicin jag behöver under de tre veckor vi är borta och dölja dessa någonstans på min lekamen när vi checkar in.

För det är ju bara en metalldetektor du går igenom, men med väskorna är det annorlunda, sa hon – nästan med skräck i rösten.

Jag vet inte hur jag ska förklara för henne att jag nog inte kommer att komma iväg över huvudtaget om jag har små behållare med genomskinlig vätska placerade på strategiska punkter under mina kläder…

Arkiverat i:Barnlöshet, Resor , Alternativmedicin

Stockholmssjukan

Jag och stockholm går verkligen inte ihop. Jag blir sjuk nästan varje gång jag kommer hit. Den här gången är ingen skillnad. Näsan rinner, det svider i halsen och jag vill bara ligga i en säng hela dagen. Men jag har hunnit med massor, trots förkylningen, och hoppas att jag inte smittat så många…

Arkiverat i:Resor

Nysemestrad

Gud vad skönt att vara borta lite! Ensam med min älskade. Fantastiskt.

Vår semester i korthet:

• Krabba och räkor i Fiskhamnen i Smögen
• Kvällspromenad längs med Smögens brygga
• Lunch på Cajutan i Grebbestad
• Soldyrkan på Tanum Strand
• Rökt lax* och rökta räkor på Grebys.
• Mojitos på Kallsup
• Mer soldyrkan
• Iste och jordgubbar hemma hos älsklingens gudmor på Orust
• Mängder av pussar och kärlek

Och så måste jag säga att bönpallen är en fantastisk plats för kontemplation. Jag har funderat mycket medan världen svischat förbi. Och vi har pratat massor. Om barn, men mest om annat. Superskönt. Verkligen.

* Kanske världens godaste, faktiskt.

Arkiverat i:Kärleken, Resor

På två hjul igen

Vad kul att så många ville svara på utmaningen!

Det som jag tycker är skönt är att det både är såna som jag, som fortfarande befinner sig mitt i barnlöshetsträsket, och såna som fått sina efterlängtade barn genom adoption, ivf eller på naturlig väg, som svarat. En påminnelse om att det finns olika sätt att hantera barnlösheten. Och att man faktiskt blir förälder, förr eller senare.

Gemensamt för de flesta är tipset om att hitta någon att prata med. Jag tycker det är viktigt, i alla fall.

Under den här resans gång har jag fått inse att jag får pausa umgänget med vissa vänner, eller lägga det på ett annat, ytligare plan. Medan jag hittat andra vänner som jag just nu har mycket gemensamt med, som jag antagligen kommer att ha kvar även efter att vi påbörjat vår resa som föräldrar. Det betyder oerhört mycket för mig och jag är så tacksam att jag har dem. Mina Iris-vänner, Sanna, Lillan, Tilda med flera.

Nu ska maken och jag på minisemester igen. Det blir bara ett par dagar på makens Triumph, men den här gången åker vi norrut längs med västkusten. Ska trängas med fulla norrmän och ystra semesterfirare. Och pussas.

Förresten så blev han lite knäckt över mitt svar på fråga 2. Så jag känner att jag måste göra ett förtydligande. Det finns nämligen så oerhört mycket som är jobbigt med att vara barnlös. Att känna sig utanför samhället, att se en massa gravidmagar och bli illa berörd, att man är så överkänslig för allting, att ens vänskaper inte fungerar på samma sätt som tidigare och så vidare.

Men det som jag upplevt (dock inte längre, för nu känns det som om vi har hittat formen) som jobbigast under den här resan är upplevelsen av att jag inte förstod den jag skulle ha barn ihop med och att han inte förstod mig. Vi är ju inne i det här tillsammans, och det var knäckande att inse att vi inte hade exakt samma sätt att reagera, och att vi till och med inte kunde kommunicera med varandra. Något som vi alltid kunnat tidigare.

Arkiverat i:Barnlöshet, Kärleken, Resor

Semester

Ja, inte från bloggen alltså.

I går var min sista arbetsdag innan midsommar*. Så nu har jag två veckors icke-självvald ledighet.

Vi kickar off med en liten minisemester i Skåneland och Danmark. Våldgästar min mamma och drar med henne till Helsingör i kväll, sedan tar vi båten från Råå till Ven i morgon. Solar, badar, cyklar, har det skönt. På söndag är vi tillbaks.

På måndag tror jag att jag ska utnyttja min nyinköpta solstol igen. Sol och värme är som plåster för själen!

* Självklart jobbar jag på midsommarafton och midsommardagen. Det har jag gjort de senaste tre åren. Det innebär rätt mycket bonus, faktiskt.

Arkiverat i:Resor

Minisemester

I helgen åker vi till Skåne.

Helsingör och Ven ska besökas. Det ska badas.

Men jag har gjort klart för maken och hans son att vi under inga omständigheter får missa matchen mellan Sverige och Trinidad och Tobago på lördagskvällen.

Är man fotbollstokig så är man.

Arkiverat i:Livet, Resor, TV/Film

Pust!

Hela eftermiddagen har gått åt att ringa Ryanair, försäkringsbolag, hotell och hyrbilspersoner.

Men nu är det fixat. Vi får inget tillbaks av Ryanair men Visakortsförsäkringen verkar gälla vid sjukdom och när maken äntligen kom hem från akuten hade han fått med sig ett läkarintyg där det stod att han avråddes från att resa så det borde nog räcka.

Som tur är täcker försäkringen även andra kostnader vid avbokning, såsom ena hotellets avbokningsavgift.

Vi kunde inte få 100-procentigt besked eftersom ingen jobbar i dag. Jag ringde i panik till skadejouren men de visste inte riktigt, även om killen sa att det inte borde vara några problem.

Så håll tummarna nu för att det här inte blir en dyr icke-resa.

Arkiverat i:Resor

Ingen whisky

för oss i helgen.

Maken är sjuk och vi kan inte åka iväg. Vilket känns riktigt trist men samtidigt är det roligare att åka iväg på en romantisk weekendresa när båda är på topp.

Nu återstår bara krånglet med att avboka eller omboka resan. Och hotellen. Och hyrbilen.

Ryanair är ju inte kända för sin samarbetsvillighet när det gäller avbokningar, enligt hemsidan är det omöjligt förutom när någon dött. Men eftersom vi betalat resan med kort ingår det en försäkring hos Visa som täcker upp vid sjukdom. Vi får hoppas att det räcker.

Arkiverat i:Resor

News flash

Det blir varken Tallinn eller Venedig till påsk.

Tallinn var ett riktigt nerköp enligt min makes moster. Och sen när vi väl hade fått bekräftat att vi fått tillbaks Venedig-pengarna hade Tallinn-resan skjutit upp i pris med ett par tusenlappar.

Så nu har vi bestämt oss för Edinburgh-Glasgow. Billig Ryanair-resa, hyrbil från Prestwick, två nätter i Edinburgh och en i Glasgow. Det blir faktiskt ungefär lika dyrt som att åka till Tallinn med den skillnad att det finns god öl och gott whisky där. Och god mat. Och massor att se. Och så har vi hyrbil.

Resan är bokad, vi har fått bekräftelse på hotellrummen så nu kan inget gå fel. Hoppas jag – ta i trä, kasta salt över axeln och spotta tre gånger.

Scotland, here we come!

Arkiverat i:Resor