Gaaaaaaaaaaaaaaaahhhh!!!

Det finns en låt, en cover, som är så dålig att jag nästan blir kränkt över att den finns.

De spelar den ibland på p4 radio stockholm.

Och den etsar, I say ETSAR sig fast i hjärnan i flera veckor framåt.

Så nu kanske jag gillar den. Eller så är den bara jävligt etsad liksom.

Arkiverat i:Musik , irriterande, the baseballs, umbrella

Pausmusik

Band of horses med Is there a ghost.

Jag älskar den.

Arkiverat i:Musik , Band of Horses, is there a ghost

Favourite

Bäst just nu.

Arkiverat i:Musik , Pete Yorn, Relator, Scarlett Johansson

Wow!

Det var kalas. Fredagsvädret gjorde alla lyckliga. Mest av allt Timo som fick inleda festivalen och gjorde det med den äran. Entusiasm, kärlek, glädje. Precis så vill man börja en schysst musikupplevelse.

Timo Räisänen

Sen drack vi lite öl och kollade in Band of Horses. Hade lyssnat in senaste skivan och gillar den men precis som en annan festivalbesökare sa: Det lät precis som på skivan så då hade man lika gärna kunnat lyssna på den. Fast lite kul var det att sångaren hade Nudie-jeans på sig.

Band of Horses

Sen var det så småningom dags för Robyn och jäklar vad den tjejen kan leverera! Hela Slottsskogen svängde, när Dr Alban kom upp på scen stannade det av lite – av ren häpnad tror jag – men sen var det som om alla tänkte ett kollektivt Jaha och satte igång och gunga igen. No hasch hasch, liksom. Lite kul att hon kände sig tvungen at förklara efteråt att det inte var med ironi hon tog upp honom på scen…

Tyvärr tog jag inga bilder med Dr Alban på och de andra är så jäkla dåliga att jag tror jag skiter i att lägga upp dem. Men så här i efterhand kan jag känna att Robyn ägde Way out West. Det var hon som var bäst – trots att två av mina favoriter fanns på plats också.

Glasvegas var i och för sig något av en besvikelse. Sångaren var lite för packad för att det skulle vara fartigt, och även om han verkade tagen av publikens kärlek – och allsången – var han liksom inte riktigt med. Lägg till att jag stod alldeles för långt bak för att tycka att det var någon stämning, plus att de två personerna närmast mig bestämde sig för att föra ett samtal – ett samtal!!! – när de spelade min favoritlåt, och besvikelsen var rätt stor. Men jag är glad över att ha sett dem och lyssnade glatt på skivan på lördagsmorgonen. Eller ja. Lunchen då.

Glasvegas

Arctic Monkeys som avslutade fredagskvällen lyssnade jag på en del inför själva festivalen men fick ingen riktigt bra känsla för bandet. Spelningen kändes lite trist, rent ut sagt. Så vi drog hemåt och körde en helt egen efterfest med lite vin och gött snack.

Lördagen inleddes med en fantastisk födelsedagslunch, något mosiga var vi men söta Mini skulle firas så så blev det. Linnéstan är fantastiskt, finns så mycket att välja mellan… Blev till slut en hamburgare på tomma Linnéterassen innan regnet började dugga tätt.

Vi kom till festivalområdet lite sent men hade heller inget som vi kände oss tvungna att se. Jag var laddad inför Lily Allen på kvällen men allt annat kunde typ kvitta. Men lite Olle Ljungström och Florence Valentin i tältet (för över festivalens mest poppis område i och med regnet) slank ner, tillsammans med en öl eller två.

När regnet väl lättade var det bara Lily jag var ute efter. Teddybears spelade samtidigt men det kändes inte som ett svårt val. Hur ofta spelar Lily Allen i Sverige liksom? Teddybears kommer säkert dra ut på lanseringsturné för nya plattan snart.

Så det blev Lily.

Och ja, hon var bra. Lite nonchig, så där. Men skönt cool i tajta kläder, halvt genomskinlig topp och supernicea skor. Sjunga kan hon ju. Womanizer-covern var skitbra. Fuck you fantastisk. Och Not Fair skitkul.

Summa summarum: jag är skitnöjd med festivalhelgen. Men var otroligt trött på jobbet idag. Inte med, liksom. Så jag lägger mig tidigt i kväll och hoppas att min medelålders kropp kan hämta sig till i morgon.

Arkiverat i:Musik , Band of Horses, Glasvegas, Lily Allen, Robyn, Timo Räisänen, Way out west

Fantabulous!

Way out West var skitkul.

Ha lite tålamod så lägger jag upp bilder och tankar. Sen.

Arkiverat i:Musik , Way out west

Way out west, here I come!

I morgon bär det av mot Göteborg igen.

För någon som inte bor i Lilla London hänger jag där rätt ofta.

Men det är festivaldags igen och jag är så jäkla taggad!

Robyn. Lily Allen. Och husgudarna Glasvegas.

Det kommer bli fantastiskt kul. Även om det regnar HELA TIDEN.

Arkiverat i:Musik , Glasvegas, Lily Allen, Robyn, Way out west

Magnificent!

Lördagskvällen gick i hänförelsens tecken.

Jag har alltid gillat U2 men varit lite skeptisk till arenakonserter. Ser man någonting liksom? Blir de inte bara små flugor långt bort nånstans?

Jo, det gör man. Nej, det blir de inte.

Jesus. Vilken. Konsert.

När Bono sjunger de inledande raderna i Still haven’t found what I’m looking for, sen slutar och låter publiken köra första versen får jag gåshud.

När han sen börjar sjunga igen, med sin fantastiska röst, och en glädjerusig Kärlek böjer sig ner och viskar i mitt öra Men det har jag så vet lyckan inga gränser.

Det kan inte bli bättre än så. Showen var magnifik, scenen helt otrolig och musiken, arret, allt – makalöst. Makalöst, I tell you.

Arkiverat i:Musik , U2, Ullevi

ögonblick man minns

Jag minns en söndagmorgon för många år sedan. Klockradion gick i gång, P1 Morgon. Efter en kort tid sa de någonting ”med anledning av prinsessan Dianas död i natt” och jag satte mig käpprätt upp i sängen. Kunde inte tro mina öron.

För två veckor sedan, på fredag morgon, ringde larmet i min mobiltelefon och jag såg att jag hade fått sms. Nyhetsflash från TT. Michael Jackson är död. Det tog några sekunder att smälta. Sen vände jag mig om mot min sambo, kysste honom på axeln och berättade för honom.

Spektaklet i förrgår var rörande, hemskt, jobbigt, mycket… Jag förstår inte hur man kan kasta fram en elvaåring som precis förlorat sin pappa att prata inför miljontals människor. Och be henne tala högre! Och jag förstår inte hur man kan ha kistan framför scenen. Men det är och var mycket med Michael Jackson som jag inte förstår.

Det jag vet är att jag gillar hans musik. Gillade dansstegen. Och tycker att en stor musiker och personlighet gått ur tiden.

Arkiverat i:Musik , döden, Michael Jackson, Princess Di

WTAI

Trots att det har regnat och regnat och regnat har jag haft två fantastiskt bra dagar på Where the action is.

Även om mitt hjärta inte slår för vare sig Neil Young eller Nick Cave.

Duffy var hysteriskt bra, även om det antagligen inte var hennes fans som var på plats (förutom jag som skrek och tjoade och viftade med armarna ganska långt bak i mitten). Magic Numbers svängde till slut och Fever Ray var riktigt schysst men jag orkade aldrig ställa mig i publiken utan stod i öltältet och njöt i stället. Moneybrother knäckte som vanligt. Markus Krunegård var en av de bästa i går, och största överraskningarna.

Fredagen var inte lika imponerande även om det var bättre väder då. Jag hann se Pretenders och det var väl det bästa egentligen. Chrissie Hynde skulle lika gärna kunna vara 30 som 60. Seasick Steve var skitbra men jag blev lite perplex när jag tyckte att han sjöng en incestlåt. Olle Ljungström var poppig och känslosam men det var jobbigt att se honom. Och Florence Valentin var en helt okej Håkan-kopia med väldigt mycket socialisthjärta – det svängde rejält. Åkte hem innan Neil Young för jag var för trött och hade nog druckit ett glas vin för mycket. Och jag minns förra året när jag såg honom på Way out west, höll på att avlida av gubbrocksöverdos och sprang bort till Lykke Li. I fredags fanns ingen Lykke Li som kunde rädda mig så jag hittade en taxi ute på obygden och tog mig hemåt.

Det är det bästa med stadsfestivaler. Det är aldrig särskilt svårt att ta sig hem.

Arkiverat i:Musik , festival, Where the action is

The new Paul Potts

Grät ni till Paul Potts kommer ni gråta till Susan Boyle.

I kid you not.

Arkiverat i:Musik, TV/Film , Britain's got talent, Susan Boyle

Jag vill gifta mig med Måns!

Nej, okej, kanske inte.

Men gud vad fint med nån som sjunger på skånska.

Och sympatiskt.

Arkiverat i:Musik , Måns Zelmerlöw, Så ska det låta

Musikglädje

I morse på väg till jobbet spelade de Wilmer X. Vem kan nu se alla tårar på din kind? skrålade jag medan jag körde på motorvägen.

Sen bytte jag kanal för det var dags för barnradion i P4. Möttes av 80-talsnostalgi med… ja, vad fanken var det för nåt? Inte Tarzan boy, men nåt likvärdigt.

Så hade P4 på Kent när jag väl kom till jobbet. Och U2. Och The Killers. Dagen började bra. Måste ju lyssna på P4 för lokalnyheternas skull.

Fast Eddie Olivas sångmaraton kunde jag varit utan. Ärligt.

Fast inte ens det kan dra ner mitt humör. Det är fredag, jag slutar om tre timmar och jag ska slöa med min älskling i kväll. I morgon – mer jobb. Men sovmorgon.

Arkiverat i:Musik , Eddie Oliva, Kent, P4, the Killers, Wilmer X

When love comes to town

Och jävlar vad roligt det ska bli att se U2 på Ullevi i sommar. Riktigt jäkla roligt.

Just nu lyssnar jag in mig på nya plattan och så måste jag lyssna igenom alla de gamla och ja. Det är ju i och för sig några månader kvar men ändå.

Sen hoppas jag på Way out West också. Lily Allen ska ju dit har hon sagt. Nu vågar jag inte lita på det till hundra procent för hon skulle dit för två år sen också och då gick hon ut och festade i London i stället och mina 1200 spänn som jag la på biljetterna enkom för att se henne var nästan bortslösade men bara nästan. Så jag tänkte ackreditera mig i år. För säkerhets skull, liksom.

Arkiverat i:Musik , festival, Lily Allen, U2, Way out west

Hell yeah!

Och så vill jag bara konstatera, för en gångs skull, att rätt låt vann.

Arkiverat i:Musik , Melodifestival

Melodischmelodi

Nixpix, det blir inget melodijox för egen del.

Jag skulle nog kunna intressera mig men då vill jag ha sett alla delar och vara påläst. Jag såg bara sista omgången. Och det känns ärligt talat som om det kvittar. Vem vi än skickar kommer det ändå gå åt helvete. Så är det bara.

I stället ska jag laga typ sju lasagner till tretton barn och sex vuxna. Tror jag. Jag kanske överdriver något.

Sju barn och antingen sex eller åtta vuxna är det, nu när jag tänker efter. Lasagnefest någon?

Arkiverat i:Livet, Musik , schlager, lasagne

Hjälp.

Jag brukar, som jag tidigare har berättat, byta radiokanal efter P4:s lokala nyheter 6.30 till Star fm.

Det gör jag inte längre.

Deras nya programledare är så jäkla tråkig. Nästan så jag somnar. Och det är inte riktigt bra när man kör bil på motorvägen.

Så nu letar jag efter uppiggande morgonmusik i Stockholmsområdet. Utan för mycket mellansnack. Tips?

Arkiverat i:Musik

It’s my own cheating heart…

Har lyssnat på Glasvegas på högsta volym på väg in till jobbet i dag.

Jäklar vad jag känner mig taggad!

Synd bara att jag inte ska gå på konserten på fredag. Och missade att de skulle komma hit 3 maj också. De biljetterna är slutsålda med. Fan.

Ingen som har en eller två extra biljetter som de vill dela med sig av?

Arkiverat i:Musik , Glasvegas, konsert

F*ck you very much

Lyssnar på Lily Allens nya.

I like.

I like very much.

Vackra låtar, coola texter, bra arrangemang.

Nice.

Arkiverat i:Musik , It's not me, it's you, Lily Allen

Vart tog Fahlén vägen?

På morgnarna när jag kör till Södertälje lyssnar jag först på P4 för att höra de lokala nyheterna. Ingår liksom i jobbet. Sen byter jag till Star FM, en relativt ny kanal (eller i alla fall sen i somras typ). Många mörka vintermorgnar har jag skrattat gott åt paret Härtan och Fahlén som kört morgonshowen. Fahlén är – yes, du gissade rätt, förnamn Hans, tidigare gift med Kristin Kaspersen – känd från teve. De pratade precis lagom mycket. Hade rå, skön humor. Rätt på, liksom. Och en schysst ton mot varandra.

Men: precis före jul eller om det var några veckor innan så försvann Fahlén spårlöst. Plötsligt fanns det någon som hette Hasse som körde tillsammans med Härtan i hans ställe. Ja, samma förnamn men jäklars vilken blek kopia. Från början var det för att Fahlén vabbade. Men sen verkade det bli någon slags permanent lösning. Blek-Hasse, liksom. Ugh. Fast jag kunde ändå glädjas åt att Härtan var sitt gamla glada jag, öppenhjärtig och go’ som bara den. Med ett skratt så hest och hjärtligt att jag bara myste av välbehag.

Döm om min förvåning när jag upptäckte efter julledigheten att också Härtan var borta från etern. Ingen förklaring, ingenting. Bara Blek-Hasse kvar. Och jag ber så hemskt mycket om ursäkt men den här killen är så tråkig att klockorna stannar. Nästan i klass med vad han nu heter på Lugna Favoriter som liksom låter lite slemmig. Okej, det kanske inte är så lätt att vara pigg klockan 6.37 på morgonen. Men lite umf! hade inte skadat.

I dag fick jag en liten stund över så jag surfade in på Star fm:s hemsida. Där finns Härtan kvar som programledare för morgonprogrammet. Fahlén nämns inte nånstans. Det finns ingen förklaring.

Jag är konfys. Jag vill veta. Vad hände med mitt favoritradarpar?

Arkiverat i:Musik , Härtan och Fahlén, morgonradio, Star FM

Schlageryr

Jag missade melodifestivalen i går. Eller vad det nu heter numera.

Det känns inte som om jag missade så mycket.

Speciellt röstningsförfarandet verkar idiotiskt. Folk kommer inte orka ringa så många gånger!

Jag missar nästa vecka också, då är det bloggträff. Vilket jag ser fram emot, jag missade middagen förra gången och då hände det grejer minsann! Bloggträff slår schlagern any day.

Arkiverat i:Musik, TV/Film