Ligger i sängen och är förkyld. Eller nåt. Feber har jag inte. Men huvudvärk så det förslår. Det har jag haft av och till sen i fredags och nu har hypokondrikern i mig vaknat och tror att jag har svininfluensan. Det vore nästan lite coolt. Men det är nog inte så och förmodligen är jag på jobbet i morgon.
Mitt bloggande går upp och ner och jag har svårt att hitta en form som känns rätt för mig. Gränsen mellan privat och offentligt är för flytande. Ibland skriver jag precis det jag känner för, sen kommer jag ihåg vilka som läser och så måste jag fundera på om jag ska lösenordslåsa inlägget eller inte. Det tar tid och energi.
Från början var det så enkelt. Jag var anonym och bloggade om barnlöshet och min och Exets fruktlösa försök att bli gravida. Sen skrev jag lite om det i GT (Göteborgs-Tidningen) som jag jobbade på då, länkade till artiklar och krönikor och insåg att det faktiskt inte vore så dumt att låta bli att vara hemlig. Just för att alla andra var det. Det fanns ett uppdämt behov hos mig och mina medsystrar att få prata med varandra – och jag vet vilken lättnad det var att inse att jag inte var ensam i min barnlöshetssorg. Så jag skrev ut namn och bostadsort på bloggen, länkade till den i min profil på jobb-intranätet och fick ett jättegensvar. Både från kollegor och vänner. Människor som jobbade på Expressen läste. Barnlösa tjejer hörde av sig och tackade för att jag skrev. Det kändes viktigt. Stort och viktigt att försöka slå hål på myten om att det är skämmigt att inte kunna få barn.
Mitt i allt det där bytte jag jobb. Fick ett superbra jobb som chefredaktör på en ny gratistidning i Göteborg. Ett offentligt jobb. Jag fattade att mitt namn skulle bli lite mer känt i stan än det varit tidigare. Först funderade jag på att radera bloggen helt. Jag ville INTE att nyfikna göteborgare som letade efter mer information om den där jobbiga bruden som skrev krönikor om typ kravaller eller prostituerade eller vad det nu kunde vara för ämne hittade mina inlägg som formligen dröp av ångest, eller fick reda på när jag hade mens eller hur lång min cykel var. Samtidigt var jag faktiskt mitt uppe i ett försök (minns att jag satt på anställningsintervjun och hade testdatum typ några dagar senare, var helt övertygad om att jag var gravid och undrade vad fanken jag skulle säga om jag väl fick jobbet) och verkligen inte redo att lägga ned bloggen. Så jag tog bort mitt namn och min privata info och rensade på Google. Efter det funkade det helt okej tyckte jag.
Men det året hände andra saker på det privata planet. Mitt förhållande med Exet började kännas riktigt kasst. Jag insåg allteftersom att vi hade så olika syn på hur ett förhållande skulle vara. Jag kände mig så oerhört ENSAM i vårt äktenskap, även om jag fortfarande älskade honom. Och den där karln som halvlåg i stolen på anställningsintervjun, som jag träffade ett par tre gånger om året på konferens men som jag hade daglig kontakt med annars – ja, han blev mer och mer intressant. Inget jag kände för att blogga om, direkt.
Samtidigt var bloggen oerhört viktig. Vi gjorde något försök till under den här tiden. Jag minns ärligt talat inte hur många men jag tror att det var två färska eller kanske ett färskt och ett FET (alltså frozen embryo transfer). Efter sista försöket insåg jag att det var kört. Jag ville inte göra det fler gånger, jag mådde inte bra av det. För mitt välbefinnandes skull var jag tvungen att sluta med IVF. Den här insikten gav upphov till många andra funderingar. Den största handlade om mitt förhållande. Jag visste att jag ville och kunde leva ett fullgott liv som frivilligt ofrivilligt barnlös. Frågan var om jag ville göra det tillsammans med Exet.
Först fick jag det till att det handlade om styvfamiljsproblematik. Kan man leva som frivilligt ofrivilligt barnlös tillsammans med en man som har barn? Det var en jobbig sommar. Jag funderade fram och tillbaka, försökte prata med Exet, det gick urkasst. Lite av det här bloggade jag, det mesta inte. Insåg till slut att det inte handlade så mycket om styvfamiljen utan om mitt förhållande och Exet. Vi skulle nog kunna leva ihop – men inte vara lyckliga tillsammans. Vi älskade faktiskt varandra båda två, men hade så olika sätt att värdera olika delar av ett förhållande. Det som var viktigt för mig var inte viktigt för honom. Och det som var viktigt för honom var tyvärr heller inte så viktigt för mig.
Och hela tiden fanns Han där. Han som jag hade typ daglig kontakt med på jobbet och sen när jag gick på semester hördes vi av lite på sms. Inga konstigheter, inga gränsfall. Bara trevliga hur har du det meddelanden. Ärligt talat var jag faktiskt helt säker på att han bara var trevlig och antagligen tyckte jag var lite efterhängsen. Men jag var hemlig med sms:andet. Ville inte att Exet skulle få veta. Ville få må lite bra i smyg.
Det fanns visserligen andra män som jag hade kontakt med, som jag på olika sätt flörtade med under den här tiden – men de betydde ingenting och dessutom hände det inget särskilt. Det är en av mina största svagheter – jag behöver trösta mig med smicker och uppmärksamhet när jag är nere.
Jag bloggade till viss del om mina tankar men det hela blev snårigt värre. Ännu snårigare när jag till slut flyttade isär från Exet och väldigt kort därefter blev ihop med Han, med Kärleken. Vi hade båda gått och trånat efter varandra på var sitt håll, helt övertygade om att den andre bara var trevlig och snäll. När mitt förhållande tog slut blev det plötsligt uppenbart för oss båda att den andre faktiskt var intresserad. På riktigt.
Så jag lösenordsskyddade bloggen och försökte skriva det hemligaste med lås på. Även om jag inte skrev allt där. Det var svårt att veta vad som skulle vara hemligt och vad som skulle vara offentligt. Fattade inte att det var så många journalister som läste min blogg heller. Förrän jag insåg att någon hade lagt ihop två och två och förstått vem det var jag var ihop med. Kärleken är en offentlig person, och det finns många som vill veta mer om honom. Journalistkåren är ett skvallrigt gäng. Dessutom finns det många som inte gillar honom. Någon illvillig själ ”lånade” mitt nick och skrev inlägg om honom på en nyhetssajt som bevakar medier. Då tappade jag lusten helt. Tog bort bloggen i ett anfall av ilska men ångrade mig ett tag senare och la upp den som arkiv på ny adress.
Men jag ville inte sluta skriva. Det hände så mycket i mitt liv – så mycket KONSTIGT – och jag behövde få skriva av mig. Många av er som följer mig är så schyssta med att dela med er av era egna erfarenheter, komma med tips och stötta helt enkelt. Jag behövde er. Så jag började blogga igen – på engelska, hemligt. Några få hade adressen och jag hade bett dem att inte länka. Där trodde jag att jag var säker. Men det kändes konstigt och många gånger kom jag på mig själv med att skriva bloggposter på svenska i huvudet för att sen kassera dem för de passade inte på den engelska bloggen.
Så jag började igen lite smått och la till slut ner den engelska bloggen. Tänkte att jag håller mig till barnlöshetsfrågor och så bloggar jag lösenordsskyddat om det som är för personligt. Fortfarande är gränsen lite flytande och jag saknar egentligen en riktning, ett syfte med min blogg. Det jag vill är att fortsätta kontakten med de många personerna jag kommit att lära känna via den. Några av er har jag blivit nära vänner med och det tänker jag fortsätta med. Andra kommenterar och ni är också vänner. Även om jag aldrig träffat er. Jag vill helt enkelt inte bli av med er. Samtidigt som lusten att skriva avtar.
Ibland vill jag skriva riktiga inlägg, som jag gjorde förr. På riktigt ärliga. Men då börjar jag fundera över vilka som läser här (främst kollegor dårå) och undra om jag verkligen vill att de ska läsa just den formuleringen, veta just den grejen om mig. Och där någonstans tar det stopp. Jag har ju inte tid på samma sätt som förut heller. Jobbar häcken av mig dagtid och på kvällarna är jag rätt slut. Några knixiga formuleringar får jag inte till när jag har gröt i hjärnan. Och då känns det som det kan kvitta. Men så vill jag inte sluta riktigt…
Det är två saker jag skulle vilja skriva om. För några veckor sedan fick jag för mig att jag blivit gravid (mina snickarinlägg, för er som inte har lösenord). Från att ha varit grymt regelbunden med 28-29 dagars cykel gjorde kroppen plötsligt ett hopp och jag fick en cykel på 42 dagar. Föreställ er våndan. Det värsta var att jag till slut hade övertygat mig om att jag faktiskt var gravid. Såg spökstreck i gravtestet och föreställde mig Kärleken som pappa till världens sötaste bebis. Även om jag samtidigt var tveksam till att ha barn med en som närmar sig 50. Tveksam till att ändra min livsföring och livsplan helt. Det hade jag kunnat skriva spaltmeter om. Men jag vågade inte. Tänk om Kärleken drabbades på något sätt av mitt behov av att skriva av mig? Det vill jag ju inte. Och så ville jag heller inte att skvallerkollegor skulle fått reda på att jag var gravid innan till exempel min mamma. Eller styvbarn.
En annan grej jag skulle vilja skriva mer ärligt om är min vikt och kanske framför allt min kropp. Jag skulle vilja skriva om den äckel jag känner. Och min konstiga kroppsuppfattning som för det mesta får mig att tro att jag är en storlek 38 men får otrevliga överraskningar varje gång jag är inne i en provhytt och knappt lyckas komma in i storlek 40 eller 42. Men så börjar jag tänka på vilka som ska läsa om hur det känns när valkarna korvar sig och plötsligt blir det lite jobbigt.
Det här har blivit världens längsta inlägg och ändå känns det inte riktigt som jag är klar i mina funderingar. Jag tror att det är bra att jag skriver ut dem för dels får jag det enklare att sortera tankarna själv när jag skriver av mig, men det är också bra att få era intryck och synpunkter – kanske är det någon som har vettiga tankar om hur jag ska göra. Så kommentera gärna, ni som orkat ända ner hit och kanske längre. Jag säger som de brukade i Okej, som jag läste när jag var 13 eller 14 – jag tål kritik! (sen vet jag inte om det stämmer men jag ska göra mitt bästa.)
Twitter finns ju också. Jag gillar Twitter. Jag använder det mest i mitt jobb men skulle också vilja göra det privat. Där har jag ett problem. Jag har ett jobbkonto där jag står med mitt namn och där feeden syns på tidningens hemsida. Där kan jag inte vara så privat men jag är lite personlig. Sen har jag ett Tinselflickan-konto och där har jag bara ett fåtal följeslagare. Det blir inte så mycket till konversationer. Så jag funderar på att förändra det lite men vi får se vad de säger på jobbet. På ett sätt är det bra att vara medveten om att det man skriver där är öppet för alla att läsa…
Förmodligen kommer jag att använda Twitter mer och bloggen mindre. Troligtvis kommer jag att skriva längre inlägg här när jag hinner, och sms:a in kortare observationer till Twitter. Feeden finns ju på bloggen så är ni inte sugna på att skaffa ett eget Twitter-konto är det bara att gå in på min förstasida och haka på.
Men exakt hur de här längre inläggen kommer se ut – ja, det får vi se.
Arkiverat i:Meta , bloggfunderingar
Senaste kommentarer