2009/01/10 • 13:18 0
I morgon kväll kommer Kärleken hem. Jag tror jag håller på att gå under av kärleksabstinens.
Det är inte bara det att jag inte har nån att hänga med. Jag klarar mig i längden, det vet jag.
Det är känslan av hans hud nära min när jag sover. Hans händer som rör vid mig när jag lagar mat och han råkar gå förbi.
Det är närheten som jag saknar. Så otroligt mycket.
2008/12/30 • 18:23 0
Vi har haft några mysiga dagar med mamma, min Kärlek och jag.
Det bästa var i bilen på vägen hem. Han tittade på mig kärleksfullt och sa:
Jag blir alltid extra kär i dig när vi är tillsammans. Du gör mig så glad.
Ja.
Så känner jag med, faktiskt. Det är så lätt att umgås med honom. Inga krav, inte så mycket förväntningar. Vi bara surfar med, liksom. Båda två.
Arkiverat i:Kärleken
2008/11/08 • 17:00 2
I början av vårt förhållande var Kärleken och jag ifrån varandra mer än vi var med varandra.
Nu är det tvärtom.
Och ändå är det svårt. Jag längtar massor. Efter den där självklara närheten när vi vaknar ihop. Slöa helgmorgnar som vi tillbringar i sängen betyder oändligt mycket. Den sista kramen innan vi somnar tillsammans. Ibland i varandras armar. Ibland med bara rumpor mot varandra.
Men nu är det bara två nätter kvar utan att jag får somna bredvid honom. Sen åker jag hem. Från min gamla hemstad till min nya.
2008/05/01 • 10:07 0
Livet är väldigt upp och ner just nu.
Ibland upp, ibland ner.
I går var jag väldigt nere större delen av dagen, sen kom Kärleken hem och vi fick tid med varandra och då blev jag plötsligt oerhört stärkt och i dag känns allt mycket bättre. Även om jag i grunden är låg. Det är svårt att rycka ut mattan under fötterna på mig och försöka landa någon helt annan stans, på en matta jag själv inte har valt ens en gång. Även om jag har valt själva flytten.
En annan grej som stärkte var de vänliga mejlen och sms:en jag fick från vännerna som bryr sig. Det är skönt att känna att man har några på sin sida när det i övrigt känns som om det är rätt många som är emot. Och det är ju det som gör att jag känner mig så liten, att det är jag mot 99 procent av världen. Några få har jag på min sida men bara de gör sig märkta känns resten av världen inte så farlig.
Jag märker att jag ältar det här med flytt men jag måste göra det. Det blev större än jag hade väntat mig, dels på grund av saker jag inte kunde förutse men också för att jag var lite lätt förblindad av de där rosa molnen jag svävade på. Jag är fortfarande kär, än mer än jag var när jag bestämde mig för att flytta, men de rosa molnen har skingrats lite och i stället regnar det ibland. Inte på kärleken men allt runtomkring.
Jag fick ett förslag om att ta till professionell hjälp för att klara det här. För det är svårt, det är inget att sticka under stolen med. Jag mår inte bra alltid, jag känner mig väldigt ensam trots många som hör av sig och vill ses för jag saknar det sammanhang som jag kände mig självklar i. Så det är något jag funderar på. Samtidigt kan jag känna att jag gärna vill klara det här själv. Jag är trött på att behöva kryckor jämt. Även om jag vet att det hjälper.
Blev medlem i Styvmorsviolen när jag tyckte styvfamiljslivet var svårt. Och det hjälpte.
Gick i terapi efter min pappas bortgång för jag kunde inte hantera mina höga krav på mig själv – och alla andras förväntningar.
Blev medlem i Iris, Infertilas riksförening i Sverige, när jag märkte att vi inte kunde få barn. Samvaron med tjejerna där var oerhört bra – jag har hittat några vänner för livet.
Så jag är inte ovan vid att ta till någon form av hjälp när det krisar.
Och det kanske är det jag borde göra. För jag har redan levt i en slags berg- och dalbana även om den var cyklisk och rätt så förutsägbar. Den här, mitt livs roller-coaster ride, är helt jäkla oförutsägbar, dipparna kommer när jag minst förväntar mig dem och sen är jag sänkt sänkt sänkt och har ingen att jämföra situationen med.
För jag antar att det inte finns en förening för nyskilda göteborgare med rötter i Afrika som nyss bytt livsspår helt och hållet och blivit sambo med tonårspappa i Stockholm?
Nähä.
Får väl gå i terapi då.
2008/04/30 • 10:40 0
Just nu tycker jag väldigt väldigt synd om mig själv.
Inte nog med att större delen av mitt liv suger just nu.
Jag är grymt förkyld och lite febrig.
Min krokodilhjärna tänker så här: Du är sjuk och kommer vara hemma. Varför åker du inte till Göteborg där du ändå känner dig som hemma? Du ska ju ändå dit om ett par dagar – det gör väl inget om du är borta från jobbet en dag extra?
Min analytiska hjärna och hjärta tänker så här: Åker du till Götet (det är bara exilgöteborgare som kallar Göteborg för Götet, förutom vissa inflyttade som inte vet bättre) missar du inte bara ensamtid med Kärleken – du har ju ingen ersättare på fredag som kan hoppa in för dig på jobbet.
Och det betyder att det inte blir så jäkla lätt att komma tillbaks på måndag – då kommer allt att vara kaos.
Så jag tror jag stannar i Stockholm. Om än lite motvilligt.
Plus att det är jäkligt svårt att köra bil i fyra timmar när man är febrig och nyser hela tiden. Och ingen kommer att komma hem och ta hand om mig.
2008/04/24 • 21:16 0
PMS:en är säkert kvar. Men på nåt sätt har det vänt. Och det är de små sakerna som gör det.
Dels så fick jag undan en del trista grejer härhemma – tvättsortering, lite röjning och så vidare. Min gräsänkavecka tar slut på lördag och jag vill att det ska vara fint när Kärleken kommer hem. Samtidigt som jag gjorde dessa trista saker hade jag på bra musik som jag sjöng med till och det gör stor skillnad.
Sen åkte jag och handlade, fick kontakt med söta Pia som är rund som en boll och blev bjuden på middag på deras altan. I solen! Visserligen började det bli ganska kyligt men vi satt ute. Så nu har jag begått min uteserveringspremiär. Säger vi.
Efter mysmiddag med brasnack där vi båda konstaterade att vi är fångar i villaförorten och det var bra att vi hade varandra körde jag hem (hittade!!!) och tappade upp ett bad. Satte på lite Pavarotti, hällde upp ett litet glas vin och låg och läste ett tag.
Och snart ska jag gå och lägga mig i en nybäddad säng.
Som sagt – det är de små sakerna som gör det.
2008/04/20 • 20:10 0
… Att lyssna på radiosporten när man kör hem från morsan så att man kan skicka sms-rapporter till Kärleken som befinner sig på andra sidan jordklotet och visserligen får sms varje gång det blir mål i hans favvolags match men inte får hela historien bakom, så att säga.
Och visst, jag är nog lite fotbollsintresserad. Men kanske inte riktigt så.
Arkiverat i:Kärleken
2008/03/30 • 19:34 0
Från och med i dag är jag sambo.
Visserligen har jag bott här hela veckan men i dag flyttstädade jag och hämtade jag alla mina saker och på fredag kommer de rättmätiga ägarna till huset hem.
Lite skumt och faktiskt ganska läskigt. Livet snurrar fort. Jag känner mig yr. Mest av kärleksrusig lycka men även för det är jäkligt skrämmande att ett halvår efter skilsmässan sitta i ett hus i Stockholm och vara sambo med nån helt annan.
Arkiverat i:Kärleken
2008/03/26 • 21:30 0
Det här med gumman har jag varit lite kluven till.
Att bli kallad det som en ömhetsbetygelse alltså.
Det låter lite… ja, konstigt helt enkelt. Jag får inte ihop’et. Tror det beror på mitt engelska modersmål. Visserligen kan amerikanarna presentera sina fruar med orden Little old lady men det har inte alls känts som jag. Har tyckt att det är lite von oben, lite förminskande.
Fram tills i går faktiskt. För när man får höra en sömndrucken röst mumla Jag älskar dig gumman precis innan snarkningarna tar vid så smälter hjärtat.
Arkiverat i:Kärleken
2008/02/28 • 21:50 0
Nu har jag pratat med bästaste vännen i Gbg i en timme.
Hon har varit på semester i tre veckor så att just hon inte hört av sig tidigare är inte så konstigt.
Och så ska man inte underskatta the power of good music. Har suttit här i soffan och skrålat till Cranberries gamla godingar och nu ska jag alldeles strax gå och lägga mig.
Ja, jag vet att klockan inte är tio ens men jag ska upp 5.35 i morgon.
Inte 6.35 som i morse. För då hinner jag inte packa min väska som jag ska ta med mig på pendeln för i morgon ska jag till Stockholm för att få pussa på min älskling!! Det är evigheter sen. Känns det som. Fast jag tror ärligt talat att det faktiskt var i går morse bara. Men tiden går oerhört långsamt när man längtar. Och inte har kul saker för sig.
2008/02/14 • 9:39 0
Kärleken är den finaste man jag någonsin har träffat.
Han är så otroligt lyhörd och öm, varm och kärleksfull.
Han satte upp en rullgardin i sovrummet för jag kan inte riktigt sova ordentligt när det inte är mörkt – fastän han själv vill ha ljust. Han har i dagarna tätat alla fönsterlister för jag fryser häruppe. Och han lyssnar på mina tankar och rädslor och förutser dem själv och säger att vi löser allt om det blir jobbigt och jag älskar honom.
Han är beredd att flytta för min skull. Beredd att stöka till sitt liv rejält om inte jag tycker det är okej att bo i hans nuvarande hem. Och han säger det med kärlek i ögonen.
Jag är så lycklig. Jag har sån tur. Jag är så tacksam.
Arkiverat i:Kärleken
2008/02/05 • 11:39 0
Okej, det där med varningsetiketter var lyckat, har jag förstått. Så nu kommer det några fler.
Min första kille nånsin (jag var 16, han var 22):
Jag är en försynt och blyg dansk som kommer älska dig passionerat men samtidigt kommer jag vilja undervisa dig i vad som är BRA MUSIK och sex kommer vi aldrig att ha för jag är så rädd att göra dig illa så jag kommer aldrig våga. I stället kommer vi ägna oss åt otillfredsställande petting i åtta månader.
Min första kille:
Jag är en attraktiv, rolig och frireligiös (!) kille som du kommer falla för hårt men bara så du vet kommer jag att göra slut med dig någon vecka efter att jag tagit din oskuld för att jag träffat en annan och sen kommer jag ångra mig och bli ihop med dig igen men min familj tycker du är en sköka så sen kommer jag att ångra mig igen efter bara en månad. Men några år senare kommer jag vara otrogen mot min flickvän med dig för jag längtar efter bra sex. Vi kommer aldrig att tappa kontakten.
Mitt första längre förhållande (2 år):
Jag är en docksöt kille med krulligt hår och fantastisk humor och jag kommer älska dig passionerat och ge dig dina första orgasmer men jag kommer hela tiden att ägna mig åt pyskisk misshandel av dig, tala om för dig att du är tjock och vara sjukligt svartsjuk. När du sedan flyttar till USA för att plugga kommer jag följa efter och när du gör slut kommer jag att falla ihop totalt och sen infiltrera din familj och snacka skit om dig med dina föräldrar och sommarjobba på din pappas jobb och då kommer vi att strula men du inser nog fort att magin är borta (nej honom borde jag aldrig varit ihop med men jag var 17 och visste inte bättre).
Min första stockholmare:
Jag är en charmig, snäll och välanpassad kille från rik familj som kommer att älska dig lite lagom passionerat men vara rätt tråkig och snacka om min förra tjej en hel del. Och egentligen tycker jag att du är lite för poppig för mig och mina vänner, kan du inte tona ner det lite så du ser ut som alla andra Lidingö-tjejer som är fräscht osminkade och bär Levis och rutiga skjortor? (mitten av 90-talet)
2008/02/04 • 8:25 0
En stilla undran:
Varför kommer inte män med varningstexter om halsen så man vet i förväg vilka problem som kommer att dyka upp?
Till exempel hade jag tyckt det var kul att veta det här:
Jag kommer att älska dig innerligt, göra dig lycklig och vara helt fantastisk i sängen men jag har svårt att säga nej till min psyksjuka exfru för jag är bara lycklig när alla andra mår bra.
Eller det här:
Jag kommer älska dig passionerat och bara umgås med dig hela tiden vilket du med tiden kommer tycka är jobbigt och sen är jag lite passiv när det gäller det mesta så du får ta tag i saker och ting jämt. Och så är jag rätt självisk.
Eller varför inte det här:
Det är ingen idé du kärar ner dig i mig för jag kan inte hålla mig till en enda kvinna och kommer bli kär i dig först när du är ouppnåelig.
Eller ännu bättre:
Jag kommer att sätta upp dig på en pedestal och kära ner mig i dig totalt. Men i övrigt är jag en arrogant typ som tror jag är bättre än alla andra. Inklusive dig.
Eller så här:
Jag är fantastiskt rolig och vi kommer ha kul ihop men jag får inte upp den utan extremt mycket jobb – vilket jag inte kommer kunna erkänna – och dessutom måste jag onanera minst tre gånger om dagen vilket är roligt till en början men inte i längden och antagligen kommer det förstöra vårt sexliv.
Och ja, det är min högst subjektiva bedömning av männen i mitt liv de senaste tio åren. Men visst är det en bra tanke?
Det går ju att överföra till kvinnor också.
Om min hals skulle det stå:
Jag är oerhört passionerad, lever i nuet och kommer få dig att känna dig mer älskad än du någonsin varit. Men jag har en tendens till svartsjuka, har en väldigt stark vilja och är lite bortskämd med uppmärksamhet. Och så är jag dålig på att lyssna ibland.
2008/02/03 • 16:53 0
Jag och Kärleken sågs senast i onsdags. Ja, eller rättare sagt i torsdags morse. Innan dess hade vi en helg ihop. Veckan dessförinnan fem dagar.
Vi ses på tisdag igen.
Ändå håller jag på att gå under av längtan.
Skumt.
Men bra. Som fan. Jag är ju jättekär. Uppenbarligen.
Arkiverat i:Kärleken
2008/01/31 • 23:27 0
2007/07/10 • 8:48 0
Nu åker vi bort några dagar, maken och jag.
Det ska bli skönt att komma iväg från gamla invanda mönster, leva ett annat liv tillsammans, även om det bara är en kort tid.
Arkiverat i:Kärleken
2007/06/20 • 7:21 0
Min man är finast i världen.
Han går omkring och pratar om tvillingarna som om de redan vore ett faktum. Han kallar mig för mamma i sms. Han blåser på min mage och talar om för de små embryona att de ska växa.
Han tittar på mig med hopp och sorg i ögonen och säger Nu får det fungera, nu får det bli nåt.
Jag hoppas att jag snart får berätta för honom att han ska bli pappa igen.
Det skulle vara så fantastiskt.
Arkiverat i:FET och IVF, Kärleken , FET nr 4
Senaste kommentarer