2009/12/03 • 20:59 6
När jag var medlem i Styvmorsviolen fanns det ett kanonbra recept som jag tror Lillann hade lagt upp. Det var ett recept på typ pepparkaksmuffins med ädelostfyllning.
Jag mitt nöt har nog aldrig skrivit ut receptet. Men för mig är den standard varje jul och jag kommer ärligt talat inte ihåg den i huvudet.
Nån som har kvar det? Maila eller lägg upp den i en kommentar. Julen är sig inte lik utan dem.
2009/01/01 • 10:51 5
2008/12/26 • 11:43 Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna
2008/12/25 • 15:21 3
Väcktes med pussar någon gång vid 10-snåret.
Sen gick Kärleken upp och gjorde frukost. Som jag fick i sängen!!! Kors i taket.
Vi låg kvar i evigheters evighet. Läste tidningar, gullade, skrattade.
Vid ett-tiden gick vi upp och började laga mat. Smågnabbades om hur mycket grädde det skulle vara i Janssons. Hur mycket ansjovis vi skulle ha. Kärleken gjorde revbensspjäll och köttbullar. Jag kollade lite på Kalle Anka och Kärleken rockade loss till julsånger.
Sen åt vi en fin julmiddag. Nubbe till sillen, julöl till maten. Min Janssons var perfekt. Den bästa jag någonsin gjort.
Och efter maten gick vi en kort promenad. Sen såg vi Karl-Bertil Jonssons julafton och delade ut julklappar till varann. Jag fick kläder och Sopranos-boxen. Lycka är att ha en man som köper snygga kläder till en i julklapp. Det har aldrig hänt förut. Kärleken fick en fin parfym, en halsduk och en flaska whisky. Vår gemensamma favoritsort.
Därefter rensade vi upp och sen gick vi upp en trappa och kollade på de fyra sista avsnitten av 24 säsong 4. Och de första två avsnitten av 24 säsong 5. Sen kollapsade vi i säng.
Kort sagt – en perfekt julafton. Utan stress och hets men med massor med kärlek och skratt. Och det verkar som om alla andra i våra familjer haft det bra också. Vilket gör att man blir ännu mer nöjd.
God Jul!
Arkiverat i:Högtider
2008/12/22 • 22:27 2
Det känns som om det är dags att sprida lite julstämning.
I dessa sammanhang är lite koreansk falsk falsettsång aldrig fel.
Arkiverat i:Högtider
2008/01/01 • 12:51 0
Ja, verkligen.
Jag var uppe till fem i morse och var inte ens särskilt trött. Detta på grund av en massa champagne som jag hällt i mig. Vilket jag ångrar lite i dag men fan, det var en bra fest. Lite kaosartat men hey, mitt liv är kaos så det är bara passande. Och det bästa är att det finns massor med mat kvar så jag behöver verkligen inte laga något på ett par tre dagar.
2007/12/26 • 15:12 0
När jag var barn i Afrika fanns det inga direkta jultraditioner förutom en jävligt sjaskig gran (granar finns liksom inte på samma sätt i Kenya som i Sverige) och det nästintill obligatoriska föräldragrälet.
Däremot varje gång vi åkte till mina föräldrars vänner S och G (från Sverige, de hade typ höjdarjobb på SAS) parkerades jag framför videon och fick titta på Kalle Ankas julprogram, som de hade på video. För mig blev det något oerhört svenskt, som förknippades med svensk mat och fester där det fanns en massa svenska barn och vuxna. Även fast det var mitt i augusti.
Därför tittar jag alltid på Kalle Anka julafton kl 15. Fast jag undrar om det inte borde heta Musse Piggs jul eller kanske Benjamin Syrsas jul för de har lite mer framträdande roller i programmet men ändå. Det är en tradition som för mig blivit så – jag. Julafton är inte julafton utan Kalle.
Kanske också för att det är det enda som består med julafton. När jag var tonåring var vi hemma hos min farmor och farfar och kl 15 kollade vi – eller kanske bara jag – på Kalle Anka. Sen åt vi järnet och delade ut klapparna. När jag bodde i USA och firade julafton där på grund av ett havererat förhållande ringde söta H från Sverige när Kalle Anka gick på tv och berättade hela förloppet för mig. Gick igenom vartenda julkort. Och vi var inte ens – och hade aldrig varit – ihop. Det var något av det gulligaste jag varit med om. Sen när jag flyttade hemifrån och farmor och farfar blev för gamla för att husera oss kollade vi på Kalle Anka hemma hos mamma och pappa. När pappa blev hjärnskadad efter en hjärtinfarkt satt vi på sjukhuset och kollade på Kalle Anka. De efterföljande åren satt vi i hans rum på sjukhemmet och kollade på Kalle Anka. Fastän hela världen var uppåner.
Efter att pappa dött började vi fira hemma hos oss. Mig, Exet och Bonusen tillsammans med mamma och ibland exets syrra och hennes familj. Kalle Anka var den röda tråden. Någorlunda i alla fall.
Och den här julen, med bara mamma och jag, satt vi självklart bänkade framför Kalle Anka. Sen frossade vi i köttbullar och Janssons bland annat. Sen glömde jag bort julklappsutdelningen helt. Till mammas stora förtret. Men hur lätt är det med tre klappar?
Ska bli spännande att se om min Kalle Anka-tradition håller i sig. Framtida jular lär bli vuxnare på något sätt.
Arkiverat i:Högtider, TV/Film , Jul, Kalle Anka
2007/12/25 • 23:48 0
Okej. Jag bara måste få spy lite galla. Och jag gör det mot några som man absolut inte får. En av dem är död dessutom. Men hey. It’s my blog.
Jag har en ny favvojulskiva. Chris Isaaks Christmas. Den är helt ärligt skitbra. Jag har jagat den sen den kom ut men inte lyckats hitta den fast nu har jag lärt mig iTunes (jag vet, jag är en dinosaurie men jag har faktiskt packat ner min cd-freestyle i en låda i källaren nu för jag ska tydligen få en iPod Touch) och laddat ner skivan och då går det ju att bränna en skiva och spela på stereon. I alla fall har den gått het i jul. Bland andra schyssta julskivor.
Mamma har dock inte fått nog utan ville gärna kolla in nån julkonsert i går och då fick det bli de tre tenorerna. Och ursäkta mig för nu ska jag svära i kyrkan. Men fan vad det lät.
De fullkomligt massakrerade i princip varenda låt. För det fanns inte ett uns feeling nånstans. Utan de klev bara ut på scen och gjorde sitt jobb. Som ett jäkla kneg vilket som helst.
Jovisst, de kan sjunga byxorna av dig, mig, fan och hans moster. De är superduktiga, tekniskt sett.
Men annars? Give me Chris Isaak any day. För jesus. José Carreras version av Amazing Grace gick så här:
Amajssing Grajss, how swiit the soun’ that sajv’ a wratch lajk miii
Sorry, men det var inte så känslosamt, snarare roligt. Som en slapstick-komedi. Och Amazing Grace är en av mina absoluta favorithymner någonsin. Snacka om att jag blev besviken.
Och Placido Domingo sen. Jag vet, att duktiga operasångare och musikalsångare har en viss teknik för att det ska låta så bra som möjligt med så lite ansträngning som möjligt. Eller nåt. Men Placido Domingo ser ut som en äcklig, liderlig gammal gubbe när han blinkar med ögonen och sjunger med sned mun och gör konstiga miner. Jag vet i hjärnan att det är hans sångteknik som gör att han ser ut på det där viset. Men damn, Jingle Bells har aldrig någonsin varit så snuskigt. Och inte alls på ett bra sätt heller.
Om José Carreras inte kunde uttala Amazing Grace är ju – eller var, kanske jag borde skriva – Luciano Pavarotti en total katastrof när det gällde att uttala saker på engelska. Eller nåt språk över huvudtaget lät det som, för jag uppfattade inte ett ord han sa, sorry sjöng. Vare sig det var på engelska, tyska eller franska.
Lär de sig inte läsa fonetisk skrift de här mänskorna? För ni fattar att de får fett betalt för att stå där och skråla – tekniskt helt riktigt, perfekt till och med – men utan någon som helst feeling whatsoever.
Sorry, men jag lyssnar hellre på en amerikan som ett) kan uttala orden och två) har en relation till det han sjunger om eller åtminstone kan sätta sig in i vad det skulle innebära att åka släde tillsammans med nån han är kär i så det ramlar in en känsla eller två bland de perfekta tonerna.
2007/12/24 • 13:19 0
Det är konstigt. Att plötsligt ”sakna” familj och fira julafton ensam med mamma igen.
Konstigt men faktiskt ganska skönt. Förutom det faktum att mamma envisas med att berätta för mig om alla som fått barn – och upprepa samma historier en gång varje dag när hon inte kommer på nåt annat att prata om.
Men det är mysigt att bara vara hon och jag. Vi lagar mat ihop, ska snart dricka lite glögg och sen bänka oss framför Kalle Anka för att därefter käka och sen dela ut våra tre (!) julklappar.
Och sen käkar vi igen. Och lyssnar på ännu mer julmusik – jag har hört Rudolph the red-nosed reindeer i tre olika versioner redan. Och spelar kort. Och bara gör det vi vill.
God jul, hörni!
Arkiverat i:Högtider
2006/12/31 • 14:57 0
Jag har blivit utmanad av Grodis att lista fem saker som jag önskar ska hända under 2007.
1. Det största som skulle kunna hända är att jag blir gravid. Jag tror kanske inte fullt ut på Bäbis 2007 men Bäbis 2008 måste vi ju kunna kirra.
2. Jag vill leva ett hälsosamt liv och framför allt inte tröttna på träning så fort som jag brukar. Vill börja träna regelbundet, inte sporadiskt eller inte alls.
3. Att alla mina nära och kära får ha hälsan och må bra.
4. Att mitt jobb fortsätter att vara lika kul och utmanande som det har varit de första månaderna.
5. Lite stort och antagligen inte alls speciellt enkelt: Att de barn som växer upp på denna jord slipper göra det i krig. Krig är ett jäkla elände.
Jag skickar utmaningen vidare till alla som känner sig manade att svara. Ni får gärna skriva en liten kråka i kommentarerna så jag vet att ni har antagit utmaningen också.
Gott nytt år!
Arkiverat i:Högtider, Utmaningar
2006/12/29 • 16:22 0
Det känns som om det är en månad sedan det var jul. Det är bara några dagar sen.
Men nu går vi mot en ljusare tid.
Denna helg blir vår egen. Inga barn, ingen släkt. Bara vi två och vår kärlek. Plus några dvd-filmer och lite onyttigheter…
Slutet på eländesåret 2006 (nåja, så eländigt var det väl inte) och snart börjar ett nytt år. Som skulle kunna bli hur fantastiskt som helst.
Arkiverat i:Högtider
2006/12/28 • 9:33 0
Min man undrade varför jag summerar året vid jul och inte vid nyår.
Jag har verkligen ingen aning. Det bara är så.
Att julen blir jobbig för att man tittar tillbaka. Räknar ihop antalet barnlösa jular. Undrar om det blir fler.
Men jag tror att nyåret är annorlunda på det vis att man tittar framåt. Lite mer hoppfullt, liksom. Planerar det kommande året.
Bäbis 2007? Nä, tror inte det. Men kanske, kanske Bäbis 2008.
Arkiverat i:Högtider
2006/12/26 • 15:55 0
Det blev ganska bra trots allt.
Min stackars älskling visste ju att jag inte såg fram emot julen och det verkar ha gjort honom stressad. När jag bad honom ta fram kameran på julafton såg han chockat på mig. Han trodde inte jag ville ha eländet dokumenterat.
Jag försökte förklara att så illa var det inte. Hälften av det jobbiga med julen är inför helgen. Alla förhoppningar, krav, förväntningar. Och så vetskapen. Att det går ännu en jul utan att jag är eller har blivit gravid.
Men visst gjorde det jätteont när vi på en promenad stötte på ett kompispar som var ute med sin lilla åttamånadersbäbis. Mamma levde upp och gullade järnet med barnet. Jag försökte titta bort. För jag kan bara se framför mig hur mamma skulle skämma bort vårt barn. Hur hon skulle jollra och leka och ha jättejättekul.
Och så gjorde det ont när vi såg på A few good men (vad fan heter filmen på svenska??) och en av advokaterna gick med sitt barn i en sittvagn och försökte övertyga Tom Cruise om att flickebarnet sagt Pappa. Jag har nämligen inte tänkt tanken förut (hur otroligt det än låter, men jag har varit så fokuserad på det där plusset) men tänk så underbart med ett litet barn som säger Mamma som om det vore det självklaraste som fanns.
Men. Å andra sidan har vi gjort en massa saker som man gör när man inte har barn. Som ätit julbord precis när vi har velat. Med precis vilka maträtter på som vi velat ha. Gått på promenad i Slottsskogen och mellandagsreafyndat. Köpt filmer och tv-serier som vi ska se hela säsonger av och det kan man minsann inte göra om man är småbarnsförälder.
Nu är det bara älsklingen och jag i en och en halv vecka och det ska vi njuta av rejält.
2006/12/25 • 14:20 0
Började dagen i går med att tappa en spegel på golvet – som gick sönder så klart.
Ironiskt sa jag till älsklingen att Så mycket värre än det har varit kan det knappast bli men det är klart att jag kan ha fel.
Till exempel skulle min mamma kunna bli sjuk. Eller jag, eller ännu värre min man. Sju års olycka…
Fast så himla vidskeplig är jag inte att jag tror på det där. Bara lite. Litepyttelite.
Annars var dagen jättebra. Mamma och jag lagade en av våra bästa Janssons frestelser någonsin, vi åt ett fantastiskt gott julbord och fick finfina julklappar alla tre. Lite tomt var det – det är faktiskt roligare med tindrande barnaögon på julafton men jag gjorde mitt bästa för att tindra ikapp. Kvällen avslutades med Notting Hill, Medan du sov och till sist A few good men (kommer inte på svenska titeln).
Sen sov maken dåligt, han beskyller mig för att ha snarkat men jag tror faktiskt det var tomten han hörde. Gubben måste ju slockna lite varstans för att orka runt till alla hushåll…
God fortsättning på julen hörni!
Arkiverat i:Högtider
2006/12/23 • 21:32 0
Julkänslan har börjat infinna sig. Vilket kan bero på att min älskling spelar julskivor så det står härliga till, att granen lyser vackert med blå ljus och silvriga kulor, att det ligger en massa presenter under granen och bara väntar på att bli öppnade men framför allt på att jag är ledig.
Det kommer inte att bli världens muntraste jul, det har jag insett. Men i stället för att slåss mot sorgen och de negativa känslorna låter jag dem fylla mig utan att ta över. Det går ganska bra, tycker jag.
Min mamma är ju ett kapitel för sig och de problemen vi har förtjänar en helt egen blogg, precis som fuksen skriver. Men det är inte helt kört. Jag kan knappast förändra henne efter så här lång tid, det handlar om att acceptera och inse det och hantera den verklighet som ändå är.
I morgon ska jag, som den jul-o-man jag är, tindra med ögonen och gå och klämma lite på julklapparna under granen. Är grymt nyfiken på några av dem (de som är adresserade till mig, såklart) och kan knappt hålla mig tills de ska öppnas. Jag ska försöka njuta av dagen och ta tillvara på den glädje som ändå finns, kärleken mellan mig och min älskade.
Jag önskar er alla en riktigt God Jul, en som blir precis som ni hade hoppats eller bättre. Och passar på att tacka för alla kommentarer, snälla som ifrågasättande, som får mig att tänka och fundera och hjälper mig att handskas med livet och dess ständiga överraskningar.
Arkiverat i:Högtider
2006/12/22 • 23:00 0
Utan problem har denna dag varit en av årets absolut värsta. Tio i topp, jag garanterar er.
Dagen började med att jag inte direkt utsövd försökte snåra mig igenom en förklaring till barnlöshetssorg. Och skrev så sorgligt att tårarna började rinna och sorgen kändes rejält påtaglig. Sedan kom jag till jobbet och då ringde min faster med nyheten att farmor dött. Bröt ihop några gånger, jobbade lite och gick sen för att köpa de sista julklapparna. Trängdes och blängdes med folk i julruschen.
Det hela blev ju inte bättre av min mammas udda reaktion på farmors död. Jag fick ringa upp henne och då ältade mamma om hur bra det var att hon dött så plötsligt. Jag vet att mamma gör så för hon vill inte att jag ska vara ledsen och försöker ta bort sorgen genom att säga att det var bra men det gör det inte lättare för mig. Snarare tvärtom. Jag skulle önska att hon kunde trösta. Men hon får ju panik när jag är ledsen. Så egentligen ville jag inte ringt henne alls men då hade hon heller inte ringt mig av skräck för att jag skulle börja gråta och så kan vi ju inte ha det eftersom hon kommer hit i morgon.
Ja, som ni märker har vi kommunikationsproblem, min mor och jag. Jag vet inte hur vi ska lösa dem och heller inte om det är värt att försöka. Just nu känns det som om det är helt ok att sopa allt under mattan för tillfället.
Utöver farmors död, sammanbrott på jobbet och udda samtal med min mamma har jag firat jul i dag. Jag fick en jättefin julklapp av bonussonen, varma strumpor med glittertråd i, och han fick massa kuliga grejer och var jättespänd hela middagen på ett gulligt barnsätt fastän han börjar bli stor – så lite bra har det varit.
Men mest har jag varit sänkt. Låg. Helt jäkla bortkollrad. Men hoppas på att kunna hämta mig under morgondagen. Jag har ju en julafton till att se fram emot. Och just nu gör jag faktiskt det. Ser fram emot den. Den kan ju i alla fall inte bli värre än dagens.
Arkiverat i:Högtider
2006/12/21 • 16:58 0
Och så måste jag även skandera kring det här med julkort. Ni vet, folk som skickar bilder på sina små ungar i tomteluvor och lussedräkter…
Jag får en del såna julkort – några på mejl. Men jag blir faktiskt inte upprörd. Tycker mest det är gulligt. De som skickar sådana till mig är oftast personer som jag håller varmt om hjärtat.
Som Umeboshi, som med två par tvillingar, tre större barn och dessutom en styvdotter är min absoluta mammaidol. Att få se hennes små tvillingar i toppluva är en fröjd!
Däremot kan jag bli irriterad på folk som jag inte känner väl, som tror att just jag skulle bli jätteglad på att få se en bild på just deras telning.
News flash: Det blir jag inte. Speciellt inte om den är nyfödd. Vill man skicka en hälsning till mig och inte är släkt eller en av mina närmare vänner vill jag nog ha en bild på hela familjen. Då kan bäbisen få vara med på ett hörn.
Pssst: Anna, jag skulle jättegärna fått ett julkort med bild på Lilla My – trots barnlöshetsträsket. Tycker inte du ska bry dig om sura, beska kommentarer från anonyma…
Arkiverat i:Högtider
• 13:52 0
Inser att det på mina inlägg låter som om jag inte ser fram ett dugg emot julen.
Jag är jul-o-man.
Så när julaftonsmorgonen gryr (den riktiga) kommer jag att sitta där med andan i halsen, tindrande ögon och längta efter att få öppna julklappar och se mina älskades ansiktsuttryck när de öppnar sina…
Bara så ni vet.
Arkiverat i:Högtider
• 11:34 0
Fest i går. Julbord med jobbet i kväll. Arbetsdag samt julafton med bonusen i morgon. Mamma kommer på lördag. Julafton på söndag. Mamma åker på måndag.
*pust*
Det ska bli skönt att komma till jobbet på tisdag…
Arkiverat i:Högtider
2006/12/19 • 21:25 0
När man inte är mitt inne i någon behandling och försöker ta lite paus från allt vad barnlöshetsträsk är det lätt att en massa annat tar överhanden. Jobbet, till exempel. Eller julstressen…
Men. Det är klart att jag funderar mycket. Och att ganska mycket känns jobbigt.
Just nu är det som om styvfamiljslivet skaver litegrann. Det gör ont att bli påmind varje dag om att min man delar det där som vi saknar med någon annan – som han inte älskar, som inte är en del av vår familj. Jag känner mig naggad i kanterna och vill helst slippa allt som har med det att göra.
Framför allt är jag inte helt såld på julen. Vi firar två jular i år, som många andra styvfamiljer. En på fredag, innan min bonusson sticker till morsan. En med min mamma på julafton, den där vuxenjulen som jag efterlyste.
Jag märker att jag inte är så sugen på någon av dem. Helst vill jag slippa hela eländet. Samtidigt har jag sjutusen regler och tankar om hur allt ska gå till. Till min stackars mans stora förtret.
Jag vill planera vad som ska finnas på julbordet/n, när klapparna ska öppnas och hur de ska delas ut, vilka aktiviteter vi ska ägna oss åt under båda dagarna och helst när man ska gå på toa emellan grejerna också…
Undrar inte om det inte är mina krav som gör att det blir så jobbigt för mig? Det bästa vore om jag kunde göra en vuxenversion av tonårsrevolten och stänga in mig på mitt rum i protest. Men mamma skulle inte förstå och min man skulle få rätt tråkigt. Så jag gör inte det.
Bita ihop var det ja…
Arkiverat i:Högtider
Senaste kommentarer