Jag har gosat med små bäbisar flera dagar i rad.
Små pojkar i halvårsåldern.
Det är supermysigt.
Det är gosigt.
Och det gör inte ett dugg ont i själen.
Jag förstår ärligt talat inte hur det gick till. Hur jag kan sitta med ett minibarn i famnen, känna att det gosar in sig hos mig och INTE känna med hela mitt väsen att ÅH, det här vill jag ha. Men så är det.
Ja, jag känner att det här vore mysigt. Om det gick och så. Men mitt medvetande säger att det inte gör det. Och då är det som om jag bara accepterat det plötsligt. Jag håller gärna småbarnen men jag lämnar lika gärna tillbaks dem. Tycker det är mysigt men blir inte själaknäckt.
Mysko. Men bra.
Arkiverat i:Barnlöshet , bäbisar, sorg
Åh, så fint skrivet. Jag blir alldeles tårögd när jag läser det.
Själv blir jag glad. Trodde länge att jag för alltid skulle vara handikappad av att jag inte klarade av att umgås med små bäbisar och småbarn. Men det gör jag.
Gravidmagar är dock fortfarande lite svårt. Men det beror iofs mest på vem de sitter på.
Måste förtydliga att jag blir både rörd och glad för din skull!