Var hos söta Salvia igår och blev bjuden på middag – igen. Superdupergod lax med mumsig GI-sallad. Mätt som en plätt blev jag.
Missade Obamas – ja, vad heter det på svenska? Inauguration. Insvärning kan det knappast vara. Nåja, jag missade det i alla fall.
Jag och Salvias söta son satt och tittade på Pingu och sen läste vi en bok om någons lilla bil (historien var lätt att känna igen, Wille eller Pelle eller nån liten kille har en fin, fin bil. Hans tjejkompis (syster??) får syn på bilen och vill ha den också. Slagsmål uppstår och båda gråter stora tårar. Tills mamma kommer och ger flickan en egen bil. Då blir de båda glada igen. Fast i fallet med Salviasonen lästes boken i den här något impulsiva ordningen som barnet själv bestämde över: Titta, han har en bil! Oj, det är två barn som gråter – varför gråter de tror du? Ska vi bläddra tillbaks och kolla? Nähä, men se där slår hon på honom, ser du det? Får man göra så? Det kanske var därför de grät? Nejmen titta ja där ser man att han har en fin bil som han leker med och hoppsan nu var vi i slutet och de är glada igen – varför tror du de är glada? Ska vi titta? Nähä vi ska titta på hans fina bil igen ja… och så vidare med undantag av de få gånger som det var svårt för små barnahänder att just bläddra i boken så de fastnade).
Efter det lektes leken som heter Vad har du i tofflan? då sonen satt på min mage och jag tryckte på hans tår och undrade vad det var för konstiga saker han hade i sina tofflor. Efter ett tag tog vi av tofflorna och undersökte och sen satte vi (jag) på tofflorna igen och undrade om tårna var kvar.
Jag hade skitkul.
Sen blev han överaktiv av rädsla för att falla i sömn och hoppade jämnfota på min mage och boxade min vänstra tutte och då packade jag ihop mig och åkte hem.
Och ja, Salvia och jag hann prata av oss lite också, mellan lekar och Pingu och bokläsning.
Så jag är inte ett dugg ledsen över att jag missade Obamas javadetnuvar. Snarare nöjd.
Precis så här kan jag tänka mig att ha mitt liv. Jag får leka med mina väninnors barn då och då, se dem växa upp men slippa det jobbiga. Nej jag får inte barnens kärlek till en mamma. Men jag kanske kan få vara mammas coola kompis. Eller mammas underhållande kompis. Eller bara mammas kompis. Och njuta av närheten till barn utan att bli ett dugg ledsen eller avundsjuk eller någonting tråkigt över huvudtaget.
Jag känner att jag har landat i det här. Barnlöshetsjaget är kvar men sorgen gör sig påmind alltmer sällan. Och det är så skönt. Så vansinnigt, otroligt skönt.
Arkiverat i:Barnlöshet, Livet , Barnlöshet, glädje, sorg
Det förstår jag att det är! Ett stort stort grattis till att ha kommit dit! Vägen är lång och slingrig och vi landar inte allihop på samma ställe men tills sist landar vi i alla fall.
Gratulerar till den insikten, jag kan verkligen tänka mig att det känns skönt.
Vad gäller inauguration så heter det i alla fall här i Finland installation, presidentinstallation.
Jag tänker också så, bra dagar. Att allting har en mening, och kanske är det meningen att jag i detta livet ska ge omsorg och kärlek till andra barn i min närhet. Det finns ju faktiskt massor av barn som behöver goda vuxna, och kanske är det en poäng med att om vissa bioföräldrar fallerar- pga sjukdomar eller svårigheter, eller bara tillfälliga svackor- så finns där andra som kan stå bredvid. I tonåren hade det ju varit super att ha en vuxen, ngn annan än föräldrarna att prata och vara med. Jag är helt säker på att det kan vara svårare att knyta an till barn och unga som inte på ett enkelt och självklart sätt finns där i ens liv, men att det kan vara så otroligt givande och meningsfullt det med.
Dåliga dagar tänker jag inte så, haha
Söta du! Vad skönt att läsa. Och så blir jag alldeles rörd för precis så där söta och fina var ni tillsammans du och sonen!
Och han verkar ju redan förälskat sig i mammas sötavackraklokaroliga kompis!
Vad glad jag blir när jag läser detta, det blir varmt i hjärtat!
Kram!
Gräddnosan
Ja det är skönt att inse det. Speciellt med tanke på att de flesta av mina vänner häruppe har småbarn. Det vore ju förfärligt om jag inte klarade av att umgås med dem…