Mitt liv i tolv låtar

Mymlans lista var en fantastiskt bra idé tyckte jag och ville göra en egen. Fick dock försöka skaffa spotify först vilket bara det tog lite tid. Sen gällde det att hitta låtarna.

Listan kanske inte säger så mycket om just min musiksmak, snarare om mig och min musikresa genom livet. Jag tycker dock att alla låtarna håller fortfarande även om de kanske inte är lika bra i dag som de var då jag först upptäckte dem.

Här finns listan på spotify – men så klart listar jag dem här med.

Angélique Kidjo – Malaïka
Angélique Kidjos version är den bästa av den här låten. Titeln betyder ängel och för mig förkroppsligar låten min uppväxt i Kenya. Jag har ju sjungit den ett antal gånger…

Laura Branigan – Gloria
Min första hit. Som jag snöade in på rejält. Jag bara älskade den här låten och önskade mig Laura Branigans skiva i julklapp 1982.

Lionel Ritchie – Say you say me
Jag fick inte Laura Branigans skiva i julklapp för att den fanns inte i affärerna i Kenya och det här var ju långt före cdon.com och amazon.com. I stället fick jag ett Donna Summer-band av mina föräldrar och minns besvikelsen när jag öppnade mitt paket. Men sommaren året därpå åkte vi till Sverige och då köpte jag Lionel Ritchie-plattan Dancing on the ceiling. Favvolåten blev Say you say me. Vilket var början på min fäbless för ballader. Jag bara älskar en bra, smäktande ballad! Det är en av mina stora svagheter i livet.

Dolly Parton – 9 to 5
Kvinnliga musikanter var mina första feministiska förebilder och den allra första var Dolly Parton. Jag gillar historien om hur hon växte upp i total fattigdom och ändå lyckades, jag gillar att hon är en bra affärskvinna med stort hjärta och jag älskar hennes röst.

Madonna – Material girl
Också en feministisk förebild. Såklart. Madonna var en stor idol för många tjejer i min ålder och jag ser fortfarande upp till hennes sinne för att använda hypen kring henne på ett lukrativt sätt. Även om jag nog ibland kan tycka att hon spårat ur lite.

Poison – Every rose has it’s thorn
Jag skulle vilja skriva att det här var första singeln som jag någonsin köpte för egna pengar. Det är det inte. Jag och min bästa kompis älskade Bret Michaels plutmun och hans sångröst och skrålade ikapp till Every rose has it’s thorn när den spelades på närradion i Helsingborg. Men när hon och jag var på Åhléns och skulle köpa var sin singel fanns den bara i ett exemplar. Jag mesade ur så hon fick den och jag köpte i stället Poisons andra singel, Unskinny bop. Jag är fortfarande lite missnöjd med den dealen. Eftersom jag gav mig. Nu tycker jag nog att båda låtarna är rätt kassa faktiskt. Men plutmunnen är fin!

George Michael – Monkey
Eftersom jag älskade ballader var jag en Whamfantast av rang. Jag menar herregud – Last Christmas och Careless Whisper… Egentligen tyckte jag att Andrew Ridgely var snyggare än George men hans röst sög ju på riktigt – även om jag faktiskt köpte hans soloskiva och försökte tycka om den. Att George Michael var den riktiga talangen och dessutom kunde göra fantastiska ballader på löpande band upptäckte jag fort och Faith blev en av mina favoritskivor. Trots att det finns inte mindre än tre – eller kanske till och med fyra – ballader på den är det Monkey som var favvolåten på den tiden.

Inser nu när jag ser videon att George Michael egentligen är ganska pinsam. Men vad fan, jag gillar hans ballader.

Prince – Kiss
Den lille popexcentrikern tillhör mina all time favoriter. Jag kan egentligen inte välja en favoritlåt för det finns så många som är bra. Men jag tog Kiss bara för att den är så himla mycket bättre än stackars Tom Jones version.

[hittar tyvärr ingen video på Youtube]

Depeche Mode – Strangelove
När jag var 16 blev jag ihop med en kille som var 22. Han var grymt musikintresserad och diggade bara synth. Själv fattade jag inte kriget mellan synthare och rockare eftersom jag gillade bägge stilarna. Kunde lika gärna lyssna på Bon Jovi eller Def Leppard som Depeche och Alphaville. Men min 22-åriga kille gjorde ett blandband till mig med hans favoritlåtar och Strangelove var den allra bästa tyckte i alla fall jag. I och med det började ett kärleksförhållande som håller till denna dag.

Kent – Stoppa mig juni (Lilla ego)
Jag läste recensionerna av Hagnesta Hill och blev nyfiken. Köpte skivan. Lyssnade om och om och om igen på den. Sjöng låtarna tillsammans med min dåvarande kille och såg honom djupt i ögonen. Varje gång jag blir riktigt full tar jag fram den här skivan och lyssnar på den nostalgiskt. Stoppa mig juni är min favorit bilkörningsskrålelåt. Och ja, jag tror jag äger precis varenda Kentskiva som någonsin gjorts.

Mavericks – All you ever do is bring me down
När jag mötte min före detta make försvann mitt musikintresse på något sätt. Han hade ju intresse så det räckte för oss båda. Och plattor så det räckte för tre. Eftersom jag aldrig hittade min musik i djungeln av hans så köpte han små röda pluppar som han fäste på alla mina skivor, så de skulle synas. Och på några som han trodde jag skulle gilla. Mavericks var en av dem. Jag är honom evigt tacksam. Både för kärlekshandlingen med plupparna och introduktionen till countrydoftande musik.

Robert Plant & Alison Krauss – Sister Rosetta goes before us
Det här blev min före detta makes och min break-up-låt. Han ringde en dag och sa att jag måste köpa skivan, att han grät floder varje gång han hörde den här låten, den symboliserade vårt förhållande. Och ja, den är oändligt vacker och sorglig. Men för mig betyder den mer. Min nya Kärlek fick nämligen skivan i julklapp av sina döttrar. Och en av våra första helger på hans lantställe spelade vi den om och om igen medan vi umgicks med varandra, älskade och njöt. Så för mig är den både vemod över det som varit och inte blev, och glädje över det som blivit och är så vackert.

Alla som känner sig manade får väldigt gärna haka på och göra sina egna listor. Meddela gärna med en länk eller i kommentarsfältet!

Arkiverat i:Musik